Den sjunde januari, morgon sidor

Jag är sjuk. Jag går omkring med tankar om att jag står mitt i mellan. Jag har gjort mig av med cancer. Inte riktig cancer, men allt i mitt liv som har fungerat som svarta hål. Det som aldrig blir friskt hur mycket ljus man än lyser på det. Jag har gjort mig av med mina yttre kaos- och ångestgeneratorer. Men jag vet inte hur mycket av mina inre kaos- och ångestgeneratorer jag har kvar. Det var ju så bekvämt att skylla ifrån sig. Allt är borta, släppt och förlåtet. Nu står jag här med ett sjok med tid framför mig. Och rädsla. För jag har samtidigt gjort mig av med det som var de yttre källorna till min trygghet och stolthet; mitt yrke.

Jag vet att jag kan och måste skapa själv nu. Men hur? Att göra något är inte det samma som att skapa. Här är vacuumet som är förutsättningen, som jag drömt om och aktivt skapat. Men vad fan nu? Jag vågar ingenting. Jag vill sjunga prosperitymantran men jag kan inte för jag har ingen röst. Strukturen för det nya är byggd, men jag kan inte fylla den. Det kan gå i alla riktningar nu. Jag kanske har använt för mycket energi till att övertyga andra och för lite till att övertyga mig själv.

Bara tanken på att släppa ändå mer nu känns obehaglig. Om jag läser en till bok kommer jag ändå inte att komma någonvart. Jag kan inte ägna tid till att förbereda. Alla råd och tips jag kan ge mig själv är klyschor och jag vet att jag inte förmår mig att följa dem. Njuter jag av att vara stuck? Det är klart att då kan jag gömma mig ifrån den rädsla och det motstånd som utgör första tröskeln. Jag vill inte känna det för jag är rädd för att ju mer jag går åt det hållet ju starkare kommer jag att bromsa mig själv. Jag vet inte om det någonsin släpper.

Jag vill ha någon som tar mig i handen och säger att det här kommer att gå bra, ta de här stegen bara. Men jag rör mig utanför min egna programmering nu. Jag har ingen aning om vilket steg som är rätt att ta. Men jag tippar på eufori för varje steg jag lyckas ta. Det här är på riktigt livets äventyr. Det är inget som händer mig. Jag har sökt det. För första gången i livet måste allt komma inifrån och ut. Jag måste känna tillit, till mig själv och universum. Är detta Dharma? Den stig som man egentligen skall gå?

Jag måste fostra mitt mod. Det måste bli starkare än allt motstånd och alla rädslor.

Vad jag önskar mig för framtiden är rötter. Egna rötter. Jag har varit rotlös ett tag och även medvetet dragit upp konstgjorda rötter. De som jag tagit näring ur tillfälligt men som kanske mer visat sig vara ogräs. Nu vill jag sticka ned tårna i jorden och låta dem gro. Jag vill känna att min rikedom finns inom mig och att min trygghet finns inom mig. Låta dessa känslor som är som små aningar nu växa till sig så att de är min grund, på vilken jag står, och som jag kan manifestera utåt. Dela med mig. Våga dela med mig orädd för at få kritik och att bli bedömd. Låta det som är jag inuti blomma och sprida sin doft utåt.

Jag vill identifiera mig med det som är beständigt och uppskatta det som varierar. Jag vill stå med tårna i jorden i närheten av vatten på en plats som jag älskar. Jag vill stå stilla och expandera på samma gång. Applicera det subtila i det grova.

Jag känner den, den subtila världen. Det är grovheten jag inte behärskar. Hur man manifesterar harmonin i det subtila i grovheten runt sig. Man ser det i naturen, hur den subtila harmonin manifesteras i det materiella. Men jag vill se den i mänskligheten och dess artefakter. Och i mig själv. Och i det jag skapar. I mina relationer också.

Jag vill veta att allt det jag gör slutar spela med i den skeva och falska melodi som eroderar jorden och allt liv på den. Jag vill bidra till harmonin, som kommer från hjärtat och som balanserar allt igen. Utan ilska mot det som var och är. Utan adapterandet av motsatsidéer som är lika obalanserade fast åt ett annat håll. Jag vill bara långsamt stämma in i harmonin, göra den starkare så att fler kan höra den över allt oväsen.

