torsdag 28 juni 2012

Ingen Navel Power i Nabhi Kriya (jodå, men inte 100%)

Jag är i sluttampen på ännu en 40-dagare. Och även om jag är glad att jag har tagit mig igenom alla dagarna så har det inte direkt blivit en uppvisning i självdiciplin. Jag har gjort tvärtemot så som man skall göra. De första två veckorna körde jag fulltid. Vilket betyder en serie med 15-5-5-10-4*1-3 minuter. Sedan drog jag ned på tempot och körde 5-5-5-5-4*1-3 minuter för att i det sista bara köra 3-3-3-3-4*1-3. Så jag började alltså med tiderna för avancerad och gick gradvis ned till tider för nybörjare. Varje gång som jag började med ny tid fick jag en viss nytändning. Jag skrev förut att det var som att någon slog på ljuset. Det är ju så när man gör en kriya eller meditation att under tiden så känner man mest av skuggsidan av det man bearbetar. För Nabhi Kriya som ju är tredje chakrat så skall detta innebära ilska. Men för mig har det mer handlat om en känsla av att vara fullkomligt uttråkad. Då hjälper det ju att dra ned på tiderna. Ravi Singh i RaviAna DVDerna säger i någon DVD att det är viktigt att tillåta sig att ha tråkigt på yogamattan, eftersom det finns så mycket i livet som är lite tråkigt, och man skall inte tillåta sig själv att sätta upp det som en barriär. Det tror jag väldigt mycket på, rent principiellt i alla fall. Men i praktiken är det ju ganska tråkigt. Jag tror att man får köra full versionen av Nabhi Kriya lite nu och då i framtiden och kanske göra om den varje år (eller om man hittar ett alternativ) för det är viktigt att jobba med navelcentret och jag tror att det tar tid att få det riktigt starkt. Åtminstone kommer jag att göra om den varje år tills att jag gjort fullversionen i 40 dagar. Det hotet borde nog ta skruv :) Men så är det att vara människa, det är jag med min självdiciplin. Jag med min lathet. Jag med min kraft. Jag med min feghet. Tug of war. En sak som jag har märkt på den positiva sidan är att idéerna flyger genom skallen när jag gör den här kriyan. I bland har jag till och med haft en anteckningsbok vid min sida för att skriva ned några.

måndag 25 juni 2012

I går...





... var det Ms födelsedag. Nykommen hem från Korea hade han ingen lust att fira men jag packade picnickorgen och min fina rosa grill och drog med honom till en äng med utsikt. Där grillade vi, åt, läste pocketbok, slumrade till och kände oss fria. Väldigt mysigt.

Nu

Jag spenderar dagarna i lika delar verklighetsflykt lika delar kraftansträngningar med jobb. I genomsnitt har jag bättre självdisciplin än någonsin, men tidsmässigt finns mycket förbättringspotential. Jag kan flumma runt ett par timmar för att sedan skriva något som kanske skulle tagit 2 timmar för en "normal" människa men som tar 20 minuter för mig. Det krävs väldigt mycket ställtid. Kanske är det massa som integreras under denna tid, som gör att när jag väl kommer igång är jag redan klar. Just nu på sommaren är jag faktiskt mer tillfreds med detta arbetssätt. Jag sitter hemma och inte på jobbet, så det dåliga samvetet för att inte ha en jämn produktivitet i 8 timmar i sträck finns inte där. Jag har lite svårt för det där åttatimmarstänket. Jag skulle kunna sova i labbet när jag väl är i gång. Många gånger skulle det nästan krävas för att mätresultaten skall bli riktigt bra. Men vi har starka arbetsregleringar som förbjuder oss att vara i labbet efter 18. Jag skulle verkligen vilja starta eget så att jag kunde följa min inspiration mer och slapp dåligt samvete blandat med irritation för avbrott.

Just nu är det jobb jag gör mer ett röjande av gammal ångest. Det är skönt att det blir gjort men det gör mig inte lycklig. Jag har massor av rädslor att möta varje dag, men det går bättre och bättre. Jag har filosoferat mycket över rädslan och på det sättet den styr våra liv den sista tiden, ja egentligen kanske i flera års tid. Det är för att jag är så oerhört obekväm med att vara i min komfortzon så jag hela tiden måste möta dessa vallar av rädsla som omger den. M kallar det att jag är en sån som har min gravitationspunkt utan för kroppen. Att jag hela tiden är på väg någonstans och aldrig riktigt får ro. Det är ganska plågsamt för jag blir ju lika stressad av förändringar som alla andra. I alla fall så har jag ganska länge nu varit i en fas där jag inte gör det jag egentligen skulle vilja göra eftersom det är som att, när jag redan är överbelamrad av rädslan av att disputera och starta ett nytt jobb och kanske flytta, medvetet skapa ändå mer att vara rädd för. Att börja skapa något helt eget, ett företag uppfinnigar med mera innehåller så många ovissheter så jag kommer aldrig i gång fast jag är och nosar där hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni skall få se den dagen då saker börjar att hända här och jag inte längre skriver om min längtan och alla rädslor som står i vägen.

