En julhälsning

I från Ulm. I år firar jag och M jul i Ulm. Vi har utvecklat vår egna små traditioner, en blandning av Österrikiska och Svenska. Vi började med en jullunch med en vän som kommit från Sverige. Sedan blev det kakor, kaffe,glögg, paketrim, paketöppning och skypande med familjen där hemma. I år gick vi på Midnattsmässa i Ulmer Münster. Inte lika stämmningsfyllt som in Domkyrkan i Strängnäs dock men en interessant ny upplevelse.

Här i Ulm är det tyvärr väldigt varmt. All snö har försvunnit och det har närmat sig 20 grader plus! Vi joggade i solskenet i dag och mötte folk i shorts. Bissart. Lika varmt är det i de alper som ligger nära oss så ingen skidåkning lär det bli.

Vi kommer att åka till Österrike för att fira nyår. Där är det alltid varmt.

God fortsättning på er och njut av snön om ni har någon!

Kan man ropa hej nu?

Sedan ett tag så känner jag att allt som sker i mig nu på något sätt var initierat för länge sedan. Och att det jag gör, i form av yoga och meditation endast är till för att lugna det sinne som växt upp i en fysisk värld, format av denna och trott på den som den enda verkligheten. Jag har förut trott att det varit min egen uppgift att rensa det undermedvetna och göra mig fri från karma. Men jag börjar tro att det sker av sig själv. Kraften bakom är stark och river upp mycket. Yogan grundar och hjälper till att rensa det som kommer upp. Gör kroppen beboelig igen. Efter två år av att kämpat för att inte drunkna i en störtvåg av energi så känner jag att jag flyter. Det där datumet är väldigt nära 21.12.12. Kan man börja ropa hej nu? Kan man få börja bygga sitt liv med den här energin som bas? Vad jag känner i mig är att det finns support att leva med öppet hjärta. Att den energetiska grunden för korruption och girighet i stort sett är borttagen. Grunden för två profetior om 2012. En del av världen rämnar så att en ny kan byggas upp.

Fake it until you make it!

Sedan min förra yoga helg har jag gjort Kriya to Awaken the 10 Yogic Bodies. Jag älskar den! Men jag tycker också att den är jobbig med strech pose, "näsan mellan knäna" pose och för att inte tala om frog pose. Efteråt gör jag 11 min Laya yoga meditation som går ut på att man låter energin snurra 3.5 varv upp runt ryggraden medan man sjunger mantrat. Jag har ökat tiden successivt från 1 till 1.5 till 2 till 2.5 och nu till 3 minuter på de 10 första övningarna som skall göras från 1-3minuter. Det man märker är hur energin som genereras av den förlängda tiden också håller upp kriyan. Jag har sedan ett par år tillbaka varit medveten hur energier har flödat i min kropp på flera olika sätt. Jag har kunna känna energi komma ut från mina händer och också när jag släpper taget om känslor så känner jag en virvel i solar plexus. Men energin som skall fara upp längs ryggraden har jag aldrig känt. Jag har visualiserat den. Försökt lite frustrerat. Undrat om jag gjort rätt och haft dåligt samvete för att jag antagligen gör fel. I går efter en spinal flex när jag drog mühlbandha och andas in: tjoff! Energin for som en ljusboll upp längs ryggraden. "Fake it to you make it" säger våran hjälplärare och hon har väl rätt. Fake it är frustration, make it är något som sker utan att man egentligen är inblandad, en eftertanke. Det är en stor skillnad, men inte så dramatiskt egentligen.

Release and Let Go- Review

De senaste 6 veckorna har jag lagt till ovanstående övning till mitt program, som finns att finna här. Jag upptäckte Kelly Howells program på hösten 2007 för första gången när jag var på jakt efter binaural beats audios för alfa-vågor för att stärka ett litet projekt som jag höll på med då. Jag köpte kanske en tredjedel av hennes program och lyssnade på dem, men ganska sporadiskt tror jag. Jag höll aldrig ut i 6 veckor eftersom jag mötte sådant motstånd efter ca en månad. Nu har jag övat upp en bättre diciplin genom åren och den här gången var det inga problem för mig. Den bästa effekten av dessa program har jag faktiskt sett i en vän som använde programmet Release Guilt för att komma över en hook-up som hon hade med sina yngre systrar. Hon gjorde programmet i 6 veckor utan att missa en dag och mötte massivt motstånd men höll ut. Hon gick från att inte ha någon relation till sina systrar till att ha en varm relation med dem. Det var helt fantastiskt att se och berörde mig djupt. Min starkaste upplevelse på den tiden var med programmet Awaken Kundalini. Då hade jag ingen aning om vad som hände men i dag skulle jag kalla det att jag fick en "psyko-spritual detox". Det var ganska dramatiskt. Efter att jag gjort meditationen ca en vecka så fylldes jag av ett ljus när jag gjorde den. Dagen efter hade jag så mycket energi att jag skuttade fram, sprang upp och ned för trappor för att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av den. Min kompis ovan sa att det sken om mig den dagen så att hon aldrig hade sett något liknande. Dan efter fick jag feber. Sedan gick det tre veckor då jag såg ut som något som katten släpat in. Efter det så hände en massa märkliga saker. En kille som jag varit i en väldigt konstigt förhållande med (on off) av det destruktiva slaget var helt plötsligt gift och väntade tvillingar med sin nya fru (jag visste inte om att det var slut mellan oss). Han fick också ett jobb på annan ort så jag behövde inte se honom mer. M började jobba på mitt institut och i och med att vi blev ihop ett halvår senare hade jag ändrat en kanske fem år svit av skitdåliga förhållanden bakom mig. Jag blev lyft till en helt ny nivå så att säga. Det var väldigt jobbigt då det hände men jag är väldigt glad för det nu.

Sedan dess har jag gjort andra saker som Release Technique och Kundaliniyoga. Det senaste året har jag inte releasat så mkt även om det kanske är den mest fantastiska metod jag någonsin stött på. På många sätt känner jag att jag skulle kombinera det med yogan för att yogan drar upp så mkt till ytan och i många fall stannar det där ett bra tag. Releasing är ett sätt att ta sig igenom det känslomässiga tumultet till stillhet igen.

