2011s skymning

Här skall vi fira in det nya året i kväll

I en kort sammanfattning till 2011 måste jag säga att detta var en mellanår för mig. Inga större händelser har skett. Jag har jobbat med yoga och meditation och sått vissa frukter av det som inte är så dumma. Gradvis sker kanske en stor förändring under ytan som märks av i ökad harmoni och kärlek i ren allmänhet. Men jag känner också en stark ångest. Ångest över att det ytliga inte förändras. Att jag inte kommer någon vart med den karriär som skulle symbolisera lyckan med mitt liv. Att jag aldrig blir vuxen trots att jag är 33 år gammal. Samtidigt känner jag mig mer och mer stark gentemot samma ångest, som att jag vet att jag kan nypa tag i den och rycka bort den.

Min intention inför 2012 är att medvetet dra huvudet ur sanden. Lite varje dag. Möta detta inre kaos och se sanningen bakom. Är allt åt helvete skall jag göra en plan för att ordna upp det. Jag har inte all jag vill ha, men jag har kärleken. Och nu mina vänner skall jag sätta på mig festblåsan, ta min kärlek i handen och trippa bort till den här herrgården som ligger på krypavstånd och fira in det nya året tillsammans med honom.

GOTT NYTT ÅR!

Ahaa!

En subtil känsla... Här är det jag skall jobba; i halschakrat! Ett epicentrum där Egot befinner sig, irrar runt, snackar goja, är förvirrat, osäkert, klumpigt, skäms lite. Jag har haft det i baktanken i mer än ett år. Jag har så mycket energistockning i min hals. I bland har det strömmat mängder av sorg därifrån. Min röst har klumpats ihop. För att efter en och en halv vecka plötsligt klarna upp och bli stadig, sedan efter ett par dagar grumla ihop igen. Att jobba med halschakrat har helt klart legat på min to-do list. Men det finns ju så många andra chakran att göra innan. Och efter de två första tröttnade jag lite.

Nu har jag tagit med mig en salig blandning av Kundalini Yoga DVDs att göra på julledigheten. Vi har gjort en dag med hjärtchakrat och en dag detox och destress. Med mamma och M. Jag har varit lite blissig. Känt mig så himla glad över att göra KY med just dessa två. Vet ni förresten att energin ökar exponentiellt med antalet människor i gruppen som utför. Är man två är det fyra gånger så mycket energi och är man tre så är det nio gånger så mycket. Hur det kan vara så kom som en blixt från klar himmel till mig i sommras när jag releasade (när tankarna tystnar får sanningen plats), jag kanske kan gå igenom det någon gång men jag tror att man bör göra det med grafik. I alla fall, så har jag inte haft någon plan med yogan, som jag har börjat med nu igen för första gången sedan mitt Vipassana retreat eftersom jag ville komma in i den metoden lite och eftersom jag ändå har varit rätt förkyld. Men idag så kände jag det solklart att jag skall köra 40 dagar med Maya Fiennes Truth ( Thoat chakra ) work out från och med nu. I dag är dag 1 det är 39 dagar kvar.

Legonyheter

Bilder fran The Guardian

Nu var ju det inte tänkt att den här bloggen skulle vara ett forum för nyheter, speciellt sedan jag med stor envishet undviker dem med motiveringen att jag inte vill bidra till negativitetshysterin de förmedlar. Här maste jag dock göra ett litet undantag eftersom jag älskar LEGO. En föreläsare pa kursen för Business Developement Manager som jag tog i Düsseldorf för tva veckor sedan sa att när han jobbar som konsult för olika företag, brukar de börja med att bygga upp företaget i LEGO för att fa en överblick över flödet och outtnyttjad potential. Är egentligen inte allt arbete en form av lek som bedöms som viktig och som har en yta av allvar. Varför inte sla hal pa myten och inse att allt det vi sysselsätter oss med pa dagarna är en lek, genom att införa mer LEGO bygge i processen.

Tomtar små

 

Jag strejkar från julfesten som M är på och sitter hemma ritar strecktomtar på julkort. Jag är egentligen världens sämsta på att skicka julkort men det känns som om att jag börjar tappa bort alla vänner där hemma efter fem år på kontinenten.

Resan

Idag reste vi tillbaka från Graz i Österrike med tåg. Det är en mysig resa efter som den går genom Alperna.

Min neuros över frihet har gått över. Liksom många andra neuroser. Ett tag var jag nästan arg på Vipassana, kanske för att retreatet var så jobbigt. Men i mina dagliga meditationer försvinner gammalt skräp med en förvånande lätthet. Det kan vara jobbiga känslor som får hela kroppen att skaka av motstånd, men tillslut bildas det en virvel som när man släpper ut vattnet ur ett badkar. Slurp! säger det så försvinner allt. I bland kommer djupa draman upp; Wow! tänker jag, det här kommer att bli stort, det här är major! Men det försvinner det med, innan jag har hunnit sätta ord på det. Det är lite som att resa med tåg och se en vacker alptopp; åh vad fint! Jag skall ta ett kort till bloggen. Men när kameran kommit upp är alptoppen borta. Vi har redan åkt förbi.

