Eftersiom tiden gar med Adais Tisai meditationen har mitt fokus ändrats fran den fysiska utmaningen till mantrats själva essens. Det är här man verkligen har glädje av att man har support fran erfarna lärare som kan visa vad som är möjligt med en meditation. At vilket hall ljudstömmen i mantrat färdar en. Översättningen fran Gurmuki till Engelska är:
"All honor to the One, Hail the Primal Being whose attributes
cannot be described, Who is without beginning, the Unstruck Sound, and
whose form is One through every Age."
Eller vad man skulle kunna säga "Ärad vare Gud". För mig är det nästan sa att ordet Gud är the G-word. Jag kan inte ta mig till det, blir rebellisk och maste hela tiden intyga att jag inte är en "sadan". Länge har jag kallat mig ateist men att jag har varit öppen för att bli överbevisad. Nu vet jag att det troende upplever det upplever jag ocksa, men jag kan inte identifiera mig med det i västerländska termer eftersom de har blivit för korrupta för mig. Det väcker det ilskna barnet i mig. Jag vill inte ha nagon mänsklig överhet som tronar sig över mig och predikar vad som är rätt och fel. Jag vill hitta min egen väg, sasom jag gör med yogan. Jag gillar beteckningar som Universum eller "Beingness" mycket bättre för de beskriver min upplevelse utan att färga den med emotionellt brate.
När jag nu inte bara reciterar mantrat utan ocksa mentalt lutar mig mot dess mening kommer mycket av detta upp. Separationen som jag gör inför mig själv och andra är en ren lögn. Jag känner mig sa oerhört liten och omogen, som att tva delar av mig som jag skattat lika högt inte längre är förenliga. Om jag släpper den ena delen vem är jag da? Det är som att det rationella sinnet är det ända som grundar mig här pa jorden och som ger mig trovärdighet. Jag är rädd för att bli utesluten kanske. För jag märker att bara jag skriver detta sa är jag sa himla glad över att min blogg är förhallandevis anonym. Sa att jag inte skall behöva sta för det här.
Jag inser att meditationen gör precis som den lovat "Med den här meditationen blir du av med rädsla och splittrade personlighetsdrag..." Tänk att det aldrig blir sa som man tänkt sig. Vad mycket man har att lära sig om sig själv. Att man kan lära sig sa mycket av ett mantra är fortfarande nagot som chockerar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är så glad att du delar med dig av dina tankar och upplevelser här. Man lär känna sig själv även genom att skriva. Kanske vill vi inte alltid stå för allt vi skriver eller har skrivit men det är en del av processen, av vår utveckling.
SvaraRaderaJag vet att jag själv funderade ett tag på ifall jag skulle radera ett antal år från min blogg eftersom jag nästan skäms över vad jag skrivit tidigare men sedan tänkte jag att nej, det skulle inte vara rätt. Det var jag då. Det var det som förde mig hit jag är idag. Vi förändras hela tiden. Ibland till "det bättre" och ibland till "det sämre". Vi lär oss något och går vidare. Att dela med sig av sina upplevelser kanske inte alltid känns helt igenom angenämt för en själv men det kan ge mer än man tror för någon annan som kanske själv går igenom samma sak.
Nu svamlar jag igen... Tror att jag behöver få i mig lite socker. ;)
Ha en härlig dag!
Kram!
:) Jag läste ett gäng Kabbalah böcker förut och där var tricket att försätta sig i pinsamma situationer för att på så sätt "döda" egot. Ha ha! Det finns ju den del av en själv som tar sig själv på så stort allvar men som man inte bör ta på så stort allvar. Det är sant att man får ahaupplevelser när man skriver. Jag såg exempelvis inte sambandet mellan min upplevelse och "bli av med rädsla och splittrade personligheter förrän jag skrev detta. Jag är så glad att jag har dig och de andra yogibloggarna! Kram på dig!
Radera