Den sjunde januari, morgon sidor

Jag är sjuk. Jag går omkring med tankar om att jag står mitt i mellan. Jag har gjort mig av med cancer. Inte riktig cancer, men allt i mitt liv som har fungerat som svarta hål. Det som aldrig blir friskt hur mycket ljus man än lyser på det. Jag har gjort mig av med mina yttre kaos- och ångestgeneratorer. Men jag vet inte hur mycket av mina inre kaos- och ångestgeneratorer jag har kvar. Det var ju så bekvämt att skylla ifrån sig. Allt är borta, släppt och förlåtet. Nu står jag här med ett sjok med tid framför mig. Och rädsla. För jag har samtidigt gjort mig av med det som var de yttre källorna till min trygghet och stolthet; mitt yrke.

Jag vet att jag kan och måste skapa själv nu. Men hur? Att göra något är inte det samma som att skapa. Här är vacuumet som är förutsättningen, som jag drömt om och aktivt skapat. Men vad fan nu? Jag vågar ingenting. Jag vill sjunga prosperitymantran men jag kan inte för jag har ingen röst. Strukturen för det nya är byggd, men jag kan inte fylla den. Det kan gå i alla riktningar nu. Jag kanske har använt för mycket energi till att övertyga andra och för lite till att övertyga mig själv.

Bara tanken på att släppa ändå mer nu känns obehaglig. Om jag läser en till bok kommer jag ändå inte att komma någonvart. Jag kan inte ägna tid till att förbereda. Alla råd och tips jag kan ge mig själv är klyschor och jag vet att jag inte förmår mig att följa dem. Njuter jag av att vara stuck? Det är klart att då kan jag gömma mig ifrån den rädsla och det motstånd som utgör första tröskeln. Jag vill inte känna det för jag är rädd för att ju mer jag går åt det hållet ju starkare kommer jag att bromsa mig själv. Jag vet inte om det någonsin släpper.

Jag vill ha någon som tar mig i handen och säger att det här kommer att gå bra, ta de här stegen bara. Men jag rör mig utanför min egna programmering nu. Jag har ingen aning om vilket steg som är rätt att ta. Men jag tippar på eufori för varje steg jag lyckas ta. Det här är på riktigt livets äventyr. Det är inget som händer mig. Jag har sökt det. För första gången i livet måste allt komma inifrån och ut. Jag måste känna tillit, till mig själv och universum. Är detta Dharma? Den stig som man egentligen skall gå?

Jag måste fostra mitt mod. Det måste bli starkare än allt motstånd och alla rädslor.

Vad jag önskar mig för framtiden är rötter. Egna rötter. Jag har varit rotlös ett tag och även medvetet dragit upp konstgjorda rötter. De som jag tagit näring ur tillfälligt men som kanske mer visat sig vara ogräs. Nu vill jag sticka ned tårna i jorden och låta dem gro. Jag vill känna att min rikedom finns inom mig och att min trygghet finns inom mig. Låta dessa känslor som är som små aningar nu växa till sig så att de är min grund, på vilken jag står, och som jag kan manifestera utåt. Dela med mig. Våga dela med mig orädd för at få kritik och att bli bedömd. Låta det som är jag inuti blomma och sprida sin doft utåt.

Jag vill identifiera mig med det som är beständigt och uppskatta det som varierar. Jag vill stå med tårna i jorden i närheten av vatten på en plats som jag älskar. Jag vill stå stilla och expandera på samma gång. Applicera det subtila i det grova.

Jag känner den, den subtila världen. Det är grovheten jag inte behärskar. Hur man manifesterar harmonin i det subtila i grovheten runt sig. Man ser det i naturen, hur den subtila harmonin manifesteras i det materiella. Men jag vill se den i mänskligheten och dess artefakter. Och i mig själv. Och i det jag skapar. I mina relationer också.