En subliminal med releasing säger emot sig själv eftersom subliminal är programmering och releasing är avprogrammering. Men jag har märkt att om subliminals kommer i kontakt med ens högre själv så händer något. Det är viktigt att kolla vad som sägs så att man inte förstärker egot utan istället bygger en kanal med sin själ. Jag har lyssnat på denna varje morgon innan jag stiger upp. Den största effekten är att jag släpper tag om min senaste dröm på det sättet för jag brukar normalt vara påverkad av mina drömmar fram till lunchtid och de skapar ofta en massa ångest. Jag kan lyssna med intention eller utan. Med intention så drar jag upp de känslor jag vill bli av med. Utan intention så låter jag det som behöver komma upp komma upp och det är ju också väldigt intressant. Jag kan säga att har blivit av med massor av ångest som jag inte visste att jag hade och en del andra känslor. De mesta av den sörjan som kommit upp sedan jag började ky lärarutbildningen har löst upp sig. Jag lyssnade till och med på den under min senaste yoga helg, vilket jag vet att man inte bör, men som jag inte ångrar eftersom den var ett gott stöd. Slutligen så har jag också börjat nyttja RT igen den senaste veckan.

Den stora kontentan av det hela är att även om jag fortfarande har svängningar mellan motstånd och bliss så blir de inte lika dramatiska. Det är nästan så att jag skrattar åt rädslor när de kommer upp för jag redan vet hur fake de är. Det känns lite som att jag börjar se igenom illusionen så sakteliga.

Buzzing

I morse när jag drack kaffe med M innan han gick till jobbet så kände jag hur hela min kropp vibrerade av glädje. Det känns som varje cell och varje molekyl i min kropp firar glädjen att vara vid liv och det smittar av sig till resten av mig.

I går kände jag mig manad att läsa lite i "En ny jord" av Eckhart Tolle och som vanligt när man känner ett sug att läsa en bok som man inte haft i tankarna på mer en ett år så står det ofta något där som rätar ut det frågetecken som man för tillfället uppfylls av. Jag tänker ofta på framtida jobb och hur jag skall hitta något som känns rätt för mig. Jag har jobbat med forskning men vill jobba med uppfinningar. Jag vill skapa ny teknik som är bra för oss och jorden så att vi inte förstör vår lilla planet. Men jag vet inte riktigt hur man inte faller i samma fallgropar som tidigare generationer. Det räcker inte med goda intentioner. Det visar Nobels öde när han uppfann dynamiten för att göra sprängämnen säkrare efter det att hans bror omkom i en sprängolycka. Sedan insåg att hans uppfinning kommer att användas till vapen och galenskap i stället varpå han lade grunden till Nobels fredspris. Det är sorgligt tycker jag och tänker att jag hellre sitter hemma och mediterar än uppfinner på de premisserna.

Från den information som jag fick av kvinnan jag tidigare berättat att jag träffade på min förra yogahelg har jag hittat Tom Kenyon och Hathorerna. Mycket intressant information som jag rekommenderar varmt. Kenyon erbjuder "ljud-meditationer" där han kanaliserar mycket höga vibrationer via sin 4 oktaviga röst. Bland annat hjärtchakra, pituitary gland och pineal gland attunements. Hathorerna berättar även om energiströmmningar på jorden och hur man kan använda dem för sitt uppvaknande. En attunement som de erbjuder är vibrationen hos ett framtida jordklot som är helt i harmoni. Denna jord finns en så länge bara som en sannolikhet likväl som en sönderplundrad jord finns som en. Och genom att lyssna på detta kan man hjälpa till att öka sannolikheten för den tidigare.

Att jag har hittat det här är på något sätt så stort för mig att jag måste hålla mig tillbaka för att inte explodera. Jag vågar inte släppa fram alla känslor, det känns så massivt. Det är så klockrent för det som jag känt varit mitt livssyfte sedan jag var liten. Det fantastiska i det hela är att trots att jag funnit detta nu så känner jag att jag vetat om allt de berättat om tidigare år, de började ge meddelanden 2003. Jag har varit i situationer där jag fått samma info som jag har tagit till mig på ett mycket personligt plan och som har varit en del i min utveckling.

I "En ny jord" läser jag att det viktigaste är inte att man gör något utan hur man gör det. Att skapa någonting och samtidig utsätta sig själv för stress, oro och press så förgiftar man både sig själv och jorden. Däremot om man bara så diskar och samtidigt är medvetande i Varandet så bidrar man till en bättre värld. Enligt Tolle är nyckeln att se till att man skapar i frekvenserna av: Acceptans, Glädje, Entusiasm. Då vibrerar man universum och universum kan strömma igenom en.

Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.

Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!

Nya ledtrådar

Innan förra helgen som var en yogahelg kände jag mig helt deprimerad och handlingsförlamad. Jag har inte gjort så mycket yoga över sommaren av anledningen att jag inte orkar med utrensningsprocessen. Jag behövde ta igen mig. Men trotts att jag har kunnat hitta energi och glädje utan yoga så var jag överrumplad igen. Jag bestämde mig att bränna igenom allt detta under helgen. Det var tungt. Jag har aldrig varit så trött under en yogahelg eller sovit så mycket i pauserna.

När jag kom dit i Fredags så stod en kvinna i dörröppningen till köket. Min första tanke var "Aaah, är hon här!" Sedan kom jag på att jag aldrig har sett henne förrut. Hon är yogalärare åt två av deltagarna i min kurs och var där för att vara med under helgen.