Så som så många börjar göra nu. Dansar efter harmonins pipa. I större och större grad avveckla det andra. Vi är pionjärer! Vi vet inte vart vi går men vi följer ropet från våra hjärtan. Och då och då möter vi vacuum. Det som står mitt emellan det gamla och det nya. Lika mycket skräck som eufori.

Här lär vi oss tillit och mod. Stillhet och tålamod. Att lyssna till tystnaden efter det som var, för att bakom den upptäcka den nya melodin. För någon form av melodi kommer vi alltid att leva efter så länge vi är på jorden.

Tips

Den som jobbar med sina beliefs borde förslagsvis också skaffa den här boken. Hur bra som helst!

Frustrationer och ett vätgassamhälle

Förra helgen var jag på en workshop i Freiburg angående Elektrolys, en omvänd bränslecell där man tar överskottsel från elnätet för att sönderdela vatten i vätgas och syrgas. Vätgasen kan man sedan använda i en bränslecellsbil som bränsle. Resultatet är en bil vars räckvidd är lika lång som en vanlig bensinbil, men som är en elbil som inte behöver laddas. Elbilar har fördelen, förutom att de inte avger några avgaser, att de går helt tyst, har inga rörliga delar i motorn som nöter och skapar oljud, samt att de accelererar många gånger snabbare en en vanlig bil. Jag har ju jobbat med bränsleceller nu i över sex år så det var väldigt intressant att se hur det ser ut på elektrolyssidan. Andra betingelser som gör att man har liknande problem men ändå olika på många sätt. Här i Tyskland har man nu så mycket vind och solkraft att man inte vet vad man skall göra av all ström under topparna mitt på dan. Då den skitiga brunkolkraften och kärnkraften inte svarar så snabbt på regulering måste man ha ett sätt att spara energin på. Det kan man göra via en omvandling till vätgas. Dels för att kunna köra den tillbaka in i nätet när solen inte skiner och det är vindstilla, så att man på sikt kan minska brunkol och kärnkraft, men också för att man skall kunna tanka bränslecellsbilar med vätgas och ladda elbilar. EU har som mål att minska CO2 utsläppen med 95% i transportsektorn till 2030 (tror jag att det var), för att stabilisera växthuseffekten. Det kan man göra med en flotta av 50% bränslecellsbilar, 25% rena batteribilar och resten olika hybrider mellan dagens motorer och batterier ala Toyota Prius. Att ställa om till elbildrift skulle kräva en ökning av elproduktionen med 20% men nu förbrukar transportsektorn 50% av all energi. Så elbilar har mycket högre verkningsgrad och på så sätt kan man använda den energi vi har effektivare.

Att jobba med det här är tillfredsställande på många sätt men också frustrerande. Jag kan känna att Sverige gör extremt lite för den här utvecklingen och även här pendlar pengarna så kraftigt mellan bränsleceller och batteri forskning att många får skola om sig i femårsintervall. Man satsar massor, kräver snabba resultat, blir besviken och drar tillbaka pengarna innan momentum uppnåtts.

Jag har haft väldigt hög energi i några dagar och har börjar jobba med mina inställningar till allt detta. För jag vill inte måla in mig i en ruta av inlärd hjälplöshet, men det är ofta det jag gör. Jag har många inre bilder om min obetydlighet i jämförelse med stat och storföretag, inte så konstigt kanske. Men det hjälper ju ingen. Så jag har börjat kollapsa negativa bilder och trossatser på det här området nu. Under dem finns frustration. En mängd som nockar hela mig. Jag har bestämt mig för att jag skall ta mig i genom det. Jag håller mig öppen. Jag releasar och yogar. För vad är frustration egentligen. Obehaglig. En illusion av en vägg som man inte kan ta sig runt. En förlamning av kropp och sinne. Gandhi var säkerligen inte särskilt frustrerad när han kickade ut britterna ur Indien. Och på samma sätt måste det gå att kicka fossila bränslen.

