Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!