Men dit jag tyr mig under min verklighetsflykt är mot detta. De som startar eget och bloggar om det exempelvis. Jag tror verkligen att för att hitta den verkliga lyckan, det vill säga för mig att inte vara driven av dåligt samvete över saker som jag tänker att jag egentligen redan skulle ha gjort, så måste man komma dit att man uppsöker det obehagliga. Rädslan för att när man väl står där så kommer man inte att mäta upp till sin egen drömversion av sig själv. Att man som uppfinnare skall ha slut på idéer. Att behöva leva livet i en evinnerlig telefonskräck, finansiellt risktagande och skrivkramp. För när man väl behärskar det området så är varje steg ett positivt steg, som leder en in i flow istället för att man prickat av ännu ett måste som man skäms över att man inte gjorde igår. Det är att ta steget ut ur den av Seth Godin kallade fabriken, jobb som skapats för att automatisera människor så att de skall kunna bli ersättbara, där man lever i illusionen av arbetstrygghet och i bekvämligheten att följa arbetsbeskrivningen, där man är en kugge i ett maskineri, för att bli en konstnär.

I dag hamnade jag på ett Twitter till en människa som har lyckats med detta till den milda grad. Som är oerhört framgångsrik, utöver den vildaste fantasin. Det var en strategisk positivet som lyste från den sidan med en starkare kraft än vad jag någonsin känt ens från de mest framgångsrika självhjälpsgurus som är som rockstjärnor i sin egen rätt. Jag fick uppfattningen att han började på minus som alla vi andra i början av livet eller kanske efter tonåren. Men att han tar ett aktivt beslut i varje sekund att vara positiv. Om han mötte kritik så skrev han att det var oväsentligt för honom för de som kritiserar honom utgör inte hans fan bas, vilket är dem han kreerar för. På så vis håller han sig i fönstret av flow, att jobba med det som gör honom lycklig. Att kunna jobba hårt med att ge av sig själv och på så vis skapa något makalöst. Jag blev så oerhört inspirerad av det. Kraften i att i varje möte, i varje handling, varje tanke bestämma sig för att vara positiv. Det är grunden till det magnifika.

måndag 18 juni 2012

Dagen för den 16de Juni

Efter tre helger av resande så var det jag som tog emot gäster. Mamma och pappa har varit här i helgen och hälsat på för att fira mig då M åkte till Korea i fredags. Jag gjorde tårtan en dag innan så att han skulle få vara med. Det finns inget bättre än att ha M i närheten när man har bakat nämligen. Det tar slut så fort då utan att någon behöver lägga på hullet. Så m&p och jag har haft en supermysig helg och nu är jag ensam och försöker komma in ett sånt där arbetsflow som man kan få till ibland när man är ostörd.

tisdag 12 juni 2012

Livskvalitet







Det har varit mycket resor den sista tiden. I helgen var vi i Skåne för att vara med på min kusin C:s bröllop. Här är lite bilder från dagen efter. Träffa mamma och pappa, kusiner och släkt. Fest och avkoppling. Natur och estetik. M och jag är helt kära i det här stället!

måndag 4 juni 2012

Tredje helgen: Tårar och Bliss

Har precis kommit hem efter tredje helgen på min Kundaliniyogautbildning. Den här gången var det fokus på Den Fysiska Kroppen som är den femte av de tio olika kropparna. Också pranayama och de fem första chakrorna och deras respektive element. Det har varit så otroligt känslosamt. Vid varje övning var det minst en som grät. Jag grät minst tre gånger, det gick inte att hålla tillbaka. Men däremellan har jag också haft upplevelse av bliss och lycka. Jag har hållit min första Sadhana någonsin. Det gick bra. Jag fick väldigt fin kritik, men också lite huvudet på spiken kommentarer som gjorde mig emotionell igen. Det var en väldigt speciell energi att sitta där, och jag fick känslan att allt handlar om att projicera intentioner av kärlek till gruppen. Jag är så van att bara ta ansvar för mig själv och skapa min egen energetiska bas eftersom jag i huvudsak har tränat utan lärare och gruppenergi. Jag gillar tanken på att man inte gör alla dessa kriyas hemma för sig själv utan för att man skall öppna sig själv upp för att ge en bas till gruppen när de gör samma kriya och att själva poängen med ens egen träning är just detta att ju fler gånger man har gjort en kriya innan man instruerar den, ju mer har man att ge. På det sättet kan man göra karmayoga och kundaliniyoga samtidigt. Jag har ju inte en stark vision av mig själv som yogalärare och har inte riktigt bestämt mig själv för om jag verkligen kommer att undervisa i framtiden. Och där ligger min svaghet som instruktör, att jag mer delar med mig än att lär ut. Som lärare tar man mer ansvar och ger sig själv också mer respekt och det skapar en projektion som jag nog i stora drag saknar. Navel chakra, ett starkt beslut och personlig utveckling är det som krävs. Samtidigt fick jag höra att jag har en stark potential. I går gjorde jag också sista dagen av Adais Tisais (120 dagar 31 minuter wihoo!) Jag skall se om jag kan göra en sammanfattning av det lite senare när jag kan se skillnaden på hur det är att vara mitt i och att vara "klar". Jag är i alla fall glad över att jag inte behöver passa in den i schemat på utbildningshelgerna något mer.

fredag 1 juni 2012

Pretox

Det är dags för yoga helg igen.Varje gång säger jag att jag kanske skall dra ned lite på kaffet ett par dagar innan, men också denna gång gick det illa. Det är väl en klyscha att lovorda det Italienska kaffet. Hur kan det vara så gott? Vackert också. De får till det varje gång vart man än går. Så istället för detox blev det att jag satte ett maximum på tre cappucino per dag. Det tyckte jag var duktigt. Trevling helg!