Framtiden

I dag när jag var klar med min yoga flög en tanke förbi "Jag kommer att vara en yogalärare". Och så såg jag en bild av mig själv klädd i vitt, graciös och smidig som många yogalärare är, och med vissheten att jag skall få sprida en teknik som gör mina elever väl. Det fick mig att känna mig varm inombords.

Det är ingenting som jag har tänkt så mycket på trots att jag har anmält mig till en lärarutbildning som börjar i slutet av Mars. Jag har mer sett det hela som någonting själviskt. Någonting som jag gör för att få chansen att fördjupa mig, gå bortom nybörjarstadiet och för att få lära av någon som har lång erfarenhet. Så att jag kan få ha en lärare eller en mentor att få stöd av när motståndet blir för starkt eller när reningen blir tuff.

Det finns så mycket man kan göra som en yogaklass. Man kan lära ut kriyas för stresshantering och koncentration på Universitet. Man kan ha speciella kurser för att hela brustna hjärtan, har inte alla ett illa läkt brustet hjärta djupt där inne? För mig har det i alla fall kommit upp minnen som jag trodde var förlåtna och glömda för länge sedan. Man kan ha morgonyoga med fokus på navel kraft, intuition och kreativitet på företag. Man kan ha enskild coaching, där man kan lära ut enskilda kriyor för elever att göra i 40 dagar som hjälper dem med de utmaningar de står inför. Möjligheterna är oändliga.

Jag har aldrig riktigt tänkt att jag skall bli yogalärare. Jag vill ju bli uppfinnare och entreprenör. Men jag tror att ett fåtal yoga undervisningstimmar eventuellt skulle hjälpa mig på vägen med de planerna. I alla fall vore det en ynnest att få dela med sig av någonting som är 100% positivt.