Jag är sjuk. Jag går omkring med tankar om att jag står mitt i mellan. Jag har gjort mig av med cancer. Inte riktig cancer, men allt i mitt liv som har fungerat som svarta hål. Det som aldrig blir friskt hur mycket ljus man än lyser på det. Jag har gjort mig av med mina yttre kaos- och ångestgeneratorer. Men jag vet inte hur mycket av mina inre kaos- och ångestgeneratorer jag har kvar. Det var ju så bekvämt att skylla ifrån sig. Allt är borta, släppt och förlåtet. Nu står jag här med ett sjok med tid framför mig. Och rädsla. För jag har samtidigt gjort mig av med det som var de yttre källorna till min trygghet och stolthet; mitt yrke.
Jag vet att jag kan och måste skapa själv nu. Men hur? Att göra något är inte det samma som att skapa. Här är vacuumet som är förutsättningen, som jag drömt om och aktivt skapat. Men vad fan nu? Jag vågar ingenting. Jag vill sjunga prosperitymantran men jag kan inte för jag har ingen röst. Strukturen för det nya är byggd, men jag kan inte fylla den. Det kan gå i alla riktningar nu. Jag kanske har använt för mycket energi till att övertyga andra och för lite till att övertyga mig själv.
Bara tanken på att släppa ändå mer nu känns obehaglig. Om jag läser en till bok kommer jag ändå inte att komma någonvart. Jag kan inte ägna tid till att förbereda. Alla råd och tips jag kan ge mig själv är klyschor och jag vet att jag inte förmår mig att följa dem. Njuter jag av att vara stuck? Det är klart att då kan jag gömma mig ifrån den rädsla och det motstånd som utgör första tröskeln. Jag vill inte känna det för jag är rädd för att ju mer jag går åt det hållet ju starkare kommer jag att bromsa mig själv. Jag vet inte om det någonsin släpper.
Jag vill ha någon som tar mig i handen och säger att det här kommer att gå bra, ta de här stegen bara. Men jag rör mig utanför min egna programmering nu. Jag har ingen aning om vilket steg som är rätt att ta. Men jag tippar på eufori för varje steg jag lyckas ta. Det här är på riktigt livets äventyr. Det är inget som händer mig. Jag har sökt det. För första gången i livet måste allt komma inifrån och ut. Jag måste känna tillit, till mig själv och universum. Är detta Dharma? Den stig som man egentligen skall gå?
Jag måste fostra mitt mod. Det måste bli starkare än allt motstånd och alla rädslor.
Vad jag önskar mig för framtiden är rötter. Egna rötter. Jag har varit rotlös ett tag och även medvetet dragit upp konstgjorda rötter. De som jag tagit näring ur tillfälligt men som kanske mer visat sig vara ogräs. Nu vill jag sticka ned tårna i jorden och låta dem gro. Jag vill känna att min rikedom finns inom mig och att min trygghet finns inom mig. Låta dessa känslor som är som små aningar nu växa till sig så att de är min grund, på vilken jag står, och som jag kan manifestera utåt. Dela med mig. Våga dela med mig orädd för at få kritik och att bli bedömd. Låta det som är jag inuti blomma och sprida sin doft utåt.
Jag vill identifiera mig med det som är beständigt och uppskatta det som varierar. Jag vill stå med tårna i jorden i närheten av vatten på en plats som jag älskar. Jag vill stå stilla och expandera på samma gång. Applicera det subtila i det grova.
Jag känner den, den subtila världen. Det är grovheten jag inte behärskar. Hur man manifesterar harmonin i det subtila i grovheten runt sig. Man ser det i naturen, hur den subtila harmonin manifesteras i det materiella. Men jag vill se den i mänskligheten och dess artefakter. Och i mig själv. Och i det jag skapar. I mina relationer också.
Jag vill veta att allt det jag gör slutar spela med i den skeva och falska melodi som eroderar jorden och allt liv på den. Jag vill bidra till harmonin, som kommer från hjärtat och som balanserar allt igen. Utan ilska mot det som var och är. Utan adapterandet av motsatsidéer som är lika obalanserade fast åt ett annat håll. Jag vill bara långsamt stämma in i harmonin, göra den starkare så att fler kan höra den över allt oväsen.
Så som så många börjar göra nu. Dansar efter harmonins pipa. I större och större grad avveckla det andra. Vi är pionjärer! Vi vet inte vart vi går men vi följer ropet från våra hjärtan. Och då och då möter vi vacuum. Det som står mitt emellan det gamla och det nya. Lika mycket skräck som eufori.
Här lär vi oss tillit och mod. Stillhet och tålamod. Att lyssna till tystnaden efter det som var, för att bakom den upptäcka den nya melodin. För någon form av melodi kommer vi alltid att leva efter så länge vi är på jorden.