Det kollektiva undermedvetna

Jag har skrivit många gånger här om beliefs. Trossatser som man har och som fungerar som filter för verkligheten. Det finns massor med olika sätt att avprogrammera sig. Bland annat via Gamma healing, NLP, och min nuvarande favorit som man hittar här. Det finns trossatser på olika nivåer. Vad jag tror om mig, hur livet i stort fungerar osv. Men också sådana som vi egentligen inte vill tro på, som vi på ett rationellt plan har tagit avstånd från. Grejen är, att om man kan observera det i världen så tror man på det. I samhällsdebatten kallas de systemfel som vi politiskt måste åtgärda, och som vi alla är ett offer av.

När man föds som människa så tar man del av många av dessa kollektiva trossatser för att man lite ingår ett kontrakt, tidsuppfattningen och materialismen är sådana överenskommelser som gör att själva upplevelsen av jordelivet kan få en viss kontext som man kan lära sig något av för att utvecklas vidare. Men vill man verkligen abonnera på alla dessa konstiga mentala tankesystem som finns här, såsom patriarkat, rasism och klassamhälle?

Jag gjorde en liten övning gällande detta i fredags. För mig har det varit så att jag har inte varit så speciellt medveten om strukturella begränsningar kring kvinnor förrän 1. Jag började studera på en teknisk högskola 2. Jag flyttade till Tyskland. Jag började bli mer och mer frustrerad över detta samtidigt som jag kände lite att jag gav upp. Jag började tänka bittra tankar om att alla män som det gått bra för, har fått sin framgång serverad. Och som grädde på moset kom den där vågen av kvinnohat som vi diskuterade för ett tag sedan. Och hela tiden finns någon slags vilja att försvara kvinnor: Nej vi är inte alls sämre! Vi är inte födda som serviceinrättning till manligheten så att de kan få allt det roliga. Men varför skall man behöva försvara gentemot något som inte är sant, något som inte har någon inneboende bärkraft. Så är det egentligen med allt i samhället som man blir arg på. Man har börjat abonnera på en tankestruktur i det kollektiva undermedvetna mot sin egen vilja. Jag definierade denna för:

KVINNOR ÄR VÄRDA MINDRE ÄN MÄN

Och jag höll energin av denna struktur enligt övningen (nuvarande favoriten ovan) tills den löses upp, vilket tog cirka 7 min. Resultat som jag märkt sa här långt (3 dagar senare): hjärtat öppnade sig enormt. Jag känner mer kärlek för alla människor både kvinnor och män. Jag känner mig 100% jämställd och de inre begränsningar och bitterhet som börjat nästa sig har blåst bort. Sedan känner jag en tillströmning i kraft. Inte fysisk styrka utan en annan form. Kanske den undertryckta kvinnokraften. Häftigt va!

Jag har redan en lång lista på andra saker att åtgärda :)

2 citat fran en sida i en bok

Jag har precis börjat läsa en bok som heter Reality av Peter Kingsley som handlar om den pre-sokratiska filosofen Parmenides och feltolkningen av hans poem som bidragit till den avskurna världsbild som dominerar i västvärlden. Som en yogi vars verk intellektualiserats till den grad att han har blivit det logiska tänkandes anfader. Jag har inga djupa skolastiska bakgrundkunskaper vad det gäller detta sa jag skall inte ga in pa denna feltolkning vidare. Jag har läst 80 av ca 550 sidor bara.
Men jag vill dela med mig av tva citat ur boken som fick min själ att sjunga:

"Most of us think the greatest possible achievment is to come up with everything ourselves, to invent and be creative, put our stamp on the world. But there are those who consider that the greatest achievement is to listen, to change the world by bringing into it what no one else is able to hear. Into the humdrum and ordinary they bring something extraordinary, a magic: not the fabricated type of magic that we invent to try to escape from the tedium of existene but a totally different kind, far more mysterious and infinitely more real."

Jag älskar detta eftersom att det beskriver skilldnaden mellan hur jag vill jobba och hur jag jobbar. Det är sa lätt i naturvetenskap att bara blanda ihop saker för att skapa nagot "nytt". Att nagot som bara för det inte är gjort förut och publicerat för den skull är intressant fast de egentligen är icke idéer. Saker som man kan lista ut utan att behöva sätta sin fot i ett laboratorium bara man skaffar sig en viss bredd pa sitt läsande. Med sadana idéer är det lätt att engagera chefer i och lätt att fa forskningsanslag till. Men de är de djupa idéerna som kommer fran ens inre, de har inga ledtradar runt i kring sig, men de har en enorm potential att verkligen göra nytta för mänskligheten. Det är sa svart att lyssna efter dem för man maste möta sig själv först. Och man vill inte verka lat, sa man haller sig upptagen med bruset fran det genomförbara istället. Och ödmjukheten, jag är inte ett geni i min självbild. Därför maste denna självbild kortslutas genom insikten att man inte är upphovet snarare än kanalen. Inte sa kul för egot alla ganger. Jag hoppas att jag är där snart!

Det andra citatet:

"That sign is its freshness: a strange sense of wholeness so alarming and out of place in this fragmented, upside-down world of ours that we feel a desperate need to complete it. But however hard we try to change it, interprate it, force it to make sense, we can neverpersuade it to fit in.
 This is because we are what needs compleeting-not it. And the only way we can understand it is when we learn to judge and asses ourselves in its light; not it in the imagined light of ourselves"

Pa samma sida som det förra citatet och de hänger därför i hop. Det handlar om det som är kanaliserat fran "ett högre plan". Men det passar ju sa fint i hop med yoga. I Kundalini Yoga far vi inte ändra pa vara kriyor (övningsserier). Jag tycker att de tva sista raderna beskriver det sa bra.

Manga kramar pa alla hjärtans dag!

Who Am I?

Varje morgon pa taget till jobbet lyssnar jag pa en meditation av Jeddah Mali. Denna vecka handlar det om att identifiera sig med sitt högre jag via att öppna ett energicenter "the feminine centre" som ligger mellan hjärt och halschakrat. Detta är en öppning mellan höga och laga vibrationer och det sluts till av tankar av självkritik och skam med mera.

Jag är förtrolig med mitt högre själv. Jag vet vad det är kapabelt till. Det har kontakt med allt levande pa jorden. Vet allt i framtiden och i historien. Besitter en genial intelligens. Kan paverka värdshändelser till det positiva genom att sända kärlek. Det bestar av kärlek, snällhet och ljus och vet inga begrännsningar. Jag tillkallar det när jag yogar, för hjälp och beskydd. Da känns det som att jag värms upp av en eld snarare än att vi blir ett.

När Jeddah säger "Look what is standing in the way for you to identify yourself with that which you are" känner jag blyghet, att jag begär för mycket och en skam över att "jag försöker göra mig större än vad jag är". Inte sa konstigt för det är väl vad religioner predikat i tusende ar: separation. Men det är egentligen heller ingen stor blockad. Det är bara känlsor som man kan släppa taget om (jag far hybris skamsköljning när jag skriver detta :).

Jag kan ibland fa infall och använda mig av mina egenskaper som mitt högre jag har. Jag kan bli ett med blomman i fönstret för att känna dess behov och dess livskraft. Men jag upplever det med som ett partytrick. Det är lek och inte allvar som det vanliga livet i viss man bestar av. Men hur hade livet sett ut om jag varje sekund vagade vara den som jag är. Det är fragan. :)

Kan man ropa hej nu?