Livet och lidandet

Det är en sak med Vipassana retreatet som jag förundras över och det är att trots att jag ser att det fungerar, så känner jag ingen entusiasm. Jag mediterar 2 timmar per dag som de rekommenderade och i kombination med denna saknad på entusiasm har jag numera så mycket tid för det vanliga livet. Jag beställer inte hundratals böcker på internet, kollar inte så mycket om andras beskrivningar och jag planerar inte heller nästa retreat. För mig är detta helt ovanligt för jag brukar alltid vara besatt av vad jag skall göra härnäst och vilken övning/kriya jag skall göra den närmsta tiden, efter det och resten av året.

Jag har inte givit upp på Releasing eller Kundalini Yoga heller. Jag observerar vad jag känner och releasar för stunden, men jag har inga mål med det. Då det gäller yogan ligger jag för tillfället lågt, men jag och M har bestämt oss för att göra varje morgon hela julledigheten. Jag känner mig glad över att M vill yoga så jag lämnar det till honom vilka DVDs vi kommer att köra och har ingen plan eller tankar över detta. Sedan kommer jag ju att göra mer strukturerad yoga när jag börjar på KY lärarutbildning i Mars, men då får jag ju följa deras program så där finns det heller ingenting att fundera på.

Men det är något med Vipassana som jag stretar emot med hela min kraft. Det är synen på livet och lidandet. I boken "Vipassanameditation som den lärs ut av S. N Goenka" av William Hart står det så här om hur lidandets hjul sätts igång:

Om okunnighet uppstår, uppkommer reaktion;

Om reaktion uppstår, uppkommer medvetande;

Om medvetande uppstår, uppkommer kropp och sinne;

Om kropp och sinne uppstår, uppkommer de sex sinnesorganen;

Om de sex sinnesorganen uppstår, uppkommer kontakt;

Om kontakt uppstår, uppkommer förnimmelse;

Om förnimmelse uppstår, uppkommer begär och motvilja;

Om begär och motvilja uppstår, uppkommer fastklamrande;

Om fastklamrande uppstår, uppkommer tillblivelse processen;

Om tillblivelse processen uppstår, uppkommer födelse;

Om födelse uppstår, uppkommer förfall och död, återföljda av sorg, jämmer, fysiskt och mentalt lidande och alla slags svårigheter.

Så uppkommer detta berg av lidande.

Jag tycker att den Buddistiska livsynen är alldeles för negativ. Även om Vipassanameditationen är en väg ut detta lidande så vet jag inte om jag vill. Jag känner ett begär till livet och allt som står listat ovan, ibland till och med sorg och jämmer. Jag älskar livet och allt det levande, och personer vars passioner sträcker sig längs hela spektrat, som hos Mittja i Bröderna Karamasov. Det oförutsägbara som visar att man alltid har fel när man dömer någon eller något på förhand.

I bland så känns det som om en del av mig instinktivt leder in mig på vägar mot frihet, och en annan del som vill ha liv drama, njutning, makt och pengar. Det paradoxala är att just nu finner jag till och med acceptans för att det är så. Det är ok att spendera en timme i meditation för att göra sig av med egot, för att sedan lägga sig i soffan och läsa Vanity Fair. Förut kunde jag känna att jag borde vaka mig själv så att jag inte får för många degraderande vanor. Nu känner jag att det är ok samtidigt som jag observerar att många dåliga vanor har försvunnit.

Men frihetssteget det skrämmer mig. Jag tycker lite att det känns som självmord. Men denna fråga är bemött i samma bok:

"Fråga: [Men du säger att när kedjan av sankara bryts så återföds man inte mer] är inte det självutplåning?

S. N. Goenka: Det som upphör är illusionen om ett "jag"; det som släcks ut är lidande. Det är vad ordet nibbana betyder utslocknande, brinnandet upphör. Man brinner inte längre av ständigt begär, motvilja och okunnighet. när man inte brinner upphör lidandet. Kvar finns bara det positiva. Men det kan inte uttryckas i ord eftersom det ligger bortom våra sinnen. Det måste upplevas i detta liv- då vet du vad det är. Då försvinner all rädsla för självutplåning."