Temat för helgen var "the subtle body" och på Lördagen pratade vår lärare mycket om den. Jag har en känsla av att min redan är ganska stark fast jag inte har gjort yoga så länge. Men när han sa att den både var bra för intuition men att man också genom den kan känna av smärtan exempelvis av alla barn som dör av hunger i varje sekund, så undrade jag högt hur man gör för att skydda sig mot den smärtan. För jag kan  känna att alla dessa oceaner av sorg som jag känner dels inte riktigt stämmer in eftersom jag trots allt haft ett lyckligt liv so far, samtidigt känner jag att min kropp är för liten att hantera all den energi som sorgen och alla andra känslor innebär. Min yogalärares svar var att det kan vara min sorg eller andras sorg och att det inte spelar någon roll och att jag bara skall passa på att gråta ut den när tillfälle ges.

Nästa dag kom kvinnan i dörröppningen och satte sig bredvid mig i en paus. Hon sa att när jag hade berättat om min sorg dagen innan hade hon tänkt "åh där har vi en till". Hon sa att hon var likadan och antagligen har vi slutit ett kontrakt innan vi inkarnerade att vi skulle hjälpa till med det här under den här övergångsperioden som är nu. Hon berättade att man måste be om hjälp från högre ort, att det finns evalverade själar som mer än gärna hjälper till men de får bara göra det med tillstånd från oss. Hon gav mig en bön och namn ett gäng böcker som beskriver vad det handlar om.

Allt det här är lite utanför min komfortzon. Jag känner nu att jag snabbt måste utveckla mig till att nå långt högre vibrationer än vad jag gör idag för att förstå detta. Men det var intressant för det är precis så här jag föreställt mig att det skall vara om man träffar en själsfrände. En oförklarlig känsla av igenkänning sedan att man får en viss information eller inspiration som puffar en att utvecklas mer. I alla fall så har jag testat den där bönen och den fungerar. Jag har mycket lättare att separera alla känslor från mitt dagliga liv och ni kan inte ana hur mycket det underlättar!

Planering

Vilken dålig uppdatering det har blivit här. Jag har massor av fina bilder och tankar om inlägg men jag har köpt ett nytt minnes kort till min kamera och det verkar inte vara kompatibelt  med den här datorn tyvärr. Nästa helg har jag yoga igen. Vi skall lämna in en struktur till det arbete som vi skall göra innan vi är klara. En nybörjarkurs i kundaliniyoga i 10 lektioner 75 minuter var. Jag har det där ganska mycket i tankarna. Jag vill ha en expansion genom kursen på något sätt. Jag har bestämt mig för att inte göra en chakraresa efter som det konceptet redan är taget (Maya). Och i våran utbildning har vi istället gjort en resa genom de 10 kropparna. Just nu ser det ut som en skala Kropp-Emotion-Själ/Esoterik/Infinity. Det är ju lite som chakrorna i det att det går från hög densitet till det finstoffliga, fast ändå inte. Jag finslipar, testar kriya/meditation kombinationer och byter ut. Jag vill att det skall kännas som en harmoni när det är klart men som vanligt har jag inte tillräckligt med tid till det. Det är kanske något som kommer med åren och att man bidrar till med sin egen träning och vibbar. Förra veckan gjorde jag och M Mayas dvder från rot till halschakra. Han gillar dem. Jag är verkligen glad över att vi ibland gör yoga ihop, att vi två skapar en gruppenergi tillsammans och fintonar oss med varandra. Jag tror att det är bra för förhållandet, ja det märks. Men det är inget vi snöar in på eftersom M bara gör yoga för den fysiska ansträngningen :)

Besatthet

The Dark Knight Rises

Jag har sedan jag såg Batman Begins andra gången (tror jag) haft en enorm dragningskraft till den filmen. Nu när den sista delen i trioligin The Dark Knight Rises går på biograferna har detta nästan utvecklats till en besatthet. I Fredags gick jag runt i en motsvarande Interpress/Pressbyrå på centralstationen i Stuttgart och hela världens magasin fanns där, men det var inget som inspirerade. Tills jag hittade ett serie album som hette BATMAN collection. Jag köpte den, tog en kaffe och en cheesecake på Starbucks och läste i två timmar och missade uppskattningsvis 5 tåg hem under tiden. The Dark Knight Rises har jag sett tre gånger på bio och jag har sett om de andra två lika många gånger i sommar.

Jag skulle normalt sett aldrig gå och se en Actionrulle och det våld som finns i dessa filmer skulle normalt få min mage att vända sig ut och in (nu blundar jag bara och håller för öronen). Men det finns ett drag i Bruce Wayne/Batman karaktären som skakar om mig i grunden och det är förmågan till handling som är så evinnerligt stark. Det är som att hans tredje chakra lyser i kapp med solen själv.

Jag är lite sån att jag egentligen inte skiljer så hårt på verklighet och fiktion. Jag lever mig in i fiktionen och upprörs av den som om den vore verklig, med skillnaden att det verkliga inte har samma massiva effekt på mig. Jag ser i Bruce Wayne en outnyttjad Human Potential. Hur skulle jag själv vara om jag utvecklade min viljekraft så stark som hans. Om jag var lika okorrumperbar, använde mitt intellekt i samma omfattning och reste mig upp lika snabbt efter varje fall. Hade jag också kunnat bli super-human om jag tränade alla de discipliner som jag faktiskt redan identifierat som mina huvud verktyg, lika hårt som Bruce Wayne tränade sina. (Inga av mina discipliner innehåller någon form av kampsport, men jag blev allt lite inspirerad att inkludera det när jag såg Catwoman i The Dark Knight Rises). Jag kan tänka mig att detta låter helt galet, naivt och verklighetsfrånvänt men jag får inspiration och energi av sådana tankar.

Av alla dessa tre filmer gillar jag Batman Begin bäst. För det är där han förvandlar sig själv från en man med en vag idé av vad han vill göra, lika fumlande som jag är, till något konkret. Jag har sett Batman Begins 38 gånger. Jag vet inte... för mig ger det iallafall hundra tusen gånger mer än att bläddra i ett magasin med smink mode och vardagspsykologi.

Meningen med allt!

Tillbaka efter en lång och fin sommar i Sverige. Jag vet att det är många som har ogillat vädret men för mig var det perfekt. Fast när det regnar och man ligger i ett tält som man måste packa i hop kan det kännas lite jobbigt att ta sig ur sovsäcken. Men jag gillar numera den oberäknelighet som är så förutsägbar. Hur vi drar åt oss varje solstråle när vi väl får dem och kören av missnöje när det är mulet. Jag gillar till och med skitvädret, att vara ute i det och låta det tufsa till en lite. Det är som att återse ett gammalt ställe där man tillbringade mycket tid i unga år. Nog om denna Sverigenostalgi. Det är lätt för mig att skriva. I dag har jag gått i shorts och linne hela dagen och måste smörja in mig i minst 15 för att kunna vistas ute i en och en halv timme.

I dag satte jag en en gång mig ner med min doktorsavhandling. Jag känner fortfarande ett sånt motstånd mot den som jag inte kan förklara, och jag blev lite rädd att alla mina goda vibrationer som jag byggt upp under sommaren skulle skingras och jag skulle sitta där igen, i geggan som är så svår att ta sig ur. Och jag tänker som många gånger förr att det inte kan vara meningen. Att det man gör skall vara roligt och ge en energi. På så vis vet man att man är på rätt väg.

Men så läste jag det här. Där Taru som skriver bloggen skriver att hon vet att just den resa hon gör nu och den bloggen hon skriver om den är just det som är den huvudsakliga meningen med hennes liv. Och då var det som om min inre oro rättade in sig i ledet igen. För jag vet att det jag gör, vilket inkluderar min avhandling, är det som jag skall göra med mitt liv. Jag står mitt på vägen, om än livrädd för att ta nästa steg.
Jag kan i bland känna mig som en drama-queen för att jag tycker att det jag skall genomföra är för svårt. Men jag tror att lära sig det jag behöver kunna, utmana mina inre spärrar och att känna tillit till att vägen kommer fortsätta öppna sig framför mig det är en del av min livsläxa. Med den lilla insikt som infann sig tänker jag att jag skall njuta, även av mina svårigheter, för att de är just följden av att jag vet så starkt vad just mitt liv går ut på. Vi får se hur länge det varar :) det kommer ju sådana här melodramatiska inlägg här på bloggen med jämna mellanrum.

Blå energi

Det är så lätt att vara sig själv när man är på landet. Jag utforskar alternativa vägar till yogan för att höja min energi. Att bara sitta och titta ut över sjön är ett sätt, och att gå ut i skogen. Jag älskar mina bergskor. Med dem kommer jag fram torrfotad och utan skavsår överallt. Det är som att ha en 4hjuls driven jeep fast på fötterna. I går var jag ute i fyra fem timmar själv i skogen. Jag tror på att man skall hålla sig i naturen och se till att hålla kroppen trött. Då kommer man hem upprymd och tom på tankar och i det här fallet med ett gäng blåbär.

På semester utan internet

Det är rätt skönt att inte tänka i blogg faktiskt. Fyra veckor i min favoritsommarstuga samt en veckas road trip i Darlarna, Jämtland och i Norge. En tre dagars fjällvandring har vi gjort. Jag yogar inget alls men jag sjunger en vers ur Japji 11 gånger varje dag. Den är för att höja vibrationen. Och vibbarna är allmänt höga. Från naturen och blåbären och allt annat som hör sommaren till.

Redefinera

Nu är det två dagar sedan som jag kom hem från yogaveckan i Grübe Loise, en del av kundaliniyogalärarutbildningen. Det har varit långa dagar; vi har gått upp mellan 3 och 4 varje morgon och gått och lagt oss kl 22. Vi har ätit mungbönsdiet. Vi har haft sadhana, lektioner, meditationer, eftermiddags kriya. Två och en halv dag i tystnad. Många inre och yttre upplevelser. Det är lite svårt att sätta ord på det hela, men det var en alltigenom positiv upplevelse. Till och med 20 minuter kalldusch (en gång), 31 min Sat Kriya och 2, 5 h Ek Ong Kar. Och maten var faktiskt hur god som helst. Man hade trott att man skulle dö av trötthet, men energin ökade dag efter dag, sista kvällen var det ingen som ville sova kl 22 så vi dansade runt till Banghara istället i nån timme.

Nu när jag är hemma, så försöker jag evaluera vad det är som har hänt. Vem är jag nu? Vad är min nya utgångspunkt? Vilka problem har jag kvar? Vilka problem är borta? Jag vet inte var jag är. Jag har en ökad lust till yogan. Jag har ingen lust alls till fabriksproducerad föda, kaffe kött mm. Jag har samma utmaningar i livet men kanske mer energi att möta dem med. Jag har en bättre hållning, finare hy och hur mycket träningsvärk som helst.

Helgtur

Årets första alptur på 900 höjdmeter gick faktiskt ganska bra för mig. Det börjar ta sig :)

Förberedelser

Snart är det dags för en hel vecka med yoga. Jag måste säga att jag känner en viss bävan för detta. Vi skall köra någon slags reningsdiet samt vara helt bortkopplade från våra vanliga liv. Efter Vipassana så borde man inte tycka att det här är så farligt. Men det är det, att efter helgerna har jag alltid känt att det varit så skönt att det bara var en helg och inte mer. Det jag gillar mest är mina dagliga samtal hem till M. Som jag kanske njuter extra av för att man inte fick ha kontakt med omvärlden under Vipassana. Sedan brukar man ha så skitit hår på söndagen. Men under en hel vecka måste man ju ibland få duscha varmt och tvätta sig ordentligt. Sömnbristen bävar jag också inför.

Vi har fått en lista på det vi inte bör äta den här veckan. Kaffe, socker, mejeriprodukter, kött, bröd. Jag har börjat trappa ned. I dag bestod mina synder av yoghurt samt lite mjölk i teet och raw choklad. Jag tror egentligen att vi får äta yoghurt eftersom det står på frukost bordet under helgerna. Till en början så blev jag lite deppig av listan. Det enda jag kunde komma på som jag fick äta är jordgubbar och yogite. Det säger kanske en del om mina normala kostvanor.

