Vipassana

Retreatcentret på morgonen då allt var över.

Nu har det gått en vecka sedan mitt Vipassana retreat på 10 dagar, eller egentligen 12 dagar men 10 heldagar var över. Jag tror att jag har formulerat just det här blogginlägget ett 100tal gånger sedan jag kom dit. Hur var det? Vad är det? Vilka resultat?

Dessa frågor har svar som omformuleras varje timme, varje sekund kanske till och med varje microsekund. Och detta är också en central grej i Vipassana: Anicca! Allting förändras. Sedan den 24 Novemer har det runnit mycket vatten under broarna att den å som passerar där under inte är den samma. Så är det med oss också materien och sinnet som är vi är i ständig förändring. Vipassana är betraktandet av verkligheten som den är, observerandet av sinnesförnimmelser utan att reagera på dem. Och i träna sig att inte reagera på sinnesförnimmelserna kan man frigöra sig själv. Det har en mentalt renande effekt.

Metoderna som lärs ut sägs vara den som Buddha blev Buddha med, alltså nådde det högsta stadiet av frihet, frikoppling från sinne och kropp till det stadium som Buddismen kallar Nirvana. Jag kan inte säga att jag kan berätta så mycket om detta eftersom jag bara har hört det beskrivas som det mål som vi alla har och det som vi borde sträva efter. För mig personligen känner jag att jag inte kan relatera till det målet även om jag känner många som ägnar all sin tid åt detta. Jag känner mig ändå dragen till att utföra dessa renande metoder, men jag vill ändå delta i livet, vara centrerad i livet. Ha mina fel och brister, fast jag ändå varje dag gör något för att minska dem och bli en bättre människa. Att varje dag öka min vibration.

Med det resultat som jag har känt av efter det här retreatet kan jag nog gå med på att Vipassana är en metod som jag leda till en total befrielse men det kräver hårt arbete och en enorm självdisciplin. Så var också hela vistelsen där. Det fanns inga tillflykter annat än till att meditera. Detta kunde vara fysiskt jobbigt till en början. Vi är så vana att förströ oss eller att bli uttråkade eller att fly in i något. Här handlade allt om oavsett hur man för tillfället kände sig att "Starta om!"

Varje dag hade mitt sinne en ny storyline om hur verkligheten var. Kanske framförallt för man var så nära andra som man inte kommunicerade med, så handlade mycket för mig om socialiseringsprocessen. Men efter att jag mediterat ett tag visade sig att ingenting hade någon verklig relevans utan var historier jag hittat på för mig själv, applicerat på omgivningen och skapa olycka för mig själv. Inga av dessa historier hade någon verklighetsförankring mer än att jag trott att det varit så. En bra sak att komma ihåg om alla historier som jag fortfarande har kvar nu efteråt, är att på ett plan veta att också de inte har en grund och kommer utplånas från den dan de lämnar mitt sinne. Att bara veta det på ett intellektuellt plan å andra sidan gör inte så stor skillnad eftersom det känslorna och reaktionerna också måste ut.

När allt var över och vi fick prata igen märkte jag att en del av mitt ego (men inte allt) var borta. Jag har lättare för att lyssna på andra utan att ha en självupptagen dialog med mig själv under tiden och därför känner jag mer medkänsla. En stor portion av min livsångest är borta som under mitt liv till största del manifesterat sig i en oförmåga att hålla ordning eller att göra saker i tid. Det känns som den största vinsten.

Under retreatet var det som kom upp på ett ganska djupt plan vilket är bra men jag undrade också hur det skulle hjälpa mig med mer akuta saker som finns i mitt liv här och nu. Vad jag har märkt är att den dagliga meditationen, i bästa fall en timme morgon och kväll, tar hand om detta. Det känns skönt och motiverar mig att hålla denna nyförvärvade kunskap vid liv.