Det senaste tiden har jag märkt att jag lätt dras in i saker, diskussioner såsom näthat och vindkraft. Ämnen som för mig är självklara men där många andra inte alls håller med mig. Speciellt på nätet. Och det verkar verkligen som om rikspuckona har tagit över på många kommentarsfällt som är fulla av Sverigedemokrater, haters, folk som tycker att det är intellektuellt att kritisera enskilda människor på deras bloggar med bara lösa antaganden och rykten som grund. Och för att inte tala om gubbarna som inte ser några som helst fel i att använda fossila bränslen och kärnkraft och att all utveckling i en mer ekologisk riktning är ekonomiskt oansvarigt som slösar bort deras pension. I bland tycker jag att jag kan väl kommentera lite själv då, för att skapa motvikt. För att reclaima kommentarsfälten. Men efteråt så känns det så otroligt geggigt. Som om man dragits ned i sörjan. Och dessa känslor tag jag med mig in i min yoga och meditation. Som renar och hjälper mig att släppa taget.
Jag känner en inre konflikt i det att jag vi bidra till en bättre värld men att själva påverkningsarbetet känns så himla smutsigt. Å andra sidan, har man inte folket med sig är man ju inte del av en demokratisk process. Jag har ju bara en röst. Det är så klart lättare att behålla en viss altitud (jag menar inre fridmässigt) om man gör sin grej samt yogar och mediterar på sin kammare. Men är det verkligen så man bygger ett hållbart samhälle? Spelar det någon roll om jag slipar på den perfekta energi visionen om ingen annan (ok överdrift) strävar dit.
Det är sådant jag kan fundera över i bland.
Om mitt ideal är att vara en som via kärlek påverkar min omgivning positivt. Det gör jag ju inte i samma ögonblick som jag tänker tanken rikspucko. Kontentan blir att jag bara kan leva som jag "lär" så länge som jag stannar kvar i min egen lilla bubbla. Det är ju rätt sorgligt ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så väl skrivet Anna. Jag håller helt med dig för jag påverkas också av det. Det är en svår balansgång. Vet ju själv hur lätt jag har att hetsa upp mig bara jag tittar på Debatt. Då kommer mina inte alltför angenäma sidor fram som visar att jag nog inte är så tolerant som jag vill vara ändå.
SvaraRaderaTänkvärt!
Önskar dig en trevlig helg och hoppas att du mår bättre nu!
Kram
Tack Carina! Man kanske inte heller skall vara tolerant mot vad som helst. Men var går gränsen. Jag testar en ny metod, grundande på det jag skrev i svaret till Annika, moderat nedsmutsning (för att inte helt tappa greppet :) och sedan en lång Sodarsan Chackra Kriya meditation på det. För att tracendera all negativet. Tror du att det fungerar? :) Trevlig helg du med! Kram
RaderaJag tänker att det är de goda tysta människorna som jag blir mest ledsen på. Varför ska inte alla stå för vad de tycker? Utan att känna av sörjan som du skriver om? Jag är för att man öppnar munnen och visar var man står, extra angeläget i svåra frågor och inget man bara kan "överlämna" åt andra. Jag tänker som du, vi har redan så goda verktyg men vi gör ju saker för andra också via yogan, det är fint. Men man behöver också stå upp mot det som är fruktansvärt som näthatet. Jag är uppriktigt chockad över vad som kommit fram. Min man har arbetat på en liten lokaltidning och där hade de en kvinnlig chefredaktör, han sa att det var sjukt så mycket hon fick stå ut med av hat och övertramp. Det är 15 år sedan! Så det har funnits länge men med internet har det exploderat i att människor tror att de anonymt kan skriva vad som helst i ogillandets tecken. Så låt oss göra vår del i det hela! Att stå upp emot det. Kram
SvaraRaderaDet här med näthatet är ju helt sjukt! Det är en riksangelägenhet, för det kan ju inte vara så att man inte skall kunna ha en officiell roll som kvinna utan att vara ständigt hotad. Det gick ju att spåra IP nummer när det gällde piratkopiering så varför inte använda det också för att skydda enskilda personer. Man måste väl ryta, det är en medborgerlig plikt. Men det är jobbigt också. För att man känner sig liten,naiv och blir deprimerad. Det magiska framförallt med meditation är ju att det transcenderar också dessa känslor och kanske blir man en mer kraftfull människa genom det. Jag hoppas det. Jag såg filmen The Help igår, väldigt bra, och där ser man ju tydligt att sanning och mod kan göra mycket för att hjälpa till att ta kål på inhumanitet.
Radera