Fake it until you make it!

Sedan min förra yoga helg har jag gjort Kriya to Awaken the 10 Yogic Bodies. Jag älskar den! Men jag tycker också att den är jobbig med strech pose, "näsan mellan knäna" pose och för att inte tala om frog pose. Efteråt gör jag 11 min Laya yoga meditation som går ut på att man låter energin snurra 3.5 varv upp runt ryggraden medan man sjunger mantrat. Jag har ökat tiden successivt från 1 till 1.5 till 2 till 2.5 och nu till 3 minuter på de 10 första övningarna som skall göras från 1-3minuter. Det man märker är hur energin som genereras av den förlängda tiden också håller upp kriyan. Jag har sedan ett par år tillbaka varit medveten hur energier har flödat i min kropp på flera olika sätt. Jag har kunna känna energi komma ut från mina händer och också när jag släpper taget om känslor så känner jag en virvel i solar plexus. Men energin som skall fara upp längs ryggraden har jag aldrig känt. Jag har visualiserat den. Försökt lite frustrerat. Undrat om jag gjort rätt och haft dåligt samvete för att jag antagligen gör fel. I går efter en spinal flex när jag drog mühlbandha och andas in: tjoff! Energin for som en ljusboll upp längs ryggraden. "Fake it to you make it" säger våran hjälplärare och hon har väl rätt. Fake it är frustration, make it är något som sker utan att man egentligen är inblandad, en eftertanke. Det är en stor skillnad, men inte så dramatiskt egentligen.

Release and Let Go- Review

De senaste 6 veckorna har jag lagt till ovanstående övning till mitt program, som finns att finna här. Jag upptäckte Kelly Howells program på hösten 2007 för första gången när jag var på jakt efter binaural beats audios för alfa-vågor för att stärka ett litet projekt som jag höll på med då. Jag köpte kanske en tredjedel av hennes program och lyssnade på dem, men ganska sporadiskt tror jag. Jag höll aldrig ut i 6 veckor eftersom jag mötte sådant motstånd efter ca en månad. Nu har jag övat upp en bättre diciplin genom åren och den här gången var det inga problem för mig. Den bästa effekten av dessa program har jag faktiskt sett i en vän som använde programmet Release Guilt för att komma över en hook-up som hon hade med sina yngre systrar. Hon gjorde programmet i 6 veckor utan att missa en dag och mötte massivt motstånd men höll ut. Hon gick från att inte ha någon relation till sina systrar till att ha en varm relation med dem. Det var helt fantastiskt att se och berörde mig djupt. Min starkaste upplevelse på den tiden var med programmet Awaken Kundalini. Då hade jag ingen aning om vad som hände men i dag skulle jag kalla det att jag fick en "psyko-spritual detox". Det var ganska dramatiskt. Efter att jag gjort meditationen ca en vecka så fylldes jag av ett ljus när jag gjorde den. Dagen efter hade jag så mycket energi att jag skuttade fram, sprang upp och ned för trappor för att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av den. Min kompis ovan sa att det sken om mig den dagen så att hon aldrig hade sett något liknande. Dan efter fick jag feber. Sedan gick det tre veckor då jag såg ut som något som katten släpat in. Efter det så hände en massa märkliga saker. En kille som jag varit i en väldigt konstigt förhållande med (on off) av det destruktiva slaget var helt plötsligt gift och väntade tvillingar med sin nya fru (jag visste inte om att det var slut mellan oss). Han fick också ett jobb på annan ort så jag behövde inte se honom mer. M började jobba på mitt institut och i och med att vi blev ihop ett halvår senare hade jag ändrat en kanske fem år svit av skitdåliga förhållanden bakom mig. Jag blev lyft till en helt ny nivå så att säga. Det var väldigt jobbigt då det hände men jag är väldigt glad för det nu.

Sedan dess har jag gjort andra saker som Release Technique och Kundaliniyoga. Det senaste året har jag inte releasat så mkt även om det kanske är den mest fantastiska metod jag någonsin stött på. På många sätt känner jag att jag skulle kombinera det med yogan för att yogan drar upp så mkt till ytan och i många fall stannar det där ett bra tag. Releasing är ett sätt att ta sig igenom det känslomässiga tumultet till stillhet igen.

