Tips

Den som jobbar med sina beliefs borde förslagsvis också skaffa den här boken. Hur bra som helst!

Jag är fri

kom det över mig i Fredags efter yogan.

Jag hade lyfts ett steg ovanför mig själv

Allt var samma, men annorlunda

Lidande fanns inte

Jag observerade mig själv, allt jag känner

allt jag gör, sag hur beroende jag är av det 

och det var OK

Jag sag mina känslor som lera

Att använda att forma

Livet är en lek och ett äventyr

Jag är glad att vara här och experimentera med det

Jag satte intentionen att vara den mest kärleksfulla i allt jag är och gör

Sedan blev jag trött och sommnade.

Pa morgonen när jag vaknade var perspektivet borta

Men ända nära, lika nära som ett leende.

Frustrationer och ett vätgassamhälle

Förra helgen var jag på en workshop i Freiburg angående Elektrolys, en omvänd bränslecell där man tar överskottsel från elnätet för att sönderdela vatten i vätgas och syrgas. Vätgasen kan man sedan använda i en bränslecellsbil som bränsle. Resultatet är en bil vars räckvidd är lika lång som en vanlig bensinbil, men som är en elbil som inte behöver laddas. Elbilar har fördelen, förutom att de inte avger några avgaser, att de går helt tyst, har inga rörliga delar i motorn som nöter och skapar oljud, samt att de accelererar många gånger snabbare en en vanlig bil. Jag har ju jobbat med bränsleceller nu i över sex år så det var väldigt intressant att se hur det ser ut på elektrolyssidan. Andra betingelser som gör att man har liknande problem men ändå olika på många sätt. Här i Tyskland har man nu så mycket vind och solkraft att man inte vet vad man skall göra av all ström under topparna mitt på dan. Då den skitiga brunkolkraften och kärnkraften inte svarar så snabbt på regulering måste man ha ett sätt att spara energin på. Det kan man göra via en omvandling till vätgas. Dels för att kunna köra den tillbaka in i nätet när solen inte skiner och det är vindstilla, så att man på sikt kan minska brunkol och kärnkraft, men också för att man skall kunna tanka bränslecellsbilar med vätgas och ladda elbilar. EU har som mål att minska CO2 utsläppen med 95% i transportsektorn till 2030 (tror jag att det var), för att stabilisera växthuseffekten. Det kan man göra med en flotta av 50% bränslecellsbilar, 25% rena batteribilar och resten olika hybrider mellan dagens motorer och batterier ala Toyota Prius. Att ställa om till elbildrift skulle kräva en ökning av elproduktionen med 20% men nu förbrukar transportsektorn 50% av all energi. Så elbilar har mycket högre verkningsgrad och på så sätt kan man använda den energi vi har effektivare.

Att jobba med det här är tillfredsställande på många sätt men också frustrerande. Jag kan känna att Sverige gör extremt lite för den här utvecklingen och även här pendlar pengarna så kraftigt mellan bränsleceller och batteri forskning att många får skola om sig i femårsintervall. Man satsar massor, kräver snabba resultat, blir besviken och drar tillbaka pengarna innan momentum uppnåtts.

Jag har haft väldigt hög energi i några dagar och har börjar jobba med mina inställningar till allt detta. För jag vill inte måla in mig i en ruta av inlärd hjälplöshet, men det är ofta det jag gör. Jag har många inre bilder om min obetydlighet i jämförelse med stat och storföretag, inte så konstigt kanske. Men det hjälper ju ingen. Så jag har börjat kollapsa negativa bilder och trossatser på det här området nu. Under dem finns frustration. En mängd som nockar hela mig. Jag har bestämt mig för att jag skall ta mig i genom det. Jag håller mig öppen. Jag releasar och yogar. För vad är frustration egentligen. Obehaglig. En illusion av en vägg som man inte kan ta sig runt. En förlamning av kropp och sinne. Gandhi var säkerligen inte särskilt frustrerad när han kickade ut britterna ur Indien. Och på samma sätt måste det gå att kicka fossila bränslen.

Det kollektiva undermedvetna

Jag har skrivit många gånger här om beliefs. Trossatser som man har och som fungerar som filter för verkligheten. Det finns massor med olika sätt att avprogrammera sig. Bland annat via Gamma healing, NLP, och min nuvarande favorit som man hittar här. Det finns trossatser på olika nivåer. Vad jag tror om mig, hur livet i stort fungerar osv. Men också sådana som vi egentligen inte vill tro på, som vi på ett rationellt plan har tagit avstånd från. Grejen är, att om man kan observera det i världen så tror man på det. I samhällsdebatten kallas de systemfel som vi politiskt måste åtgärda, och som vi alla är ett offer av.

När man föds som människa så tar man del av många av dessa kollektiva trossatser för att man lite ingår ett kontrakt, tidsuppfattningen och materialismen är sådana överenskommelser som gör att själva upplevelsen av jordelivet kan få en viss kontext som man kan lära sig något av för att utvecklas vidare. Men vill man verkligen abonnera på alla dessa konstiga mentala tankesystem som finns här, såsom patriarkat, rasism och klassamhälle?

Jag gjorde en liten övning gällande detta i fredags. För mig har det varit så att jag har inte varit så speciellt medveten om strukturella begränsningar kring kvinnor förrän 1. Jag började studera på en teknisk högskola 2. Jag flyttade till Tyskland. Jag började bli mer och mer frustrerad över detta samtidigt som jag kände lite att jag gav upp. Jag började tänka bittra tankar om att alla män som det gått bra för, har fått sin framgång serverad. Och som grädde på moset kom den där vågen av kvinnohat som vi diskuterade för ett tag sedan. Och hela tiden finns någon slags vilja att försvara kvinnor: Nej vi är inte alls sämre! Vi är inte födda som serviceinrättning till manligheten så att de kan få allt det roliga. Men varför skall man behöva försvara gentemot något som inte är sant, något som inte har någon inneboende bärkraft. Så är det egentligen med allt i samhället som man blir arg på. Man har börjat abonnera på en tankestruktur i det kollektiva undermedvetna mot sin egen vilja. Jag definierade denna för:

KVINNOR ÄR VÄRDA MINDRE ÄN MÄN

Och jag höll energin av denna struktur enligt övningen (nuvarande favoriten ovan) tills den löses upp, vilket tog cirka 7 min. Resultat som jag märkt sa här långt (3 dagar senare): hjärtat öppnade sig enormt. Jag känner mer kärlek för alla människor både kvinnor och män. Jag känner mig 100% jämställd och de inre begränsningar och bitterhet som börjat nästa sig har blåst bort. Sedan känner jag en tillströmning i kraft. Inte fysisk styrka utan en annan form. Kanske den undertryckta kvinnokraften. Häftigt va!

Jag har redan en lång lista på andra saker att åtgärda :)