torsdag 20 september 2012

Nya ledtrådar

Innan förra helgen som var en yogahelg kände jag mig helt deprimerad och handlingsförlamad. Jag har inte gjort så mycket yoga över sommaren av anledningen att jag inte orkar med utrensningsprocessen. Jag behövde ta igen mig. Men trotts att jag har kunnat hitta energi och glädje utan yoga så var jag överrumplad igen. Jag bestämde mig att bränna igenom allt detta under helgen. Det var tungt. Jag har aldrig varit så trött under en yogahelg eller sovit så mycket i pauserna.

När jag kom dit i Fredags så stod en kvinna i dörröppningen till köket. Min första tanke var "Aaah, är hon här!" Sedan kom jag på att jag aldrig har sett henne förrut. Hon är yogalärare åt två av deltagarna i min kurs och var där för att vara med under helgen.

Temat för helgen var "the subtle body" och på Lördagen pratade vår lärare mycket om den. Jag har en känsla av att min redan är ganska stark fast jag inte har gjort yoga så länge. Men när han sa att den både var bra för intuition men att man också genom den kan känna av smärtan exempelvis av alla barn som dör av hunger i varje sekund, så undrade jag högt hur man gör för att skydda sig mot den smärtan. För jag kan  känna att alla dessa oceaner av sorg som jag känner dels inte riktigt stämmer in eftersom jag trots allt haft ett lyckligt liv so far, samtidigt känner jag att min kropp är för liten att hantera all den energi som sorgen och alla andra känslor innebär. Min yogalärares svar var att det kan vara min sorg eller andras sorg och att det inte spelar någon roll och att jag bara skall passa på att gråta ut den när tillfälle ges.

Nästa dag kom kvinnan i dörröppningen och satte sig bredvid mig i en paus. Hon sa att när jag hade berättat om min sorg dagen innan hade hon tänkt "åh där har vi en till". Hon sa att hon var likadan och antagligen har vi slutit ett kontrakt innan vi inkarnerade att vi skulle hjälpa till med det här under den här övergångsperioden som är nu. Hon berättade att man måste be om hjälp från högre ort, att det finns evalverade själar som mer än gärna hjälper till men de får bara göra det med tillstånd från oss. Hon gav mig en bön och namn ett gäng böcker som beskriver vad det handlar om.

Allt det här är lite utanför min komfortzon. Jag känner nu att jag snabbt måste utveckla mig till att nå långt högre vibrationer än vad jag gör idag för att förstå detta. Men det var intressant för det är precis så här jag föreställt mig att det skall vara om man träffar en själsfrände. En oförklarlig känsla av igenkänning sedan att man får en viss information eller inspiration som puffar en att utvecklas mer. I alla fall så har jag testat den där bönen och den fungerar. Jag har mycket lättare att separera alla känslor från mitt dagliga liv och ni kan inte ana hur mycket det underlättar!

4 kommentarer:

  1. Det blir så konstigt ibland. När man blir berörd av en text och man vill säga något men får inte fram ett ord. Det är förstås det ordlösa som betyder något men det hade varit skönt att sätta ord på det också.
    Jag ler inombords när jag läser om din helg. Jag är så glad för din skull, för det du fått och kommer att få uppleva. :)
    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet precis hur du menar. Jag har svävat i det ordlösa själv ett tag. Jag antar att det är därför som jag inte är så produktiv här på bloggen. Ha en fantastisk yogahelg nu! Tusen kramar!

      Radera
  2. Ibland hisnar jag av allt som händer. Hur tydligt det är att det är en andlig resa vi är på. En del dagar är just den insikten väldigt betungande, medan det däremellan är just det som bär en. Allt går ju inte att sätta ord på, men redan att omfamna och SE det som händer så ja, det leder en framåt. Sat Nam & Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland är allt solklart. Ibland känner man att man håller på att tappa förståndet. Den här händelsen var en katalysator för mig och mycket faller på plats vilket ger en trygghet i allt kaos. Men efter ett par dagar av wow!-känslor kan jag börja tvivla igen. Det är sant att man skal SE det som händer, att vara observatören och se tecknen. När faller saker på plats och hur korresponderar det med min känsla. Samtidigt vara medveten om när man "bara är människa" och inte ta det så allvarligt. Det är svårt att se sin storhet utan att samtidigt inte skämmas för att man har storhetsvansinne. Vi har ju alla en enorm kraft men kom hit och slöt ett kontrakt att inte vara större än ärtor. Hisnande och tragiskt på samma gång. Sorgen kanske kommer av all tid som spenderats i frustration helt i onödan. Kram och Satnam!

      Radera