Fake it until you make it!

Sedan min förra yoga helg har jag gjort Kriya to Awaken the 10 Yogic Bodies. Jag älskar den! Men jag tycker också att den är jobbig med strech pose, "näsan mellan knäna" pose och för att inte tala om frog pose. Efteråt gör jag 11 min Laya yoga meditation som går ut på att man låter energin snurra 3.5 varv upp runt ryggraden medan man sjunger mantrat. Jag har ökat tiden successivt från 1 till 1.5 till 2 till 2.5 och nu till 3 minuter på de 10 första övningarna som skall göras från 1-3minuter. Det man märker är hur energin som genereras av den förlängda tiden också håller upp kriyan. Jag har sedan ett par år tillbaka varit medveten hur energier har flödat i min kropp på flera olika sätt. Jag har kunna känna energi komma ut från mina händer och också när jag släpper taget om känslor så känner jag en virvel i solar plexus. Men energin som skall fara upp längs ryggraden har jag aldrig känt. Jag har visualiserat den. Försökt lite frustrerat. Undrat om jag gjort rätt och haft dåligt samvete för att jag antagligen gör fel. I går efter en spinal flex när jag drog mühlbandha och andas in: tjoff! Energin for som en ljusboll upp längs ryggraden. "Fake it to you make it" säger våran hjälplärare och hon har väl rätt. Fake it är frustration, make it är något som sker utan att man egentligen är inblandad, en eftertanke. Det är en stor skillnad, men inte så dramatiskt egentligen.

Release and Let Go- Review

De senaste 6 veckorna har jag lagt till ovanstående övning till mitt program, som finns att finna här. Jag upptäckte Kelly Howells program på hösten 2007 för första gången när jag var på jakt efter binaural beats audios för alfa-vågor för att stärka ett litet projekt som jag höll på med då. Jag köpte kanske en tredjedel av hennes program och lyssnade på dem, men ganska sporadiskt tror jag. Jag höll aldrig ut i 6 veckor eftersom jag mötte sådant motstånd efter ca en månad. Nu har jag övat upp en bättre diciplin genom åren och den här gången var det inga problem för mig. Den bästa effekten av dessa program har jag faktiskt sett i en vän som använde programmet Release Guilt för att komma över en hook-up som hon hade med sina yngre systrar. Hon gjorde programmet i 6 veckor utan att missa en dag och mötte massivt motstånd men höll ut. Hon gick från att inte ha någon relation till sina systrar till att ha en varm relation med dem. Det var helt fantastiskt att se och berörde mig djupt. Min starkaste upplevelse på den tiden var med programmet Awaken Kundalini. Då hade jag ingen aning om vad som hände men i dag skulle jag kalla det att jag fick en "psyko-spritual detox". Det var ganska dramatiskt. Efter att jag gjort meditationen ca en vecka så fylldes jag av ett ljus när jag gjorde den. Dagen efter hade jag så mycket energi att jag skuttade fram, sprang upp och ned för trappor för att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av den. Min kompis ovan sa att det sken om mig den dagen så att hon aldrig hade sett något liknande. Dan efter fick jag feber. Sedan gick det tre veckor då jag såg ut som något som katten släpat in. Efter det så hände en massa märkliga saker. En kille som jag varit i en väldigt konstigt förhållande med (on off) av det destruktiva slaget var helt plötsligt gift och väntade tvillingar med sin nya fru (jag visste inte om att det var slut mellan oss). Han fick också ett jobb på annan ort så jag behövde inte se honom mer. M började jobba på mitt institut och i och med att vi blev ihop ett halvår senare hade jag ändrat en kanske fem år svit av skitdåliga förhållanden bakom mig. Jag blev lyft till en helt ny nivå så att säga. Det var väldigt jobbigt då det hände men jag är väldigt glad för det nu.

Sedan dess har jag gjort andra saker som Release Technique och Kundaliniyoga. Det senaste året har jag inte releasat så mkt även om det kanske är den mest fantastiska metod jag någonsin stött på. På många sätt känner jag att jag skulle kombinera det med yogan för att yogan drar upp så mkt till ytan och i många fall stannar det där ett bra tag. Releasing är ett sätt att ta sig igenom det känslomässiga tumultet till stillhet igen.