Så det är där jag är. Jag dricker inget kaffe men jag stålsätter mig lite.

Ingen Navel Power i Nabhi Kriya (jodå, men inte 100%)

Jag är i sluttampen på ännu en 40-dagare. Och även om jag är glad att jag har tagit mig igenom alla dagarna så har det inte direkt blivit en uppvisning i självdiciplin. Jag har gjort tvärtemot så som man skall göra. De första två veckorna körde jag fulltid. Vilket betyder en serie med 15-5-5-10-4*1-3 minuter. Sedan drog jag ned på tempot och körde 5-5-5-5-4*1-3 minuter för att i det sista bara köra 3-3-3-3-4*1-3. Så jag började alltså med tiderna för avancerad och gick gradvis ned till tider för nybörjare. Varje gång som jag började med ny tid fick jag en viss nytändning. Jag skrev förut att det var som att någon slog på ljuset. Det är ju så när man gör en kriya eller meditation att under tiden så känner man mest av skuggsidan av det man bearbetar. För Nabhi Kriya som ju är tredje chakrat så skall detta innebära ilska. Men för mig har det mer handlat om en känsla av att vara fullkomligt uttråkad. Då hjälper det ju att dra ned på tiderna. Ravi Singh i RaviAna DVDerna säger i någon DVD att det är viktigt att tillåta sig att ha tråkigt på yogamattan, eftersom det finns så mycket i livet som är lite tråkigt, och man skall inte tillåta sig själv att sätta upp det som en barriär. Det tror jag väldigt mycket på, rent principiellt i alla fall. Men i praktiken är det ju ganska tråkigt. Jag tror att man får köra full versionen av Nabhi Kriya lite nu och då i framtiden och kanske göra om den varje år (eller om man hittar ett alternativ) för det är viktigt att jobba med navelcentret och jag tror att det tar tid att få det riktigt starkt. Åtminstone kommer jag att göra om den varje år tills att jag gjort fullversionen i 40 dagar. Det hotet borde nog ta skruv :) Men så är det att vara människa, det är jag med min självdiciplin. Jag med min lathet. Jag med min kraft. Jag med min feghet. Tug of war. En sak som jag har märkt på den positiva sidan är att idéerna flyger genom skallen när jag gör den här kriyan. I bland har jag till och med haft en anteckningsbok vid min sida för att skriva ned några.

I går...

... var det Ms födelsedag. Nykommen hem från Korea hade han ingen lust att fira men jag packade picnickorgen och min fina rosa grill och drog med honom till en äng med utsikt. Där grillade vi, åt, läste pocketbok, slumrade till och kände oss fria. Väldigt mysigt.

Nu

Jag spenderar dagarna i lika delar verklighetsflykt lika delar kraftansträngningar med jobb. I genomsnitt har jag bättre självdisciplin än någonsin, men tidsmässigt finns mycket förbättringspotential. Jag kan flumma runt ett par timmar för att sedan skriva något som kanske skulle tagit 2 timmar för en "normal" människa men som tar 20 minuter för mig. Det krävs väldigt mycket ställtid. Kanske är det massa som integreras under denna tid, som gör att när jag väl kommer igång är jag redan klar. Just nu på sommaren är jag faktiskt mer tillfreds med detta arbetssätt. Jag sitter hemma och inte på jobbet, så det dåliga samvetet för att inte ha en jämn produktivitet i 8 timmar i sträck finns inte där. Jag har lite svårt för det där åttatimmarstänket. Jag skulle kunna sova i labbet när jag väl är i gång. Många gånger skulle det nästan krävas för att mätresultaten skall bli riktigt bra. Men vi har starka arbetsregleringar som förbjuder oss att vara i labbet efter 18. Jag skulle verkligen vilja starta eget så att jag kunde följa min inspiration mer och slapp dåligt samvete blandat med irritation för avbrott.

Just nu är det jobb jag gör mer ett röjande av gammal ångest. Det är skönt att det blir gjort men det gör mig inte lycklig. Jag har massor av rädslor att möta varje dag, men det går bättre och bättre. Jag har filosoferat mycket över rädslan och på det sättet den styr våra liv den sista tiden, ja egentligen kanske i flera års tid. Det är för att jag är så oerhört obekväm med att vara i min komfortzon så jag hela tiden måste möta dessa vallar av rädsla som omger den. M kallar det att jag är en sån som har min gravitationspunkt utan för kroppen. Att jag hela tiden är på väg någonstans och aldrig riktigt får ro. Det är ganska plågsamt för jag blir ju lika stressad av förändringar som alla andra. I alla fall så har jag ganska länge nu varit i en fas där jag inte gör det jag egentligen skulle vilja göra eftersom det är som att, när jag redan är överbelamrad av rädslan av att disputera och starta ett nytt jobb och kanske flytta, medvetet skapa ändå mer att vara rädd för. Att börja skapa något helt eget, ett företag uppfinnigar med mera innehåller så många ovissheter så jag kommer aldrig i gång fast jag är och nosar där hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni skall få se den dagen då saker börjar att hända här och jag inte längre skriver om min längtan och alla rädslor som står i vägen.

Men dit jag tyr mig under min verklighetsflykt är mot detta. De som startar eget och bloggar om det exempelvis. Jag tror verkligen att för att hitta den verkliga lyckan, det vill säga för mig att inte vara driven av dåligt samvete över saker som jag tänker att jag egentligen redan skulle ha gjort, så måste man komma dit att man uppsöker det obehagliga. Rädslan för att när man väl står där så kommer man inte att mäta upp till sin egen drömversion av sig själv. Att man som uppfinnare skall ha slut på idéer. Att behöva leva livet i en evinnerlig telefonskräck, finansiellt risktagande och skrivkramp. För när man väl behärskar det området så är varje steg ett positivt steg, som leder en in i flow istället för att man prickat av ännu ett måste som man skäms över att man inte gjorde igår. Det är att ta steget ut ur den av Seth Godin kallade fabriken, jobb som skapats för att automatisera människor så att de skall kunna bli ersättbara, där man lever i illusionen av arbetstrygghet och i bekvämligheten att följa arbetsbeskrivningen, där man är en kugge i ett maskineri, för att bli en konstnär.

I dag hamnade jag på ett Twitter till en människa som har lyckats med detta till den milda grad. Som är oerhört framgångsrik, utöver den vildaste fantasin. Det var en strategisk positivet som lyste från den sidan med en starkare kraft än vad jag någonsin känt ens från de mest framgångsrika självhjälpsgurus som är som rockstjärnor i sin egen rätt. Jag fick uppfattningen att han började på minus som alla vi andra i början av livet eller kanske efter tonåren. Men att han tar ett aktivt beslut i varje sekund att vara positiv. Om han mötte kritik så skrev han att det var oväsentligt för honom för de som kritiserar honom utgör inte hans fan bas, vilket är dem han kreerar för. På så vis håller han sig i fönstret av flow, att jobba med det som gör honom lycklig. Att kunna jobba hårt med att ge av sig själv och på så vis skapa något makalöst. Jag blev så oerhört inspirerad av det. Kraften i att i varje möte, i varje handling, varje tanke bestämma sig för att vara positiv. Det är grunden till det magnifika.

Dagen för den 16de Juni

Efter tre helger av resande så var det jag som tog emot gäster. Mamma och pappa har varit här i helgen och hälsat på för att fira mig då M åkte till Korea i fredags. Jag gjorde tårtan en dag innan så att han skulle få vara med. Det finns inget bättre än att ha M i närheten när man har bakat nämligen. Det tar slut så fort då utan att någon behöver lägga på hullet. Så m&p och jag har haft en supermysig helg och nu är jag ensam och försöker komma in ett sånt där arbetsflow som man kan få till ibland när man är ostörd.

Livskvalitet

Det har varit mycket resor den sista tiden. I helgen var vi i Skåne för att vara med på min kusin C:s bröllop. Här är lite bilder från dagen efter. Träffa mamma och pappa, kusiner och släkt. Fest och avkoppling. Natur och estetik. M och jag är helt kära i det här stället!

Tredje helgen: Tårar och Bliss

Har precis kommit hem efter tredje helgen på min Kundaliniyogautbildning. Den här gången var det fokus på Den Fysiska Kroppen som är den femte av de tio olika kropparna. Också pranayama och de fem första chakrorna och deras respektive element. Det har varit så otroligt känslosamt. Vid varje övning var det minst en som grät. Jag grät minst tre gånger, det gick inte att hålla tillbaka. Men däremellan har jag också haft upplevelse av bliss och lycka. Jag har hållit min första Sadhana någonsin. Det gick bra. Jag fick väldigt fin kritik, men också lite huvudet på spiken kommentarer som gjorde mig emotionell igen. Det var en väldigt speciell energi att sitta där, och jag fick känslan att allt handlar om att projicera intentioner av kärlek till gruppen. Jag är så van att bara ta ansvar för mig själv och skapa min egen energetiska bas eftersom jag i huvudsak har tränat utan lärare och gruppenergi. Jag gillar tanken på att man inte gör alla dessa kriyas hemma för sig själv utan för att man skall öppna sig själv upp för att ge en bas till gruppen när de gör samma kriya och att själva poängen med ens egen träning är just detta att ju fler gånger man har gjort en kriya innan man instruerar den, ju mer har man att ge. På det sättet kan man göra karmayoga och kundaliniyoga samtidigt. Jag har ju inte en stark vision av mig själv som yogalärare och har inte riktigt bestämt mig själv för om jag verkligen kommer att undervisa i framtiden. Och där ligger min svaghet som instruktör, att jag mer delar med mig än att lär ut. Som lärare tar man mer ansvar och ger sig själv också mer respekt och det skapar en projektion som jag nog i stora drag saknar. Navel chakra, ett starkt beslut och personlig utveckling är det som krävs. Samtidigt fick jag höra att jag har en stark potential. I går gjorde jag också sista dagen av Adais Tisais (120 dagar 31 minuter wihoo!) Jag skall se om jag kan göra en sammanfattning av det lite senare när jag kan se skillnaden på hur det är att vara mitt i och att vara "klar". Jag är i alla fall glad över att jag inte behöver passa in den i schemat på utbildningshelgerna något mer.

Pretox

Det är dags för yoga helg igen.Varje gång säger jag att jag kanske skall dra ned lite på kaffet ett par dagar innan, men också denna gång gick det illa. Det är väl en klyscha att lovorda det Italienska kaffet. Hur kan det vara så gott? Vackert också. De får till det varje gång vart man än går. Så istället för detox blev det att jag satte ett maximum på tre cappucino per dag. Det tyckte jag var duktigt. Trevling helg!

Färger i Gaeta

I am back!

Glad Pingst!

State of mind/state of body

De nya övningarna fungerar faktiskt. Jag har gjort dem frenetiskt den senaste veckan. I kombination med mina två meditationer (Adais Tisais dag 110 och SCK dag 67) och Nabhi kriya som jag gör i sällskap med Carina, är det som om någon tände stålkastaren. Och energin är inte jobbig den här gången.

När jag deletar en trosats, så är den många bilder och djupa känslor per sekund som liksom svischar förbi. Om jag inte har fått till ett stadigt gamma tillstånd, så händer det att några av dessa dröjer sig kvar ett tag. Kundaliniyogans övningar blåser liksom bort allt som var kvar och sedan eftersom den inte måste kämpa sig och bränna igenom all den negativitet som tidigare var där med allt motstånd det innebär så kan övningarna få verka genom att  visa vad de är tillför, något jag inte kan beskriva i ord :) Det har öppnat upp i kroppen. Energin börjar strömlinjeforma sig.

