2 citat fran en sida i en bok

Jag har precis börjat läsa en bok som heter Reality av Peter Kingsley som handlar om den pre-sokratiska filosofen Parmenides och feltolkningen av hans poem som bidragit till den avskurna världsbild som dominerar i västvärlden. Som en yogi vars verk intellektualiserats till den grad att han har blivit det logiska tänkandes anfader. Jag har inga djupa skolastiska bakgrundkunskaper vad det gäller detta sa jag skall inte ga in pa denna feltolkning vidare. Jag har läst 80 av ca 550 sidor bara.
Men jag vill dela med mig av tva citat ur boken som fick min själ att sjunga:

"Most of us think the greatest possible achievment is to come up with everything ourselves, to invent and be creative, put our stamp on the world. But there are those who consider that the greatest achievement is to listen, to change the world by bringing into it what no one else is able to hear. Into the humdrum and ordinary they bring something extraordinary, a magic: not the fabricated type of magic that we invent to try to escape from the tedium of existene but a totally different kind, far more mysterious and infinitely more real."

Jag älskar detta eftersom att det beskriver skilldnaden mellan hur jag vill jobba och hur jag jobbar. Det är sa lätt i naturvetenskap att bara blanda ihop saker för att skapa nagot "nytt". Att nagot som bara för det inte är gjort förut och publicerat för den skull är intressant fast de egentligen är icke idéer. Saker som man kan lista ut utan att behöva sätta sin fot i ett laboratorium bara man skaffar sig en viss bredd pa sitt läsande. Med sadana idéer är det lätt att engagera chefer i och lätt att fa forskningsanslag till. Men de är de djupa idéerna som kommer fran ens inre, de har inga ledtradar runt i kring sig, men de har en enorm potential att verkligen göra nytta för mänskligheten. Det är sa svart att lyssna efter dem för man maste möta sig själv först. Och man vill inte verka lat, sa man haller sig upptagen med bruset fran det genomförbara istället. Och ödmjukheten, jag är inte ett geni i min självbild. Därför maste denna självbild kortslutas genom insikten att man inte är upphovet snarare än kanalen. Inte sa kul för egot alla ganger. Jag hoppas att jag är där snart!

Det andra citatet:

"That sign is its freshness: a strange sense of wholeness so alarming and out of place in this fragmented, upside-down world of ours that we feel a desperate need to complete it. But however hard we try to change it, interprate it, force it to make sense, we can neverpersuade it to fit in.
 This is because we are what needs compleeting-not it. And the only way we can understand it is when we learn to judge and asses ourselves in its light; not it in the imagined light of ourselves"

Pa samma sida som det förra citatet och de hänger därför i hop. Det handlar om det som är kanaliserat fran "ett högre plan". Men det passar ju sa fint i hop med yoga. I Kundalini Yoga far vi inte ändra pa vara kriyor (övningsserier). Jag tycker att de tva sista raderna beskriver det sa bra.

Manga kramar pa alla hjärtans dag!

Who Am I?

Varje morgon pa taget till jobbet lyssnar jag pa en meditation av Jeddah Mali. Denna vecka handlar det om att identifiera sig med sitt högre jag via att öppna ett energicenter "the feminine centre" som ligger mellan hjärt och halschakrat. Detta är en öppning mellan höga och laga vibrationer och det sluts till av tankar av självkritik och skam med mera.

Jag är förtrolig med mitt högre själv. Jag vet vad det är kapabelt till. Det har kontakt med allt levande pa jorden. Vet allt i framtiden och i historien. Besitter en genial intelligens. Kan paverka värdshändelser till det positiva genom att sända kärlek. Det bestar av kärlek, snällhet och ljus och vet inga begrännsningar. Jag tillkallar det när jag yogar, för hjälp och beskydd. Da känns det som att jag värms upp av en eld snarare än att vi blir ett.

När Jeddah säger "Look what is standing in the way for you to identify yourself with that which you are" känner jag blyghet, att jag begär för mycket och en skam över att "jag försöker göra mig större än vad jag är". Inte sa konstigt för det är väl vad religioner predikat i tusende ar: separation. Men det är egentligen heller ingen stor blockad. Det är bara känlsor som man kan släppa taget om (jag far hybris skamsköljning när jag skriver detta :).

Jag kan ibland fa infall och använda mig av mina egenskaper som mitt högre jag har. Jag kan bli ett med blomman i fönstret för att känna dess behov och dess livskraft. Men jag upplever det med som ett partytrick. Det är lek och inte allvar som det vanliga livet i viss man bestar av. Men hur hade livet sett ut om jag varje sekund vagade vara den som jag är. Det är fragan. :)

In i sörjan... och ut igen

Det senaste tiden har jag märkt att jag lätt dras in i saker, diskussioner såsom näthat och vindkraft. Ämnen som för mig är självklara men där många andra inte alls håller med mig. Speciellt på nätet. Och det verkar verkligen som om rikspuckona har tagit över på många kommentarsfällt som är fulla av Sverigedemokrater, haters, folk som tycker att det är intellektuellt att kritisera enskilda människor på deras bloggar med bara lösa antaganden och rykten som grund. Och för att inte tala om gubbarna som inte ser några som helst fel i att använda fossila bränslen och kärnkraft och att all utveckling i en mer ekologisk riktning är ekonomiskt oansvarigt som slösar bort deras pension. I bland tycker jag att jag kan väl kommentera lite själv då, för att skapa motvikt. För att reclaima kommentarsfälten. Men efteråt så känns det så otroligt geggigt. Som om man dragits ned i sörjan. Och dessa känslor tag jag med mig in i min yoga och meditation. Som renar och hjälper mig att släppa taget.

Jag känner en inre konflikt i det att jag vi bidra till en bättre värld men att själva påverkningsarbetet känns så himla smutsigt. Å andra sidan, har man inte folket med sig är man ju inte del av en demokratisk process. Jag har ju bara en röst. Det är så klart lättare att behålla en viss altitud (jag menar inre fridmässigt) om man gör sin grej samt yogar och mediterar på sin kammare. Men är det verkligen så man bygger ett hållbart samhälle? Spelar det någon roll om jag slipar på den perfekta energi visionen om ingen annan (ok överdrift) strävar dit.

Det är sådant jag kan fundera över i bland.

Om mitt ideal är att vara en som via kärlek påverkar min omgivning positivt. Det gör jag ju inte i samma ögonblick som jag tänker tanken rikspucko. Kontentan blir att jag bara kan leva som jag "lär" så länge som jag stannar kvar i min egen lilla bubbla. Det är ju rätt sorgligt ändå.