En subliminal med releasing säger emot sig själv eftersom subliminal är programmering och releasing är avprogrammering. Men jag har märkt att om subliminals kommer i kontakt med ens högre själv så händer något. Det är viktigt att kolla vad som sägs så att man inte förstärker egot utan istället bygger en kanal med sin själ. Jag har lyssnat på denna varje morgon innan jag stiger upp. Den största effekten är att jag släpper tag om min senaste dröm på det sättet för jag brukar normalt vara påverkad av mina drömmar fram till lunchtid och de skapar ofta en massa ångest. Jag kan lyssna med intention eller utan. Med intention så drar jag upp de känslor jag vill bli av med. Utan intention så låter jag det som behöver komma upp komma upp och det är ju också väldigt intressant. Jag kan säga att har blivit av med massor av ångest som jag inte visste att jag hade och en del andra känslor. De mesta av den sörjan som kommit upp sedan jag började ky lärarutbildningen har löst upp sig. Jag lyssnade till och med på den under min senaste yoga helg, vilket jag vet att man inte bör, men som jag inte ångrar eftersom den var ett gott stöd. Slutligen så har jag också börjat nyttja RT igen den senaste veckan.

Den stora kontentan av det hela är att även om jag fortfarande har svängningar mellan motstånd och bliss så blir de inte lika dramatiska. Det är nästan så att jag skrattar åt rädslor när de kommer upp för jag redan vet hur fake de är. Det känns lite som att jag börjar se igenom illusionen så sakteliga.

Buzzing

I morse när jag drack kaffe med M innan han gick till jobbet så kände jag hur hela min kropp vibrerade av glädje. Det känns som varje cell och varje molekyl i min kropp firar glädjen att vara vid liv och det smittar av sig till resten av mig.

I går kände jag mig manad att läsa lite i "En ny jord" av Eckhart Tolle och som vanligt när man känner ett sug att läsa en bok som man inte haft i tankarna på mer en ett år så står det ofta något där som rätar ut det frågetecken som man för tillfället uppfylls av. Jag tänker ofta på framtida jobb och hur jag skall hitta något som känns rätt för mig. Jag har jobbat med forskning men vill jobba med uppfinningar. Jag vill skapa ny teknik som är bra för oss och jorden så att vi inte förstör vår lilla planet. Men jag vet inte riktigt hur man inte faller i samma fallgropar som tidigare generationer. Det räcker inte med goda intentioner. Det visar Nobels öde när han uppfann dynamiten för att göra sprängämnen säkrare efter det att hans bror omkom i en sprängolycka. Sedan insåg att hans uppfinning kommer att användas till vapen och galenskap i stället varpå han lade grunden till Nobels fredspris. Det är sorgligt tycker jag och tänker att jag hellre sitter hemma och mediterar än uppfinner på de premisserna.

Från den information som jag fick av kvinnan jag tidigare berättat att jag träffade på min förra yogahelg har jag hittat Tom Kenyon och Hathorerna. Mycket intressant information som jag rekommenderar varmt. Kenyon erbjuder "ljud-meditationer" där han kanaliserar mycket höga vibrationer via sin 4 oktaviga röst. Bland annat hjärtchakra, pituitary gland och pineal gland attunements. Hathorerna berättar även om energiströmmningar på jorden och hur man kan använda dem för sitt uppvaknande. En attunement som de erbjuder är vibrationen hos ett framtida jordklot som är helt i harmoni. Denna jord finns en så länge bara som en sannolikhet likväl som en sönderplundrad jord finns som en. Och genom att lyssna på detta kan man hjälpa till att öka sannolikheten för den tidigare.

Att jag har hittat det här är på något sätt så stort för mig att jag måste hålla mig tillbaka för att inte explodera. Jag vågar inte släppa fram alla känslor, det känns så massivt. Det är så klockrent för det som jag känt varit mitt livssyfte sedan jag var liten. Det fantastiska i det hela är att trots att jag funnit detta nu så känner jag att jag vetat om allt de berättat om tidigare år, de började ge meddelanden 2003. Jag har varit i situationer där jag fått samma info som jag har tagit till mig på ett mycket personligt plan och som har varit en del i min utveckling.

I "En ny jord" läser jag att det viktigaste är inte att man gör något utan hur man gör det. Att skapa någonting och samtidig utsätta sig själv för stress, oro och press så förgiftar man både sig själv och jorden. Däremot om man bara så diskar och samtidigt är medvetande i Varandet så bidrar man till en bättre värld. Enligt Tolle är nyckeln att se till att man skapar i frekvenserna av: Acceptans, Glädje, Entusiasm. Då vibrerar man universum och universum kan strömma igenom en.

Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.

Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!

Nya ledtrådar

Innan förra helgen som var en yogahelg kände jag mig helt deprimerad och handlingsförlamad. Jag har inte gjort så mycket yoga över sommaren av anledningen att jag inte orkar med utrensningsprocessen. Jag behövde ta igen mig. Men trotts att jag har kunnat hitta energi och glädje utan yoga så var jag överrumplad igen. Jag bestämde mig att bränna igenom allt detta under helgen. Det var tungt. Jag har aldrig varit så trött under en yogahelg eller sovit så mycket i pauserna.

När jag kom dit i Fredags så stod en kvinna i dörröppningen till köket. Min första tanke var "Aaah, är hon här!" Sedan kom jag på att jag aldrig har sett henne förrut. Hon är yogalärare åt två av deltagarna i min kurs och var där för att vara med under helgen.

Temat för helgen var "the subtle body" och på Lördagen pratade vår lärare mycket om den. Jag har en känsla av att min redan är ganska stark fast jag inte har gjort yoga så länge. Men när han sa att den både var bra för intuition men att man också genom den kan känna av smärtan exempelvis av alla barn som dör av hunger i varje sekund, så undrade jag högt hur man gör för att skydda sig mot den smärtan. För jag kan  känna att alla dessa oceaner av sorg som jag känner dels inte riktigt stämmer in eftersom jag trots allt haft ett lyckligt liv so far, samtidigt känner jag att min kropp är för liten att hantera all den energi som sorgen och alla andra känslor innebär. Min yogalärares svar var att det kan vara min sorg eller andras sorg och att det inte spelar någon roll och att jag bara skall passa på att gråta ut den när tillfälle ges.

Nästa dag kom kvinnan i dörröppningen och satte sig bredvid mig i en paus. Hon sa att när jag hade berättat om min sorg dagen innan hade hon tänkt "åh där har vi en till". Hon sa att hon var likadan och antagligen har vi slutit ett kontrakt innan vi inkarnerade att vi skulle hjälpa till med det här under den här övergångsperioden som är nu. Hon berättade att man måste be om hjälp från högre ort, att det finns evalverade själar som mer än gärna hjälper till men de får bara göra det med tillstånd från oss. Hon gav mig en bön och namn ett gäng böcker som beskriver vad det handlar om.

Allt det här är lite utanför min komfortzon. Jag känner nu att jag snabbt måste utveckla mig till att nå långt högre vibrationer än vad jag gör idag för att förstå detta. Men det var intressant för det är precis så här jag föreställt mig att det skall vara om man träffar en själsfrände. En oförklarlig känsla av igenkänning sedan att man får en viss information eller inspiration som puffar en att utvecklas mer. I alla fall så har jag testat den där bönen och den fungerar. Jag har mycket lättare att separera alla känslor från mitt dagliga liv och ni kan inte ana hur mycket det underlättar!

Planering

Vilken dålig uppdatering det har blivit här. Jag har massor av fina bilder och tankar om inlägg men jag har köpt ett nytt minnes kort till min kamera och det verkar inte vara kompatibelt  med den här datorn tyvärr. Nästa helg har jag yoga igen. Vi skall lämna in en struktur till det arbete som vi skall göra innan vi är klara. En nybörjarkurs i kundaliniyoga i 10 lektioner 75 minuter var. Jag har det där ganska mycket i tankarna. Jag vill ha en expansion genom kursen på något sätt. Jag har bestämt mig för att inte göra en chakraresa efter som det konceptet redan är taget (Maya). Och i våran utbildning har vi istället gjort en resa genom de 10 kropparna. Just nu ser det ut som en skala Kropp-Emotion-Själ/Esoterik/Infinity. Det är ju lite som chakrorna i det att det går från hög densitet till det finstoffliga, fast ändå inte. Jag finslipar, testar kriya/meditation kombinationer och byter ut. Jag vill att det skall kännas som en harmoni när det är klart men som vanligt har jag inte tillräckligt med tid till det. Det är kanske något som kommer med åren och att man bidrar till med sin egen träning och vibbar. Förra veckan gjorde jag och M Mayas dvder från rot till halschakra. Han gillar dem. Jag är verkligen glad över att vi ibland gör yoga ihop, att vi två skapar en gruppenergi tillsammans och fintonar oss med varandra. Jag tror att det är bra för förhållandet, ja det märks. Men det är inget vi snöar in på eftersom M bara gör yoga för den fysiska ansträngningen :)

Besatthet

The Dark Knight Rises

Jag har sedan jag såg Batman Begins andra gången (tror jag) haft en enorm dragningskraft till den filmen. Nu när den sista delen i trioligin The Dark Knight Rises går på biograferna har detta nästan utvecklats till en besatthet. I Fredags gick jag runt i en motsvarande Interpress/Pressbyrå på centralstationen i Stuttgart och hela världens magasin fanns där, men det var inget som inspirerade. Tills jag hittade ett serie album som hette BATMAN collection. Jag köpte den, tog en kaffe och en cheesecake på Starbucks och läste i två timmar och missade uppskattningsvis 5 tåg hem under tiden. The Dark Knight Rises har jag sett tre gånger på bio och jag har sett om de andra två lika många gånger i sommar.

Jag skulle normalt sett aldrig gå och se en Actionrulle och det våld som finns i dessa filmer skulle normalt få min mage att vända sig ut och in (nu blundar jag bara och håller för öronen). Men det finns ett drag i Bruce Wayne/Batman karaktären som skakar om mig i grunden och det är förmågan till handling som är så evinnerligt stark. Det är som att hans tredje chakra lyser i kapp med solen själv.

Jag är lite sån att jag egentligen inte skiljer så hårt på verklighet och fiktion. Jag lever mig in i fiktionen och upprörs av den som om den vore verklig, med skillnaden att det verkliga inte har samma massiva effekt på mig. Jag ser i Bruce Wayne en outnyttjad Human Potential. Hur skulle jag själv vara om jag utvecklade min viljekraft så stark som hans. Om jag var lika okorrumperbar, använde mitt intellekt i samma omfattning och reste mig upp lika snabbt efter varje fall. Hade jag också kunnat bli super-human om jag tränade alla de discipliner som jag faktiskt redan identifierat som mina huvud verktyg, lika hårt som Bruce Wayne tränade sina. (Inga av mina discipliner innehåller någon form av kampsport, men jag blev allt lite inspirerad att inkludera det när jag såg Catwoman i The Dark Knight Rises). Jag kan tänka mig att detta låter helt galet, naivt och verklighetsfrånvänt men jag får inspiration och energi av sådana tankar.

Av alla dessa tre filmer gillar jag Batman Begin bäst. För det är där han förvandlar sig själv från en man med en vag idé av vad han vill göra, lika fumlande som jag är, till något konkret. Jag har sett Batman Begins 38 gånger. Jag vet inte... för mig ger det iallafall hundra tusen gånger mer än att bläddra i ett magasin med smink mode och vardagspsykologi.

Meningen med allt!

Tillbaka efter en lång och fin sommar i Sverige. Jag vet att det är många som har ogillat vädret men för mig var det perfekt. Fast när det regnar och man ligger i ett tält som man måste packa i hop kan det kännas lite jobbigt att ta sig ur sovsäcken. Men jag gillar numera den oberäknelighet som är så förutsägbar. Hur vi drar åt oss varje solstråle när vi väl får dem och kören av missnöje när det är mulet. Jag gillar till och med skitvädret, att vara ute i det och låta det tufsa till en lite. Det är som att återse ett gammalt ställe där man tillbringade mycket tid i unga år. Nog om denna Sverigenostalgi. Det är lätt för mig att skriva. I dag har jag gått i shorts och linne hela dagen och måste smörja in mig i minst 15 för att kunna vistas ute i en och en halv timme.

I dag satte jag en en gång mig ner med min doktorsavhandling. Jag känner fortfarande ett sånt motstånd mot den som jag inte kan förklara, och jag blev lite rädd att alla mina goda vibrationer som jag byggt upp under sommaren skulle skingras och jag skulle sitta där igen, i geggan som är så svår att ta sig ur. Och jag tänker som många gånger förr att det inte kan vara meningen. Att det man gör skall vara roligt och ge en energi. På så vis vet man att man är på rätt väg.

Men så läste jag det här. Där Taru som skriver bloggen skriver att hon vet att just den resa hon gör nu och den bloggen hon skriver om den är just det som är den huvudsakliga meningen med hennes liv. Och då var det som om min inre oro rättade in sig i ledet igen. För jag vet att det jag gör, vilket inkluderar min avhandling, är det som jag skall göra med mitt liv. Jag står mitt på vägen, om än livrädd för att ta nästa steg.
Jag kan i bland känna mig som en drama-queen för att jag tycker att det jag skall genomföra är för svårt. Men jag tror att lära sig det jag behöver kunna, utmana mina inre spärrar och att känna tillit till att vägen kommer fortsätta öppna sig framför mig det är en del av min livsläxa. Med den lilla insikt som infann sig tänker jag att jag skall njuta, även av mina svårigheter, för att de är just följden av att jag vet så starkt vad just mitt liv går ut på. Vi får se hur länge det varar :) det kommer ju sådana här melodramatiska inlägg här på bloggen med jämna mellanrum.

Blå energi

Det är så lätt att vara sig själv när man är på landet. Jag utforskar alternativa vägar till yogan för att höja min energi. Att bara sitta och titta ut över sjön är ett sätt, och att gå ut i skogen. Jag älskar mina bergskor. Med dem kommer jag fram torrfotad och utan skavsår överallt. Det är som att ha en 4hjuls driven jeep fast på fötterna. I går var jag ute i fyra fem timmar själv i skogen. Jag tror på att man skall hålla sig i naturen och se till att hålla kroppen trött. Då kommer man hem upprymd och tom på tankar och i det här fallet med ett gäng blåbär.