Jag har en idé om identitets förvirringen som vi upplever: vi tror att vi är en liten prick som vandrar runt på jorden. Egentligen är vi solen. Våra trosatser är som moln. Hindrar ljuset från vårat egentliga jag. En molnig dag kan te sig som en eländig dag. När en vind blåst bort molnen så är det en underbar dag. Men vi är egentligen inte en prick som står maktlös inför väder och vind. Vi är alltid solen.

Nu är det 3h tills vi åker till Italien! Life is good

Beleifs and stuff...

Jag vill bara tipsa om en bok som jag läser just nu som jag tycker är helt fantastisk: Gamma Healing av Chris Walton. Att deleta negativa beliefs eller trossats är A och O i personlig utveckling. De är de program som finns i det undermedvetna som protesterar när det är något speciellt man vill åstadkomma. Som gör att det inte känns realistiskt eller att man inte är redo för det ännu. Som skapar väggarna till "the comfort zone" eller är själva grundpelarna i inlärd hjälplöshet. Jag kan med stor övertygelse säga att jag avskyr mina negativa trosattser efter som de gör mig lat, feg, till en drömmare som inte får något gjort med mera, och det känns som att livet bara går och jag kommer ingen vart för jag står och bankar mot dessa glasdörrar som en fluga som vill in genom ett ljust fönster. Jag har redan ett par metoder som jag har deletat negativa trosatser med. Några har jag skrivit om här i bloggen. Releasing är grymt men för att man skall ta bort någonting vid roten så krävs nästan energin från en grupp och jag har inte haft möjlighet att åka på retreat det senaste året tyvärr. Jag tror att KY fungerar också. Men det är svårt för mig att veta exakt hur då det inte är en mental metod utan en kroppslig. Man vet vilka känslor man bearbetar men inga begrepp eller bilder. Man får köra på och vara glad för de förbättringar man upptäcker medan det är svårt att skräddarsy för ett speciellt område.

Den här boken handlar till stor del om hur stor del våra trosuppfattningar inverkar och filtrerar vår verklighetsuppfattning. Kan man ingenting om det sedan förr är ju det kanske en förutsättning till varför man sedan skall sätta igång och göra själva jobbet. Jag har läst ett par kapitel än så länge men jag bläddrade snabbt upp sidan med själva "Belief deleteandet" för att prova. Först skall man göra ett muskeltest för att kolla om man har en positiv belief eller inte. Det gick sådär för mig för jag tog min pojkvän till hjälp och mindre motiverad utövare får man leta efter. Men sedan tänkte jag att jag faktiskt kan känna efter själv. Om min solarplexus är stängd när jag säger affirmationen så tror jag inte på den och om det känns öppet så gör jag det. Det är min sensor. Sedan går man in ett tillstånd som emitterar gamma vågor vilka är snabbare än de vardagliga beta, alfa(avslappnande), theta (meditation) och delta(djupsömn). I gammatillståndet så antar man en kroppsposition som aktiverar hela kropp/sinne systemet. I den positionen affirmerar man sedan en positiv affirmation tills man känner att det har öppnats upp och ett energiflöde som inte var där tidigare börjar strömma. Efteråt muskeltestar man igen om man nu tror på affirmationen. Enligt boken så skall detta ta från en halv minut till fem minuter. För mig tar det cirka 5 minuter om det är en affirmation där jag inte har så mycket laddning från början men flera omgångar och kanske totalt en timme utifall det är en överladdat område där jag samlat på mig negativ energi varje dag i flera års tid. För mig är ju det helt amazing! En timme är en bargain om man jämför med mängden negativitet man blir av med. Jag inser nu att hela den här texten låter som en informercial eller som om jag vore släkt med författaren. Jag bara älskar att vara i det här stadiet. När man inser att allt är möjligt och att inre begränsningar bara finns för att jag inte har tagit bort dem ännu.

Pastasallad

Det här är en pastasallad som förtjänas att blogga om. Den har den perfekta blandningen av syrligt sött och kryddigt. I går kom M hem med alla ingredienser.

en grillad kyckling

3-4 port kokt pasta (penne, skruvar eller fjärilar)

en mango

en rödlök

ruccola 

två avocados

en lime

olivolja

herbamare (bästa saltet)

peppar ur kvarn

dela i bitar, skär i kuber, hacka, pressa, ringla, salta och peppra

blanda runt

servera

ät

Conquer inner anger

I Fredags blev jag "klar" med meditationen "Conquer inner Anger" (se häftet Reaching Me in Me). Det finns manga olika meditationer för ilska inom Kundalini Yoga. De jag har testat innebär alla att man haller armarna i en jobbig position och har en ganska forserad andning. Just den som jag har gjort var inte sa lätt. Jag klarade aldrig att halla den utan pauser i 11 minuter, men jag tillät mig att göra sa gott jag kunde. Jag tror att man skall tänka sa i Kundalini Yoga. Det finns sa manga meditationer och kriyor som är jobbiga och man pabörjar de heslt inte eftersom de är för svara och det är enklare att göra en enklare. Mig veterligt (men jag är ju inte en expert direkt) finns det ingen bekväm kriya/meditation för att bli av med inre ilska. Och da tänker jag att det är värt att göra en jobbig sa gott man kan i 40 dagar för att komma en bit pa vägen. Med det sagt sa är det oerhört skönt att vara klar för den här gangen. Det här var en resa vars mal man inte sag röken utav förrän efter den var klar. Jag har haft sma utbrott under tiden och varit arg pa meditationen i sig. Det kanske inte later sa upplyftande sa jag tänkte skriva ned ett par saker som jag märkt sedan jag slutade. Det finns massor av saker som gjorde mig arg förrut. Världpolitik, företagspolitik och saker i min direkta omvärld. Här ser jag en direkt skilldnad. Jag ser i saken fran den andras sida istället för att bli arg. Känner mer medkänla och bryr mig inte i saker där jag inte har en direkt paverkan. Jag känner att jag har atervunnit min energi till mig själv. Jag tycker att det är sa himla viktigt att se, att det finns inga energitjuvar. Det är bara jag och mina projektioner. Om jag tar 100% ansvar har jag 100% makt. Sa jag vet inte om min personlighet har ändrats fran A till Z. Men nagot har hänt och för mig är det good enough.

