Att vara sig själv

I morse fastnade jag (ännu en gång) i en av dessa negativitetspsykoser som kommer när man gör rejäl emotionell clean up. "Varför är jag sa svag efter allt detta jobb som jag gör med mg själv" "jag har ingen struktur att bygga på, alla riktningar innebär faror" "jag maste möta en våg av rädsla för varje litet steg jag tar framåt, så var det inte förrut". Med tanke på den omgivningen jag befann mig i (Universitet som nu är fullt med nya studenter) så tänkte jag tillbaka på den tiden då jag pluggade. Vad tog självförtroendet vägen, det som gjorde varje nästa steg så självklart?

Då stod det klart för mig att det självförttroende jag hade där var en artefakt. Något som byggts upp av stolta tal av Rektorn och en nollningsperiod där ingen energi sparades för att man skulle tas in i gemenskapen. Bli en del av skolan, rida på dess goda rykte. Låta dessa löften om en ljusnande framtid vara ledorden när den pressade fram prestationer ur en, vara en sorts trygghet och vetskap om att det skulle vara värt slit. Skapa en garanti som ingen kan ta ifrån en.

Stolthet är den mest positiva av alla negativia känslor, den står klart över apati, sorg, rädsla, lust och ilska. Men det är en negativ känsla trots allt eftersom den bygger på att "vi är bättre än ni". Jag är bättre än du. Ingen far komma och ta min plats. Rädsla för att det man uppåt kommer att passeras av någon annan. Det är med andra ord ingen känlsa att vara stolt över och står sig slätt i jämförelse med mod, acceptans kärlek och inre frid. Och framför allt kommer man ingen vart med denna stolthet när man gar ut ur sfären där den byggdes upp för att komma in i en annan sfär som tycker sig vara minst lika speciell, då har man skaffat sig en fiende som man aldrig vet hur den kommer att attakera för att ta ned en pa jorden.

För mig är detta symptomatiskt på ett medvetandeskift som kommer nu de närmsta åren, och som redan har börjat. Det går ut på att vi inte längre kan hämta energi från institutioner, samhällsstrukturer och mastodontföretag. Vi har tidigare använd dem som en slags energetisk krycka och låtit deras identitet vara vår identitet. De har slukat vår energi och vi har fått ett enkelt definierbart syfte i utbyte. De har definierat för oss hur vi skall uppföra oss, vad som är rätt och fel och hur man skall bete sig för att bli den strukturens favorit, medelmåtta eller hatobjekt. Men dessa energistrukturer börja förlora makt. Vissa av dem kämpar hårdare än någonsin för att behålla den makt de en gång besatt.

Vem jag är yrkesmässigt har väldigt lite att göra med den gruppenergin som byggdes upp under nollningsperioden och länkades samman med institutionen och mytbildningen kring den Tekniska Högskolan. Hade jag bott kvar i Sverige och jobbat på ett stort företag med andra ingenjörer hade jag antagligen fortfarande kunnat rida på den vågen. Men inte nu längre. Jag måste lära mig att lita på en annan energi, nämligen min egen. Att låta mina talanger blomma och att låta mig uttrycka mig själv och hämta energin därifran är det man måste lära sig. Att låta sig vara sig själv och inte hamna i en av alla dessa grupppsykoser som proklameras från media och samhället med mantrat "Gör som jag gör!". Det är klart att man upplever det som skrämmande när den strukturen som institutionerna innerbar faller undan, men jag tror att lära sig att vara sig själv är en av de största av livets läxor.

Upplevelsen av att tappa energi från en struktur som tidigare har gött ens självförtroende och stabilitet känns oerhört skrämmande.  Innan man har hittat sig själv kan man uppleva stunder helt utan energi överhuvudtaget. Kanske är det det som kallas "The dark night of the soul". Att länkas samman med sin egen energi däremot gör en oantastbar och okorrumperbar. Man får kraft att göra det man kom hit för att göra: Vara den bästa versionen av sig själv.