Livet och lidandet

Det är en sak med Vipassana retreatet som jag förundras över och det är att trots att jag ser att det fungerar, så känner jag ingen entusiasm. Jag mediterar 2 timmar per dag som de rekommenderade och i kombination med denna saknad på entusiasm har jag numera så mycket tid för det vanliga livet. Jag beställer inte hundratals böcker på internet, kollar inte så mycket om andras beskrivningar och jag planerar inte heller nästa retreat. För mig är detta helt ovanligt för jag brukar alltid vara besatt av vad jag skall göra härnäst och vilken övning/kriya jag skall göra den närmsta tiden, efter det och resten av året.

Jag har inte givit upp på Releasing eller Kundalini Yoga heller. Jag observerar vad jag känner och releasar för stunden, men jag har inga mål med det. Då det gäller yogan ligger jag för tillfället lågt, men jag och M har bestämt oss för att göra varje morgon hela julledigheten. Jag känner mig glad över att M vill yoga så jag lämnar det till honom vilka DVDs vi kommer att köra och har ingen plan eller tankar över detta. Sedan kommer jag ju att göra mer strukturerad yoga när jag börjar på KY lärarutbildning i Mars, men då får jag ju följa deras program så där finns det heller ingenting att fundera på.

Men det är något med Vipassana som jag stretar emot med hela min kraft. Det är synen på livet och lidandet. I boken "Vipassanameditation som den lärs ut av S. N Goenka" av William Hart står det så här om hur lidandets hjul sätts igång:

Om okunnighet uppstår, uppkommer reaktion;

Om reaktion uppstår, uppkommer medvetande;

Om medvetande uppstår, uppkommer kropp och sinne;

Om kropp och sinne uppstår, uppkommer de sex sinnesorganen;

Om de sex sinnesorganen uppstår, uppkommer kontakt;

Om kontakt uppstår, uppkommer förnimmelse;

Om förnimmelse uppstår, uppkommer begär och motvilja;

Om begär och motvilja uppstår, uppkommer fastklamrande;

Om fastklamrande uppstår, uppkommer tillblivelse processen;

Om tillblivelse processen uppstår, uppkommer födelse;

Om födelse uppstår, uppkommer förfall och död, återföljda av sorg, jämmer, fysiskt och mentalt lidande och alla slags svårigheter.

Så uppkommer detta berg av lidande.

Jag tycker att den Buddistiska livsynen är alldeles för negativ. Även om Vipassanameditationen är en väg ut detta lidande så vet jag inte om jag vill. Jag känner ett begär till livet och allt som står listat ovan, ibland till och med sorg och jämmer. Jag älskar livet och allt det levande, och personer vars passioner sträcker sig längs hela spektrat, som hos Mittja i Bröderna Karamasov. Det oförutsägbara som visar att man alltid har fel när man dömer någon eller något på förhand.

I bland så känns det som om en del av mig instinktivt leder in mig på vägar mot frihet, och en annan del som vill ha liv drama, njutning, makt och pengar. Det paradoxala är att just nu finner jag till och med acceptans för att det är så. Det är ok att spendera en timme i meditation för att göra sig av med egot, för att sedan lägga sig i soffan och läsa Vanity Fair. Förut kunde jag känna att jag borde vaka mig själv så att jag inte får för många degraderande vanor. Nu känner jag att det är ok samtidigt som jag observerar att många dåliga vanor har försvunnit.

Men frihetssteget det skrämmer mig. Jag tycker lite att det känns som självmord. Men denna fråga är bemött i samma bok:

"Fråga: [Men du säger att när kedjan av sankara bryts så återföds man inte mer] är inte det självutplåning?

S. N. Goenka: Det som upphör är illusionen om ett "jag"; det som släcks ut är lidande. Det är vad ordet nibbana betyder utslocknande, brinnandet upphör. Man brinner inte längre av ständigt begär, motvilja och okunnighet. när man inte brinner upphör lidandet. Kvar finns bara det positiva. Men det kan inte uttryckas i ord eftersom det ligger bortom våra sinnen. Det måste upplevas i detta liv- då vet du vad det är. Då försvinner all rädsla för självutplåning."