Sedan ett tag så känner jag att allt som sker i mig nu på något sätt var initierat för länge sedan. Och att det jag gör, i form av yoga och meditation endast är till för att lugna det sinne som växt upp i en fysisk värld, format av denna och trott på den som den enda verkligheten. Jag har förut trott att det varit min egen uppgift att rensa det undermedvetna och göra mig fri från karma. Men jag börjar tro att det sker av sig själv. Kraften bakom är stark och river upp mycket. Yogan grundar och hjälper till att rensa det som kommer upp. Gör kroppen beboelig igen. Efter två år av att kämpat för att inte drunkna i en störtvåg av energi så känner jag att jag flyter. Det där datumet är väldigt nära 21.12.12. Kan man börja ropa hej nu? Kan man få börja bygga sitt liv med den här energin som bas? Vad jag känner i mig är att det finns support att leva med öppet hjärta. Att den energetiska grunden för korruption och girighet i stort sett är borttagen. Grunden för två profetior om 2012. En del av världen rämnar så att en ny kan byggas upp.

Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!

State of mind/state of body

De nya övningarna fungerar faktiskt. Jag har gjort dem frenetiskt den senaste veckan. I kombination med mina två meditationer (Adais Tisais dag 110 och SCK dag 67) och Nabhi kriya som jag gör i sällskap med Carina, är det som om någon tände stålkastaren. Och energin är inte jobbig den här gången.

När jag deletar en trosats, så är den många bilder och djupa känslor per sekund som liksom svischar förbi. Om jag inte har fått till ett stadigt gamma tillstånd, så händer det att några av dessa dröjer sig kvar ett tag. Kundaliniyogans övningar blåser liksom bort allt som var kvar och sedan eftersom den inte måste kämpa sig och bränna igenom all den negativitet som tidigare var där med allt motstånd det innebär så kan övningarna få verka genom att  visa vad de är tillför, något jag inte kan beskriva i ord :) Det har öppnat upp i kroppen. Energin börjar strömlinjeforma sig.

Jag har en idé om identitets förvirringen som vi upplever: vi tror att vi är en liten prick som vandrar runt på jorden. Egentligen är vi solen. Våra trosatser är som moln. Hindrar ljuset från vårat egentliga jag. En molnig dag kan te sig som en eländig dag. När en vind blåst bort molnen så är det en underbar dag. Men vi är egentligen inte en prick som står maktlös inför väder och vind. Vi är alltid solen.

Nu är det 3h tills vi åker till Italien! Life is good

Beleifs and stuff...

Jag vill bara tipsa om en bok som jag läser just nu som jag tycker är helt fantastisk: Gamma Healing av Chris Walton. Att deleta negativa beliefs eller trossats är A och O i personlig utveckling. De är de program som finns i det undermedvetna som protesterar när det är något speciellt man vill åstadkomma. Som gör att det inte känns realistiskt eller att man inte är redo för det ännu. Som skapar väggarna till "the comfort zone" eller är själva grundpelarna i inlärd hjälplöshet. Jag kan med stor övertygelse säga att jag avskyr mina negativa trosattser efter som de gör mig lat, feg, till en drömmare som inte får något gjort med mera, och det känns som att livet bara går och jag kommer ingen vart för jag står och bankar mot dessa glasdörrar som en fluga som vill in genom ett ljust fönster. Jag har redan ett par metoder som jag har deletat negativa trosatser med. Några har jag skrivit om här i bloggen. Releasing är grymt men för att man skall ta bort någonting vid roten så krävs nästan energin från en grupp och jag har inte haft möjlighet att åka på retreat det senaste året tyvärr. Jag tror att KY fungerar också. Men det är svårt för mig att veta exakt hur då det inte är en mental metod utan en kroppslig. Man vet vilka känslor man bearbetar men inga begrepp eller bilder. Man får köra på och vara glad för de förbättringar man upptäcker medan det är svårt att skräddarsy för ett speciellt område.