En subliminal med releasing säger emot sig själv eftersom subliminal är programmering och releasing är avprogrammering. Men jag har märkt att om subliminals kommer i kontakt med ens högre själv så händer något. Det är viktigt att kolla vad som sägs så att man inte förstärker egot utan istället bygger en kanal med sin själ. Jag har lyssnat på denna varje morgon innan jag stiger upp. Den största effekten är att jag släpper tag om min senaste dröm på det sättet för jag brukar normalt vara påverkad av mina drömmar fram till lunchtid och de skapar ofta en massa ångest. Jag kan lyssna med intention eller utan. Med intention så drar jag upp de känslor jag vill bli av med. Utan intention så låter jag det som behöver komma upp komma upp och det är ju också väldigt intressant. Jag kan säga att har blivit av med massor av ångest som jag inte visste att jag hade och en del andra känslor. De mesta av den sörjan som kommit upp sedan jag började ky lärarutbildningen har löst upp sig. Jag lyssnade till och med på den under min senaste yoga helg, vilket jag vet att man inte bör, men som jag inte ångrar eftersom den var ett gott stöd. Slutligen så har jag också börjat nyttja RT igen den senaste veckan.

Den stora kontentan av det hela är att även om jag fortfarande har svängningar mellan motstånd och bliss så blir de inte lika dramatiska. Det är nästan så att jag skrattar åt rädslor när de kommer upp för jag redan vet hur fake de är. Det känns lite som att jag börjar se igenom illusionen så sakteliga.

Buzzing

I morse när jag drack kaffe med M innan han gick till jobbet så kände jag hur hela min kropp vibrerade av glädje. Det känns som varje cell och varje molekyl i min kropp firar glädjen att vara vid liv och det smittar av sig till resten av mig.

I går kände jag mig manad att läsa lite i "En ny jord" av Eckhart Tolle och som vanligt när man känner ett sug att läsa en bok som man inte haft i tankarna på mer en ett år så står det ofta något där som rätar ut det frågetecken som man för tillfället uppfylls av. Jag tänker ofta på framtida jobb och hur jag skall hitta något som känns rätt för mig. Jag har jobbat med forskning men vill jobba med uppfinningar. Jag vill skapa ny teknik som är bra för oss och jorden så att vi inte förstör vår lilla planet. Men jag vet inte riktigt hur man inte faller i samma fallgropar som tidigare generationer. Det räcker inte med goda intentioner. Det visar Nobels öde när han uppfann dynamiten för att göra sprängämnen säkrare efter det att hans bror omkom i en sprängolycka. Sedan insåg att hans uppfinning kommer att användas till vapen och galenskap i stället varpå han lade grunden till Nobels fredspris. Det är sorgligt tycker jag och tänker att jag hellre sitter hemma och mediterar än uppfinner på de premisserna.

Från den information som jag fick av kvinnan jag tidigare berättat att jag träffade på min förra yogahelg har jag hittat Tom Kenyon och Hathorerna. Mycket intressant information som jag rekommenderar varmt. Kenyon erbjuder "ljud-meditationer" där han kanaliserar mycket höga vibrationer via sin 4 oktaviga röst. Bland annat hjärtchakra, pituitary gland och pineal gland attunements. Hathorerna berättar även om energiströmmningar på jorden och hur man kan använda dem för sitt uppvaknande. En attunement som de erbjuder är vibrationen hos ett framtida jordklot som är helt i harmoni. Denna jord finns en så länge bara som en sannolikhet likväl som en sönderplundrad jord finns som en. Och genom att lyssna på detta kan man hjälpa till att öka sannolikheten för den tidigare.

Att jag har hittat det här är på något sätt så stort för mig att jag måste hålla mig tillbaka för att inte explodera. Jag vågar inte släppa fram alla känslor, det känns så massivt. Det är så klockrent för det som jag känt varit mitt livssyfte sedan jag var liten. Det fantastiska i det hela är att trots att jag funnit detta nu så känner jag att jag vetat om allt de berättat om tidigare år, de började ge meddelanden 2003. Jag har varit i situationer där jag fått samma info som jag har tagit till mig på ett mycket personligt plan och som har varit en del i min utveckling.

I "En ny jord" läser jag att det viktigaste är inte att man gör något utan hur man gör det. Att skapa någonting och samtidig utsätta sig själv för stress, oro och press så förgiftar man både sig själv och jorden. Däremot om man bara så diskar och samtidigt är medvetande i Varandet så bidrar man till en bättre värld. Enligt Tolle är nyckeln att se till att man skapar i frekvenserna av: Acceptans, Glädje, Entusiasm. Då vibrerar man universum och universum kan strömma igenom en.

Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.

Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!