Jag vill veta att allt det jag gör slutar spela med i den skeva och falska melodi som eroderar jorden och allt liv på den. Jag vill bidra till harmonin, som kommer från hjärtat och som balanserar allt igen. Utan ilska mot det som var och är. Utan adapterandet av motsatsidéer som är lika obalanserade fast åt ett annat håll. Jag vill bara långsamt stämma in i harmonin, göra den starkare så att fler kan höra den över allt oväsen.

Så som så många börjar göra nu. Dansar efter harmonins pipa. I större och större grad avveckla det andra. Vi är pionjärer! Vi vet inte vart vi går men vi följer ropet från våra hjärtan. Och då och då möter vi vacuum. Det som står mitt emellan det gamla och det nya. Lika mycket skräck som eufori.

Här lär vi oss tillit och mod. Stillhet och tålamod. Att lyssna till tystnaden efter det som var, för att bakom den upptäcka den nya melodin. För någon form av melodi kommer vi alltid att leva efter så länge vi är på jorden.

Att uppfinna...

... det är vad jag vill göra nu. Att ta den där idén som jag pratat om i  över sex ar och verkligen realisera den och ta den till marknaden. Jag har en plan som är delvis väldigt konkret men som ocksa kräver en del pa manifestationsfronten. Jag använder mig av alla metoder jag känner för att skapa det där rummet inom mig "its done". Och jag kan inte längre skriva att det handlar om att göra det omöjliga möjligt, för det känns inte längre omöjligt. I gar var jag och M i München och vi gick pa "Deutsche Museum"  (som jag fann totalt oinspirerande) för att se en utställning av modeller fran uppfinningar funna i Leonardo da Vincis anteckningar. Jag fattar inte grejen i att göra en utställning i tolkningar istället för att fokusera pa geniala tankeprocesser i orginal. Jag satte mig i en fotölj och tjurade en stund tills jag inom mig fick klart för mig att det är själva antecknandet och sketchandet som är den geniala tankeprocessen. Det handlar alltid om att fanga det subtila och fa oss att fokusera pa det. För da det gäller det subtila ger det en aldrig hela bilden. Koncept svishar förbi, ibland utan att vi noterar dem. Det är när vi noterar har en utatgaende process sasom att vi förklarar för nagon eller börjar skissa, utan att bli för överdrivet oroliga om vi skall första hela bilden. Däri kan vi skapa orignalitet. Det är sa enkelt egentligen.

White Tantric Yoga All The Way!

Vill bara uttrycka mig lite snabbt om hur mycket jag älskar WTY! Jag var pa ett event i Hamburg i helgen. Jag var ocksa i München i höstas och innan dess var jag livrädd. Jag vill bara säga följande om nagon skulle lyckas läsa detta innan nästa helg da det gar av stapeln i Stockholm. Ak!!! Det finns inget att vara rädd för. Det är en enorm energi men den är grundad. Jag har själv en tendens att spaca ut, vilket jag tycker är ganska obehaglig och vilket är den största anledningen varför jag undviker att delta pa större event ibland men det händer överhuvudtaget inte pa WTY. Medan man ibland i yogan och i sin meditation far kämpa ganska länge med sina blockader, dunsar de i en san snabb takt här, pa bara en dag. Jag kan inte värdera riktigt vilket försprang man far, men det känns som ett ar eller halvar minst (men man märker det först efter 40 dagar). Ga inte och vänta pa att du skall känna dig redo, för det är bara att skjuta upp de liv du kan ha i dag till flera ar senare. Det är här juicen finns i kundaliniyoga. Och sätt en intention! (Min intenion fran München är numera realiserad) Kram kram!

Besatthet

The Dark Knight Rises

Jag har sedan jag såg Batman Begins andra gången (tror jag) haft en enorm dragningskraft till den filmen. Nu när den sista delen i trioligin The Dark Knight Rises går på biograferna har detta nästan utvecklats till en besatthet. I Fredags gick jag runt i en motsvarande Interpress/Pressbyrå på centralstationen i Stuttgart och hela världens magasin fanns där, men det var inget som inspirerade. Tills jag hittade ett serie album som hette BATMAN collection. Jag köpte den, tog en kaffe och en cheesecake på Starbucks och läste i två timmar och missade uppskattningsvis 5 tåg hem under tiden. The Dark Knight Rises har jag sett tre gånger på bio och jag har sett om de andra två lika många gånger i sommar.