Decembermys

I år i december är jag hemma i totalt 7 dagar. Jag har varit i Sverige och i Düsseldorf. På torsdag åker vi till Ms släkt och vänner i Graz i Österrike och på torsdag nästa vecka åker vi till Sverige igen. Trots detta så hinner vi med att ha små advents oaser. Korta stunder med mys med ljus, Glögg eller Glüwein (eller snarare Kinderpunch eftersom det bara finns vinglögg på IKEA och jag har ingen lust att dricka alkohol hela tiden). M bakade sina österrikiska favorit julkakor igår. Vi har två adventskalendrar. En med LEGO som vi slåss om vem som skall få öppna och bygga varje morgon (vem behöver barn?) och en med paket. 12 från mig till M och 12 från M till mig. På så vis blir varje morgon fylld av förväntan. Antingen vaknar man med nyfiken het på vad man själv skall få eller med spändhet på vad M skall tycka om sin  present.

Förra året firade jag och M jul själva här i Ulm. Varje dag i december gjorde vi något mysigt som hör julen till och vi blandade våra svenska och österrikiska traditioner. I år är det som sagt mer hektiskt men ändå finns det tid för mys de få dagar vi är hemma. Jag tror att det var bra att vi jobbade upp rutinerna förra året.

Vipassana

Retreatcentret på morgonen då allt var över.

Nu har det gått en vecka sedan mitt Vipassana retreat på 10 dagar, eller egentligen 12 dagar men 10 heldagar var över. Jag tror att jag har formulerat just det här blogginlägget ett 100tal gånger sedan jag kom dit. Hur var det? Vad är det? Vilka resultat?

Dessa frågor har svar som omformuleras varje timme, varje sekund kanske till och med varje microsekund. Och detta är också en central grej i Vipassana: Anicca! Allting förändras. Sedan den 24 Novemer har det runnit mycket vatten under broarna att den å som passerar där under inte är den samma. Så är det med oss också materien och sinnet som är vi är i ständig förändring. Vipassana är betraktandet av verkligheten som den är, observerandet av sinnesförnimmelser utan att reagera på dem. Och i träna sig att inte reagera på sinnesförnimmelserna kan man frigöra sig själv. Det har en mentalt renande effekt.

Metoderna som lärs ut sägs vara den som Buddha blev Buddha med, alltså nådde det högsta stadiet av frihet, frikoppling från sinne och kropp till det stadium som Buddismen kallar Nirvana. Jag kan inte säga att jag kan berätta så mycket om detta eftersom jag bara har hört det beskrivas som det mål som vi alla har och det som vi borde sträva efter. För mig personligen känner jag att jag inte kan relatera till det målet även om jag känner många som ägnar all sin tid åt detta. Jag känner mig ändå dragen till att utföra dessa renande metoder, men jag vill ändå delta i livet, vara centrerad i livet. Ha mina fel och brister, fast jag ändå varje dag gör något för att minska dem och bli en bättre människa. Att varje dag öka min vibration.

Med det resultat som jag har känt av efter det här retreatet kan jag nog gå med på att Vipassana är en metod som jag leda till en total befrielse men det kräver hårt arbete och en enorm självdisciplin. Så var också hela vistelsen där. Det fanns inga tillflykter annat än till att meditera. Detta kunde vara fysiskt jobbigt till en början. Vi är så vana att förströ oss eller att bli uttråkade eller att fly in i något. Här handlade allt om oavsett hur man för tillfället kände sig att "Starta om!"

Varje dag hade mitt sinne en ny storyline om hur verkligheten var. Kanske framförallt för man var så nära andra som man inte kommunicerade med, så handlade mycket för mig om socialiseringsprocessen. Men efter att jag mediterat ett tag visade sig att ingenting hade någon verklig relevans utan var historier jag hittat på för mig själv, applicerat på omgivningen och skapa olycka för mig själv. Inga av dessa historier hade någon verklighetsförankring mer än att jag trott att det varit så. En bra sak att komma ihåg om alla historier som jag fortfarande har kvar nu efteråt, är att på ett plan veta att också de inte har en grund och kommer utplånas från den dan de lämnar mitt sinne. Att bara veta det på ett intellektuellt plan å andra sidan gör inte så stor skillnad eftersom det känslorna och reaktionerna också måste ut.

När allt var över och vi fick prata igen märkte jag att en del av mitt ego (men inte allt) var borta. Jag har lättare för att lyssna på andra utan att ha en självupptagen dialog med mig själv under tiden och därför känner jag mer medkänsla. En stor portion av min livsångest är borta som under mitt liv till största del manifesterat sig i en oförmåga att hålla ordning eller att göra saker i tid. Det känns som den största vinsten.

Under retreatet var det som kom upp på ett ganska djupt plan vilket är bra men jag undrade också hur det skulle hjälpa mig med mer akuta saker som finns i mitt liv här och nu. Vad jag har märkt är att den dagliga meditationen, i bästa fall en timme morgon och kväll, tar hand om detta. Det känns skönt och motiverar mig att hålla denna nyförvärvade kunskap vid liv.

På väg...

Efter en resa som påbörjade bara några timmar efter den andra slutade. Jag är i Düsseldorf på Starbucks dricker varm choklad och väntar på tåget....