Den här boken handlar till stor del om hur stor del våra trosuppfattningar inverkar och filtrerar vår verklighetsuppfattning. Kan man ingenting om det sedan förr är ju det kanske en förutsättning till varför man sedan skall sätta igång och göra själva jobbet. Jag har läst ett par kapitel än så länge men jag bläddrade snabbt upp sidan med själva "Belief deleteandet" för att prova. Först skall man göra ett muskeltest för att kolla om man har en positiv belief eller inte. Det gick sådär för mig för jag tog min pojkvän till hjälp och mindre motiverad utövare får man leta efter. Men sedan tänkte jag att jag faktiskt kan känna efter själv. Om min solarplexus är stängd när jag säger affirmationen så tror jag inte på den och om det känns öppet så gör jag det. Det är min sensor. Sedan går man in ett tillstånd som emitterar gamma vågor vilka är snabbare än de vardagliga beta, alfa(avslappnande), theta (meditation) och delta(djupsömn). I gammatillståndet så antar man en kroppsposition som aktiverar hela kropp/sinne systemet. I den positionen affirmerar man sedan en positiv affirmation tills man känner att det har öppnats upp och ett energiflöde som inte var där tidigare börjar strömma. Efteråt muskeltestar man igen om man nu tror på affirmationen. Enligt boken så skall detta ta från en halv minut till fem minuter. För mig tar det cirka 5 minuter om det är en affirmation där jag inte har så mycket laddning från början men flera omgångar och kanske totalt en timme utifall det är en överladdat område där jag samlat på mig negativ energi varje dag i flera års tid. För mig är ju det helt amazing! En timme är en bargain om man jämför med mängden negativitet man blir av med. Jag inser nu att hela den här texten låter som en informercial eller som om jag vore släkt med författaren. Jag bara älskar att vara i det här stadiet. När man inser att allt är möjligt och att inre begränsningar bara finns för att jag inte har tagit bort dem ännu.

Att tänka rätt

Jag vet inte vad det är som gör att vissa bara kan tänka rätt och leva lyckligt, men för mig är detta en stor utmaning. De flesta av de andliga discipliner jag har försökt mig på är ett resultat av att jag har haft lite svårt att anpassa mig till attraktionslagen.

Jag har ju givetvis lyckande också såsom när jag följde ett råd i boken "the power of your subconciuos mind" av Joseph Murphy och skrev en lista på egenskaper hos min idealkille. Jag hade i ett flertal år om och om igen berättat historierna om mina misslyckade förhållanden attraherat skitstövlar den ena värre än den andra. Mina snyfthistorier innehöll bara det dåliga beteendena och egenskaperna och resultaten kom som brev på posten. Men när jag skrev den numera berömda listan så tänkte jag tillbaka på vad jag gillat med de pojkvänner jag haft, sedan adderade jag vissa andra önskemål efter det. Jag läste upp listan för min roomie D och hon önskade mig lycka till att hitta denna osannolika kille. Man skulle läsa listan strax innan man gick och lade sig och när man vaknade. Jag visualiserade så starkt att jag nästan tyckte att jag kunde höra honom andas bredvid mig. Efter en vecka så träffade jag M på en jobbfest. Jag visste direkt att det var han. Jag blev livrädd och slutade med övningen och försökte rationalisera att det inte fanns en chans att vi skulle träffas igen. Men tre månader senare började han att jobba på mitt institut och ytterligare en halvår senare blev vi ihop. Det är tre år sedan om en och en halv vecka.

Jag upplever små mirakel varje vecka faktiskt. Men ändå känner jag mig många gånger frustrerad. Jag försöker skapa en målbild men rädslor smyger sig in och jag låter inte mig gå fullt ut som jag skulle vilja. Det är därför som jag dillar så mycket här på bloggen om att övervinna/släppa på rädslor och motstånd. Med Release Technique gör man så att man först tar sig upp i energier av mod, acceptans och inre frid, visualiserar målet och väntar in de motstridiga känslorna och releasar dem tills det att det inte finns några känslor varken positiva (attatchments) eller negativa(aversions) kvar och när man har kommit dit så kan man tänka på målet ostört tills att man har attraherat det. Har man mycket negativitet runt ett mål tar detta väldigt mycket energi även om jag tycker att det är ett väldigt snyggt sätt att bli av med mentalt bråte på samtidigt som man når sitt mål. Men jag har bara lyckats manifestera småsaker med den här metoden. Ett par tusen kronor och en flytt som jag tjänade pengar på istället för som jag befarade skulle kosta flera tusen kronor. Men mina stora mål kommer väldigt långsamt och det är många mentala rotprogram som måste upp. Många gånger hittar jag ingen klarhet i exakt hur jag vill ha det för rädslor drar mig ur den energi som krävs.