Jag skulle normalt sett aldrig gå och se en Actionrulle och det våld som finns i dessa filmer skulle normalt få min mage att vända sig ut och in (nu blundar jag bara och håller för öronen). Men det finns ett drag i Bruce Wayne/Batman karaktären som skakar om mig i grunden och det är förmågan till handling som är så evinnerligt stark. Det är som att hans tredje chakra lyser i kapp med solen själv.

Jag är lite sån att jag egentligen inte skiljer så hårt på verklighet och fiktion. Jag lever mig in i fiktionen och upprörs av den som om den vore verklig, med skillnaden att det verkliga inte har samma massiva effekt på mig. Jag ser i Bruce Wayne en outnyttjad Human Potential. Hur skulle jag själv vara om jag utvecklade min viljekraft så stark som hans. Om jag var lika okorrumperbar, använde mitt intellekt i samma omfattning och reste mig upp lika snabbt efter varje fall. Hade jag också kunnat bli super-human om jag tränade alla de discipliner som jag faktiskt redan identifierat som mina huvud verktyg, lika hårt som Bruce Wayne tränade sina. (Inga av mina discipliner innehåller någon form av kampsport, men jag blev allt lite inspirerad att inkludera det när jag såg Catwoman i The Dark Knight Rises). Jag kan tänka mig att detta låter helt galet, naivt och verklighetsfrånvänt men jag får inspiration och energi av sådana tankar.

Av alla dessa tre filmer gillar jag Batman Begin bäst. För det är där han förvandlar sig själv från en man med en vag idé av vad han vill göra, lika fumlande som jag är, till något konkret. Jag har sett Batman Begins 38 gånger. Jag vet inte... för mig ger det iallafall hundra tusen gånger mer än att bläddra i ett magasin med smink mode och vardagspsykologi.

Nu

Jag spenderar dagarna i lika delar verklighetsflykt lika delar kraftansträngningar med jobb. I genomsnitt har jag bättre självdisciplin än någonsin, men tidsmässigt finns mycket förbättringspotential. Jag kan flumma runt ett par timmar för att sedan skriva något som kanske skulle tagit 2 timmar för en "normal" människa men som tar 20 minuter för mig. Det krävs väldigt mycket ställtid. Kanske är det massa som integreras under denna tid, som gör att när jag väl kommer igång är jag redan klar. Just nu på sommaren är jag faktiskt mer tillfreds med detta arbetssätt. Jag sitter hemma och inte på jobbet, så det dåliga samvetet för att inte ha en jämn produktivitet i 8 timmar i sträck finns inte där. Jag har lite svårt för det där åttatimmarstänket. Jag skulle kunna sova i labbet när jag väl är i gång. Många gånger skulle det nästan krävas för att mätresultaten skall bli riktigt bra. Men vi har starka arbetsregleringar som förbjuder oss att vara i labbet efter 18. Jag skulle verkligen vilja starta eget så att jag kunde följa min inspiration mer och slapp dåligt samvete blandat med irritation för avbrott.

Just nu är det jobb jag gör mer ett röjande av gammal ångest. Det är skönt att det blir gjort men det gör mig inte lycklig. Jag har massor av rädslor att möta varje dag, men det går bättre och bättre. Jag har filosoferat mycket över rädslan och på det sättet den styr våra liv den sista tiden, ja egentligen kanske i flera års tid. Det är för att jag är så oerhört obekväm med att vara i min komfortzon så jag hela tiden måste möta dessa vallar av rädsla som omger den. M kallar det att jag är en sån som har min gravitationspunkt utan för kroppen. Att jag hela tiden är på väg någonstans och aldrig riktigt får ro. Det är ganska plågsamt för jag blir ju lika stressad av förändringar som alla andra. I alla fall så har jag ganska länge nu varit i en fas där jag inte gör det jag egentligen skulle vilja göra eftersom det är som att, när jag redan är överbelamrad av rädslan av att disputera och starta ett nytt jobb och kanske flytta, medvetet skapa ändå mer att vara rädd för. Att börja skapa något helt eget, ett företag uppfinnigar med mera innehåller så många ovissheter så jag kommer aldrig i gång fast jag är och nosar där hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni skall få se den dagen då saker börjar att hända här och jag inte längre skriver om min längtan och alla rädslor som står i vägen.

