Att vara en uppfinnare handlar inte så mycket om att vara smart, intelligent och duktig utan snarare att man upplåter sig själv som en kanal. Jag har alltid gillat Platons teori om idévärlden. Om det finns exempelvis bord av olika slag i den materiella världen så har de alla sitt ursprung ur
Idén om bordet som existerar i sin perfektion i idévärlden. Så fort man översätter en idé till praxis så förlorar man en del av den potential som tinget skulle kunna ha, därför att den materiella världens definition är begränsning. Det är att kollapsa ett kvanta som var en oändlig massa sannolikheter till en punkt i tid och rum. Vissa av oss är drömmare just därför att de oändliga har en sådan enorm lockelse på oss. Andra är praktiker och anser att det som inte syns finns och därför helt saknar värde. Att skapa någonting är en nedstigande rörelse, motsatt till den uppåtgående andliga sysselsättningen att bli uppväckt, att väcka kundalini med mera. Om man skall bli en bra uppfinnare måste man arbeta för att mästra energin sa att den kan gå åt båda hallen. Men många gånger är det lätt att komma på villovägar. För de som lär ut andlighet är oftast väldigt angelägna om att det högsta målet för "studenterna" är att bli fri från jordelivet och dess plågor. Men en som går åt bada hallen kan inte acceptera detta, utan vill ta ned stjärnorna till jorden igen så att alla kan få uppleva en liten del av himmelriket. Att vara uppfinnare handlar om att översätta. En ström av bilder, till ord, till recept, kemiska formler. Det handlar om att vara öppen för att lösningar kan vara mycket smartare än vad man någonsin hade kunnat tänka ut själv. Att vara öppen för att ens mentala modeller inte behöver vara sanna sa att man inte missar det som faller utanför dem. Det handlar om att synkronisera sig med hjärtat och välviljan och om att ha fötterna i jorden och huvudet bland stjärnorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar