Om yogaskador och mitt Vipassana mirakel

Förr

Nu

  Jag har igår läst den där New York Times artikeln om yogaskador, vilket naturligtvis rubbade min balans lite. Jag är ju själv nybörjare utan lärare än så länge. Jag vet att det är kraftfulla grejor vi har att göra med när vi yogar. Jag  känner min litenhet och okunnighet inför det. Men jag kan inte sluta tänka på att livet och kroppen är min. Det är upp till mig att söka upp allt motstånd som döljer sig i kropp och sinne och bli "the opening" så att det kommer ut och jag mår bättre. Att andas igenom känslorna som uppkommer av all rörelse. Jag gör samma sak när jag gymmar även om jag känner att de övningarna tyvärr verkar stänga in energin i musklerna istället för att släppa ut den.

Kroppen och psyket är ju ett. Jag har i hela mitt liv haft en fot som pekat ut 30 grader när mitt knä har varit rakt. Det är något som jag ärvt av min mamma som i sin tur ärvt det av sin pappa, min morfar.  Under mitt Vipassana retreat hade jag så ofantligt ont i hela höften knät och skenbenet när jag satt vanligt med korslagda ben (något jag inte känt av innan). Jag kunde inte sitta still mer än ett par minuter, vilket helt klart var ett problem när man skall sitta och meditera 10 timmar om dagen. På dag 5 var smärtan helt borta. Jag blev lite förvånad och öppnade ögonen och sträckte ut foten som nu var helt rak i linje med knät. Ett kvantsprång. Det skedde inte gradvis. Hade jag försökt töja knät och foten i linje på fem dagar hade jag garanterat skadat mig. För det var någonting där som löstes upp i meditationen och detta något har hållit fast kroppen i den vridna ställningen i alla dessa år (och generationer). Om jag hade haft en yoga ställning att öva så kanske detta hade lösts upp gradvis under ett halvår eller så. Jag tror att om man ser yogan och kroppen på det viset kan man se att man måste vara beredd att bearbeta det psykiska om man arbetar med sin kropp. Kroppen kommer att ändras allt efter det psykiska är färdigbearbetat. Där finns ingen plats att pusha, bara att vara här och nu och andas igenom de känslor som kommer upp.

Resan

Idag reste vi tillbaka från Graz i Österrike med tåg. Det är en mysig resa efter som den går genom Alperna.

Min neuros över frihet har gått över. Liksom många andra neuroser. Ett tag var jag nästan arg på Vipassana, kanske för att retreatet var så jobbigt. Men i mina dagliga meditationer försvinner gammalt skräp med en förvånande lätthet. Det kan vara jobbiga känslor som får hela kroppen att skaka av motstånd, men tillslut bildas det en virvel som när man släpper ut vattnet ur ett badkar. Slurp! säger det så försvinner allt. I bland kommer djupa draman upp; Wow! tänker jag, det här kommer att bli stort, det här är major! Men det försvinner det med, innan jag har hunnit sätta ord på det. Det är lite som att resa med tåg och se en vacker alptopp; åh vad fint! Jag skall ta ett kort till bloggen. Men när kameran kommit upp är alptoppen borta. Vi har redan åkt förbi.

Livet och lidandet

Det är en sak med Vipassana retreatet som jag förundras över och det är att trots att jag ser att det fungerar, så känner jag ingen entusiasm. Jag mediterar 2 timmar per dag som de rekommenderade och i kombination med denna saknad på entusiasm har jag numera så mycket tid för det vanliga livet. Jag beställer inte hundratals böcker på internet, kollar inte så mycket om andras beskrivningar och jag planerar inte heller nästa retreat. För mig är detta helt ovanligt för jag brukar alltid vara besatt av vad jag skall göra härnäst och vilken övning/kriya jag skall göra den närmsta tiden, efter det och resten av året.

Jag har inte givit upp på Releasing eller Kundalini Yoga heller. Jag observerar vad jag känner och releasar för stunden, men jag har inga mål med det. Då det gäller yogan ligger jag för tillfället lågt, men jag och M har bestämt oss för att göra varje morgon hela julledigheten. Jag känner mig glad över att M vill yoga så jag lämnar det till honom vilka DVDs vi kommer att köra och har ingen plan eller tankar över detta. Sedan kommer jag ju att göra mer strukturerad yoga när jag börjar på KY lärarutbildning i Mars, men då får jag ju följa deras program så där finns det heller ingenting att fundera på.

Men det är något med Vipassana som jag stretar emot med hela min kraft. Det är synen på livet och lidandet. I boken "Vipassanameditation som den lärs ut av S. N Goenka" av William Hart står det så här om hur lidandets hjul sätts igång:

Om okunnighet uppstår, uppkommer reaktion;

Om reaktion uppstår, uppkommer medvetande;

Om medvetande uppstår, uppkommer kropp och sinne;

Om kropp och sinne uppstår, uppkommer de sex sinnesorganen;

Om de sex sinnesorganen uppstår, uppkommer kontakt;

Om kontakt uppstår, uppkommer förnimmelse;

Om förnimmelse uppstår, uppkommer begär och motvilja;

Om begär och motvilja uppstår, uppkommer fastklamrande;

Om fastklamrande uppstår, uppkommer tillblivelse processen;

Om tillblivelse processen uppstår, uppkommer födelse;

Om födelse uppstår, uppkommer förfall och död, återföljda av sorg, jämmer, fysiskt och mentalt lidande och alla slags svårigheter.

Så uppkommer detta berg av lidande.

Jag tycker att den Buddistiska livsynen är alldeles för negativ. Även om Vipassanameditationen är en väg ut detta lidande så vet jag inte om jag vill. Jag känner ett begär till livet och allt som står listat ovan, ibland till och med sorg och jämmer. Jag älskar livet och allt det levande, och personer vars passioner sträcker sig längs hela spektrat, som hos Mittja i Bröderna Karamasov. Det oförutsägbara som visar att man alltid har fel när man dömer någon eller något på förhand.

I bland så känns det som om en del av mig instinktivt leder in mig på vägar mot frihet, och en annan del som vill ha liv drama, njutning, makt och pengar. Det paradoxala är att just nu finner jag till och med acceptans för att det är så. Det är ok att spendera en timme i meditation för att göra sig av med egot, för att sedan lägga sig i soffan och läsa Vanity Fair. Förut kunde jag känna att jag borde vaka mig själv så att jag inte får för många degraderande vanor. Nu känner jag att det är ok samtidigt som jag observerar att många dåliga vanor har försvunnit.

Men frihetssteget det skrämmer mig. Jag tycker lite att det känns som självmord. Men denna fråga är bemött i samma bok:

"Fråga: [Men du säger att när kedjan av sankara bryts så återföds man inte mer] är inte det självutplåning?

S. N. Goenka: Det som upphör är illusionen om ett "jag"; det som släcks ut är lidande. Det är vad ordet nibbana betyder utslocknande, brinnandet upphör. Man brinner inte längre av ständigt begär, motvilja och okunnighet. när man inte brinner upphör lidandet. Kvar finns bara det positiva. Men det kan inte uttryckas i ord eftersom det ligger bortom våra sinnen. Det måste upplevas i detta liv- då vet du vad det är. Då försvinner all rädsla för självutplåning."

Vipassana

Retreatcentret på morgonen då allt var över.

Nu har det gått en vecka sedan mitt Vipassana retreat på 10 dagar, eller egentligen 12 dagar men 10 heldagar var över. Jag tror att jag har formulerat just det här blogginlägget ett 100tal gånger sedan jag kom dit. Hur var det? Vad är det? Vilka resultat?

Dessa frågor har svar som omformuleras varje timme, varje sekund kanske till och med varje microsekund. Och detta är också en central grej i Vipassana: Anicca! Allting förändras. Sedan den 24 Novemer har det runnit mycket vatten under broarna att den å som passerar där under inte är den samma. Så är det med oss också materien och sinnet som är vi är i ständig förändring. Vipassana är betraktandet av verkligheten som den är, observerandet av sinnesförnimmelser utan att reagera på dem. Och i träna sig att inte reagera på sinnesförnimmelserna kan man frigöra sig själv. Det har en mentalt renande effekt.

Metoderna som lärs ut sägs vara den som Buddha blev Buddha med, alltså nådde det högsta stadiet av frihet, frikoppling från sinne och kropp till det stadium som Buddismen kallar Nirvana. Jag kan inte säga att jag kan berätta så mycket om detta eftersom jag bara har hört det beskrivas som det mål som vi alla har och det som vi borde sträva efter. För mig personligen känner jag att jag inte kan relatera till det målet även om jag känner många som ägnar all sin tid åt detta. Jag känner mig ändå dragen till att utföra dessa renande metoder, men jag vill ändå delta i livet, vara centrerad i livet. Ha mina fel och brister, fast jag ändå varje dag gör något för att minska dem och bli en bättre människa. Att varje dag öka min vibration.

Med det resultat som jag har känt av efter det här retreatet kan jag nog gå med på att Vipassana är en metod som jag leda till en total befrielse men det kräver hårt arbete och en enorm självdisciplin. Så var också hela vistelsen där. Det fanns inga tillflykter annat än till att meditera. Detta kunde vara fysiskt jobbigt till en början. Vi är så vana att förströ oss eller att bli uttråkade eller att fly in i något. Här handlade allt om oavsett hur man för tillfället kände sig att "Starta om!"

Varje dag hade mitt sinne en ny storyline om hur verkligheten var. Kanske framförallt för man var så nära andra som man inte kommunicerade med, så handlade mycket för mig om socialiseringsprocessen. Men efter att jag mediterat ett tag visade sig att ingenting hade någon verklig relevans utan var historier jag hittat på för mig själv, applicerat på omgivningen och skapa olycka för mig själv. Inga av dessa historier hade någon verklighetsförankring mer än att jag trott att det varit så. En bra sak att komma ihåg om alla historier som jag fortfarande har kvar nu efteråt, är att på ett plan veta att också de inte har en grund och kommer utplånas från den dan de lämnar mitt sinne. Att bara veta det på ett intellektuellt plan å andra sidan gör inte så stor skillnad eftersom det känslorna och reaktionerna också måste ut.

När allt var över och vi fick prata igen märkte jag att en del av mitt ego (men inte allt) var borta. Jag har lättare för att lyssna på andra utan att ha en självupptagen dialog med mig själv under tiden och därför känner jag mer medkänsla. En stor portion av min livsångest är borta som under mitt liv till största del manifesterat sig i en oförmåga att hålla ordning eller att göra saker i tid. Det känns som den största vinsten.

Under retreatet var det som kom upp på ett ganska djupt plan vilket är bra men jag undrade också hur det skulle hjälpa mig med mer akuta saker som finns i mitt liv här och nu. Vad jag har märkt är att den dagliga meditationen, i bästa fall en timme morgon och kväll, tar hand om detta. Det känns skönt och motiverar mig att hålla denna nyförvärvade kunskap vid liv.

Lungnet innan lugnet

Idag har jag: gjort en Kundaliniyoga DVD med mamma
                    hämtat min systerson på dagis
                    druckit min sista latte på ett fik med min syster

De senaste dagarna har jag inte haft någon struktur på någonting utan låtit alla mina dåliga vanor få framträda å mycket de har velat. Jag har ingen aning om vad som kommer hända under  de närmaste dagarna och hur det kommer att påverka mig. Jag ser inte framemot det som någonting kul. För det tror jag inte att det är. Men jag ser framemot lyxen att få chansen att utöva självdisciplin, och kanske framför allt lyxen att ha alla undanflykter systematiskt borttagna. Jag skall öva meditation i tio timmar om dagen i tio dagar. Vara tyst hela tiden. Äta två måltider vegetarisk mat om dagen; lunch och frukost. Jag antar att det är en detox av alla möjliga slag. Inte bara skräpmat och kaffe utan också giftiga tankar. Jag försöker att inte spekulera och se hur det blir, men jag spekulerar hela tiden...

Jag kommer tillbaka när orden kommer tillbaka.. dock tidigast den 4 December. Vi ses då!

Lilla Buddha

Nästa bok på läslistan är Siddhartha av Herman Hesse. Det gäller att slå flera flugor i en smäll. När jag flyttade till Tyskland tog det mig evigheter att sätta i gång och lära mig Tyska. Eftersom jag inte är speciellt praktisk av mig så tycker jag att den största anledning att lära sig ett nytt språk är att man skall få tillgång till en ny skara litterära mästerverk i originalspråk. Att kunna handla sallad på marknaden är inget som inspirerar. Så istället för att slå klorna i en bra nybörjarbok så försökte jag mig genast på Faust, vilket var en av de första böckerna som jag köpte på Tyska. De flesta tyckte att jag var en idiot, men jag måste säga att jag älskade alla trettio sidor Faust som jag läste innan jag gav upp. Fast än jag inte fattade ett ord var den melodisk och vacker och hade allt det där som vissa riktig bra böcker har som fick mig att rysa av välbehag. Jag har fortfarande inte kommit dithän där jag kan säga att min Tyska har blivit litterär (haha! långt därifrån) Men jag är så evigt trött på evinnerligt grammatiktragglande, kvällskurser, ångest över icke utförda läxor och sura lärarinnor att jag unnar mig att ta en paus i det hela. Babbla på i imperfektion med de stackare som står mig nära och som måste lyssna samt stappla mig fram med de som inte kan Engelska eller av någon annan anledning bestämt sig för att de helst vill prata Tyska med mig. Samtidigt tänker jag att det är dags att ge litteraturen en ny chans. Eller snarare ge mig själv en chans att läsa bra litteratur. Jag tänker att man inte kan vilja lära sig ett språk riktigt bra om man inte älskar det och då är inte grammatiktraggel rätt väg att vandra, för mig i alla fall.

En annan anledning att läsa just den här boken är att den handlar om den unga prins som sökte meningen med livet och fann det nämligen Buddha. Ingen som har läst den här bloggen närmare kan ju ha undgått att märka att jag är besatt av ungefär samma tankegångar som den unga Siddhartha, tror jag i alla fall eftersom jag inte har läst boken ännu. Men faktum är att jag vet väldigt lite om Buddha och buddismen. Nu är tiden inne för mig att lära mig mer eftersom det är mindre än en månad kvar tills att jag skall på  Vipassana Retreat. 10 dagars meditations kurs i en buddistisk tradition med 10h meditation varje dag och hela retreatet är helt i tystnad. I går, när jag skulle boka flygbiljett och göra klart saker för min ledighet fick jag nästan panik ångest, jag var handlingsförlamad av rädsla. Antagligen för att myrorna i kroppen skall bli vansinninga och att behöva sitta där och möta allt detta obehag. Men jag antar att det är det här jag behöver göra för att lära mig behärska mina myror, så att säga.

Så där har ni det. Tre flugor på smällen; Lära mig Tyska, läsa bra litteratur och förberedelse för Vipassana.

Vipassana

Dagen började trögt utan någon inspiration till att skriva. Istället har jag suttit och surfat runt en del på bloggar. Så hittade jag det här! Wow det måste jag göra! Tänkte jag. Många gånger har jag tänkt så utan att någonting för den skull blir av. Men nu har jag redan anmält mig till en kurs på 10 dagar med tio timmars meditation varje dag i total tystnad senare i höst. Det känns coolt, pirrigt men framför allt helt rätt. Läs mer om Vipassana här.