Men dit jag tyr mig under min verklighetsflykt är mot detta. De som startar eget och bloggar om det exempelvis. Jag tror verkligen att för att hitta den verkliga lyckan, det vill säga för mig att inte vara driven av dåligt samvete över saker som jag tänker att jag egentligen redan skulle ha gjort, så måste man komma dit att man uppsöker det obehagliga. Rädslan för att när man väl står där så kommer man inte att mäta upp till sin egen drömversion av sig själv. Att man som uppfinnare skall ha slut på idéer. Att behöva leva livet i en evinnerlig telefonskräck, finansiellt risktagande och skrivkramp. För när man väl behärskar det området så är varje steg ett positivt steg, som leder en in i flow istället för att man prickat av ännu ett måste som man skäms över att man inte gjorde igår. Det är att ta steget ut ur den av Seth Godin kallade fabriken, jobb som skapats för att automatisera människor så att de skall kunna bli ersättbara, där man lever i illusionen av arbetstrygghet och i bekvämligheten att följa arbetsbeskrivningen, där man är en kugge i ett maskineri, för att bli en konstnär.

I dag hamnade jag på ett Twitter till en människa som har lyckats med detta till den milda grad. Som är oerhört framgångsrik, utöver den vildaste fantasin. Det var en strategisk positivet som lyste från den sidan med en starkare kraft än vad jag någonsin känt ens från de mest framgångsrika självhjälpsgurus som är som rockstjärnor i sin egen rätt. Jag fick uppfattningen att han började på minus som alla vi andra i början av livet eller kanske efter tonåren. Men att han tar ett aktivt beslut i varje sekund att vara positiv. Om han mötte kritik så skrev han att det var oväsentligt för honom för de som kritiserar honom utgör inte hans fan bas, vilket är dem han kreerar för. På så vis håller han sig i fönstret av flow, att jobba med det som gör honom lycklig. Att kunna jobba hårt med att ge av sig själv och på så vis skapa något makalöst. Jag blev så oerhört inspirerad av det. Kraften i att i varje möte, i varje handling, varje tanke bestämma sig för att vara positiv. Det är grunden till det magnifika.

När hela livet är som yoga

Sedan nyårsafton har jag lovat mig själv att vara lite modigare varje dag. Att inte väja för saker bara för att de känns obehagliga. För att jag skall kunna komma vidare med livet och inte behöva stå och stampa på samma ställe något mer.Onsdagar och Fredagar är dagar då jag behöver vara extra modig. För de är dagarna jag sitter ensam med slutfilningen på min avhandling. Det är så lätt att göra vadsomhelst för att undvika den (som att skriva och läsa blogg exempelvis). Men idag har jag bestämt mig för en begränsad del som jag skall göra och sitta igenom alla känslor som detta ger upphov till. Jobbet består inte av den mängd uppgifter som finns kvar att göra, utan den mängd motstånd i form av ångest med mera som jag måste möta på vägen. "Be the opening" som en av mina release lärare brukar säga "and see how the stagnant energy becomes moving energy and leave your body". När inte det går så andas jag djupt och då börjar det också att röra på sig. På så sätt kan jag töja mig själv en lite varje dag. Det handlar inte om att blunda, tuta och köra, det är en organisk process.Och det känns som att energin har börjat flöda. Som om att jag är på väg någonstans. Som att alla frön av önskningar har börjat gro någonstans där inne.