Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.