Acknowlegement

Har just skrivit Acknowlegement för min avhandling. Det är något jag dragit ut på i det längsta. Tårarna sprutade. Det finns så många dimensioner på åren som jag tillbringat här. Jag vet att jag inte är speciellt unik i det att jag har tyckt att speciellt skrivandet har varit kanske en av mina jobbigaste upplevelser någonsin. Det säger  de flesta som har sitt doktorerande bakom sig. Men att skriva Acknowlegement innebär att man tar fram all värme, all tacksamthet och all glädje man upplevt genom åren och det räcker verkligen för att få bägaren att svämma över och för att tårarna skall spruta.

Tacksamhet är den mest kraftfulla, högst vibrerande positiva känslan så är det!

Höjdpunkten i Maj

För två och ett halv år sedan, var M och jag inbjudna på bröllop på en liten ort söder om Rom. Det var December och vi bodde i en sömnig fiske/badort på ett resorthotell som kan tänkas ha haft sina glansdagar på 60-talet. Rummet som vi bodde i hade nog inte varit renoverat sedan dess. Men det var väldigt charmigt. Hotellet hade säkert 200 rum men bara  7 gäster. Det var iskallt, då det är förbjudet att värma upp hus med el i Italien. Nu skall vi åka dit igen om två veckor på en liten minisemester på ca 3 dagar. Jag åker vädligt sällan på solsemester, så när jag väl gör det så har det alltid lite magiskt skimmer över sig. Jag ser framemot att ligga på stranden och dricka perfekta cappucinos medan M tittar åt andra hållet och låtsas att han inte känner mig. För inga riktiga Italienare dricker kaffe med mjölk efter frukost. Men det kvittar för mig för det är ingen som skulle misstagit mig för Italienare i alla fall.

Ta steget

Så här känner jag mig lite just nu. Jag är på väg att ta steget framåt men jag håller mig ändå fast. Det är mycket som kommer att ändras i mitt liv inom en snar framtid. Den slutliga versionen av doktorsavhandlingen skall in. Jag har börjat att söka nytt jobb. Kanske eller troligtvis skall jag flytta. Det är blandade känslor. Jag ser framemot något nytt. Mer dynamik i livet. Att påbörja något som kan likna en karriär. Samtidigt är jag bekväm där jag står. Bekväm men uttråkad. Jag har inte kontrollen över framtiden och det är skrämmande. Man måste hoppa i bland. För annars går hela livet åt till att tveka.

Mina meditationer...

... uppdatering.

Just nu gör jag tre stycken. Adais Tisais som är på dag 93. Det var tungt att göra den 91 dagen men jag har bestämt mig för 120 dagar. Tröttheten som jag kände de första 40 kom från kriyan jag gjorde samtidigt (Stress set for Adrenals and Kidneys). Jag läste på en löpsedel när jag var i Sverige senast att "Njursjukdom kan yttra sig i trötthet", vi får hoppas att det var en obalans som rättade till sig. Släppa rädsla handlar den om. Men i början kände jag att det var sorg som lämnade mig. Sedan runt dag 50 kom en period med rädsla. Det gick ganska lätt. Man får ett bra flow oavsett vilka känslor det är och man blir inte riktigt stuck. Jag kan inte säga att jag har upptäckt något dramatiskt skift i mig själv. Men om jag läser "Målbeskrivningen" idag ser jag den kanske mer som självklar än som något jag aspirerar efter. Att se under ytan för att se " dolda potentialen som finns hos varje person" kanske jag inte var direkt dålig på innan men bara nu i helgen tycker jag att jag har inspirerats av människor som jag träffat (har rest lite) på ett djupare plan än tidigare med flera dimensioner. Det är berikande även om jag inte för tillfället har en ledarposition där det kommer till nytta.


Sodarsan Chakra Kriya. Dag 50. De första 45 dagarna gjorde jag 11 min och det tog ett tag innan jag kunde kordinera allt, magpump, mantra, räkna samt ögonposition. I bland känns det som solarplexus är stängd och då har jag svårt att hålla andan. I bland går det lätt och pumpandet sätter i gång ett enormt energiflöde. Det är häftigt när det händer men det är inte varje dag. Nu har jag tänkt mig att jag skall bygga upp tiden. Men jag gör det långsamt. +1 minut i veckan bara så nu är jag på 12min. Jag vet att den här meditationen har full kraft vid 31-62 min. Men jag har inte bråttom dit. Det är en meditation för livet så jag har tid på mig.

Meditation to conquer inner anger Dag 36. 11 min. (Finns i häftet Reaching Me in Me) Armar rakt ut. Knutna händer men med pekfingret rätt upp. Väldigt jobbig. Jag ser fram emot Fredag som är min sista dag. Jag har verkligen insett vikten av att arbeta med ilska. Det finns så mycket där. Maktlöshet och offermentalitet. Men jag vet ärligt talat inte hur lågt jag har kommit med den här meditationen. "After 40 days your personality will be changed from A to Z" står det. Vi får se, än så länge känns det kanske snarare som från A till B. Men det kan ju verka subtilt också.

Efter andra helgen

Den andra yogalärarutbildnings helgen har gått av stapeln. En strålande helg med fint väder och även lite gåendes yoga testades på. Det var kul. Allting kändes mycket mer harmoniskt den här gången. För att det inte var nytt, och det var väldigt skönt. Jag kände mig inte alls lika "spaced out" som förra gången. Den kalla duschen var inte lika dramatisk. Vi fokuserade på det neutrala, positiva och negativa sinnet och gjorde massor av meditationer. Kriyorna och en del av meditationerna var till viss del fokuserade mot det tredje chakrat och på att bränna ut lite ilska. Så här efteråt har jag varit dödstrött och än en gång känt av känslomässig turbulens. Men nu börjar jag återfå fattning och fokus. Som jag behöver så väl, för i livet i sig blåser förändringens vind just nu. Och det är ju precis det som jag har önskat.