Nu i helgen har vi varit i Graz vilket har inneburit två långa resor med tåg. Jag har kört igenom gamla mp3 filer som jag inte har lyssnat på på väldigt länge men som alla hjälper till med manifestering men framförallt att fokusera tankarna. Jag har lyssnat på hypnosis av Dr Laura DiGiorigio.Hon tar ned en i djup trans och övar sedan på att känna tacksamhet för att öka attraktionskraften till allt det goda. Framförallt har jag lyssnat på ett hypsosisprogram som heter "gratitute" som hon ger bort gratis på sin hemsida "Deep Trance Now" Laura sysslar med spiritual hypnosis och hennes program har en enorm spännvidd som är mycket intressant att utforska om man som jag gillar att experimentera med tankens kraft. Jag känner mig totalt avslappnad och med öppet hjärta när jag lyssnar på det här programmet. Sedan har jag lyssnat på Summer McStravicks Flowdreaming vilket är en dagdrömsmetod där man flyter iväg i sitt eget flow och placerar in saker i det som man vill uppleva i framtiden. Summer Mcstravick har jobbat som ansvarig för HayHouse Radio förut och hennes tänkande är helt i linje med Abraham-Hicks. Jag har också lyssnat på min gamla favorit Kelly Howell som har program med bineural beats. Två olika frekvenser i hörlurarna gör att den blir en kompensationsvåg i hjärnan. Och programmen är anpassade så att denna kompensationsfrekvens i hjärnan är den samma som de alfa vågor hjärnan har när man är djupt avslappnad eller de theta vågor som hjärnan har i djup meditation. Detta gör att det är mycket lättare att meditera samt att nå de stadie där man lättast kan "programmera om sig" med affirmationer.

Jag känner att det är lite lättare att nå klarhet med sådan här hjälp även om det inte hjälper att bli av med något negativet, vilket ju brukar leda till ahaupplevelser och personlig utveckling. Mycket djupavslappning och positivitet på tåget blev det med andra ord. Vi får se om det kommer något kul i mitt dagliga flow framöver som ett resultat av detta. Det skall bli intressant att se!

Känn dig själv

Källan till självkännedom kan ibland ha de mest förvånade ursprung. Jag måste säga att jag har varit en en som fäst särskilt stor vikt vid saker som astrologi, numerologi med mera, det vill säga allt sådant som ingår i new age men som inte passar in i mitt "Naturvetenskapliga synsätt" (eller skall vi kalla det brain-washing) utan som jag dömt ut som skrock. Men när jag läste om mig själv på den här sidan sa blev jag förvånad över hur spot-on all info är. Alltså jag känner ju igen mig i allt samtidigt som det var väldigt upplysande. Att få perspektiv till sig själv, för en gång skull orelaterat till andra och deras utmaningar som ju ofta är irrelevant, men den enda källan man har om man inte är väldigt duktig på att tyda sin intuition. Det här har jag lärt mig om mig själv bland annat, uttryckt i utmaningar och saker som jag måste jobba på:

• Jag är överkänslig mot stress och måste skydda mitt nervsystem. För mycket stress kan lätt leda till depression.
• Om jag uttrycker mig själv med för mycket egotism, blir den direkta konsekvensen totalt sönderfall. Jag kan utnyttja detta positivt som andlig utveckling (minska egot),  vilket är det ända vettiga eftersom alla andra dörrar ända står helt stängda. Detta är en karmisk skuld som jag har.
• Jag ser allt i världen från en andlig, filosofisk eller psykologisk synpunkt detta kan många gånger vara svårt att få uttryckt i ord och detta leder till jag känner mig som en utomjording (speciellt i unga år), utmaningen är att grunda mig så att jag inte bara svävar bland molnen utan också kan relatera till andra.
• Min största talang är min känslighet, ett tvåeggat svärd som kan leda till både intuition och till förvirring och depression vid för mycket introspektion (därför bör jag också skydda mitt nervsystem).
• Jag har en klar bild över ett stort mål som jag vill omsätta i verklighet. Självförtroende är det största hindret och tendensen att göra målet större än vad det behöver vara. De talanger som jag behöver utveckla tar lång tid att utveckla därför är det troligast att jag kommer att lyckas först vid 35 till 40 års ålder.
• Jag tappar intresset för någonting snabbt. Jag får jobba stenhårt för att avsluta saker. Jag är ofta uttråkad med det jag gör och drömmer om det jag skall göra härnäst (tell me about it)
• Nyckeln till att få ut det mesta av mina talanger är att gå emot min inneboende tendens till divergent tänkande och fokusera på ett område tills att jag har uppnått perfektion i mina kunskaper (den här punkten känns väldigt jobbig).

Det som gjorde mig glad med allt detta är att jag kan se att jag är på rätt spår. Forskare eller uppfinnare var rekommenderade yrken för mig. Jag vet vilka mina fallgropar vilket gör att jag lättare kan vara proaktiv. Jag behöver inte överösa mig själv med självkritik då jag har vissa saker som är en större utmaning för mig än vad jag tyckt att det borde vara (om jag jämför mig med andra) och till det stora hela är jag otrolig glad över mitt öde och vad det innebär för mitt liv.

Tankar om att uppfinna och andra kreativa sysslor

Att vara en uppfinnare handlar inte så mycket om att vara smart, intelligent och duktig utan snarare att man upplåter sig själv som en kanal. Jag har alltid gillat Platons teori om idévärlden. Om det finns exempelvis bord av olika slag i den materiella världen så har de alla sitt ursprung ur Idén om bordet som existerar i sin perfektion  i idévärlden. Så fort man översätter en idé till praxis så förlorar man en del av den potential som tinget skulle kunna ha, därför att den materiella världens definition är begränsning. Det är att kollapsa ett kvanta som var en oändlig massa sannolikheter till en punkt i tid och rum. Vissa av oss är drömmare just därför att de oändliga har en sådan enorm lockelse på oss. Andra är praktiker och anser att det som inte syns finns och därför helt saknar värde. Att skapa någonting är en nedstigande rörelse, motsatt till den uppåtgående andliga sysselsättningen att bli uppväckt, att väcka kundalini med mera. Om man skall bli en bra uppfinnare måste man arbeta för att mästra energin sa att den kan gå åt båda hallen. Men många gånger är det lätt att komma på villovägar. För de som lär ut andlighet är oftast väldigt angelägna om att det högsta målet för "studenterna" är att bli fri från jordelivet och dess plågor. Men en som går åt bada hallen kan inte acceptera detta, utan vill ta ned stjärnorna till jorden igen så att alla kan få uppleva en liten del av himmelriket. Att vara uppfinnare handlar om att översätta. En ström av bilder, till ord, till recept, kemiska formler. Det handlar om att vara öppen för att lösningar kan vara mycket smartare än vad man någonsin hade kunnat tänka ut själv. Att vara öppen för att ens mentala modeller inte behöver vara sanna sa att man inte missar det som faller utanför dem. Det handlar om att synkronisera sig med hjärtat och välviljan och om att ha fötterna i jorden och huvudet bland stjärnorna.

Om yogaskador och mitt Vipassana mirakel

Förr

Nu

  Jag har igår läst den där New York Times artikeln om yogaskador, vilket naturligtvis rubbade min balans lite. Jag är ju själv nybörjare utan lärare än så länge. Jag vet att det är kraftfulla grejor vi har att göra med när vi yogar. Jag  känner min litenhet och okunnighet inför det. Men jag kan inte sluta tänka på att livet och kroppen är min. Det är upp till mig att söka upp allt motstånd som döljer sig i kropp och sinne och bli "the opening" så att det kommer ut och jag mår bättre. Att andas igenom känslorna som uppkommer av all rörelse. Jag gör samma sak när jag gymmar även om jag känner att de övningarna tyvärr verkar stänga in energin i musklerna istället för att släppa ut den.

Kroppen och psyket är ju ett. Jag har i hela mitt liv haft en fot som pekat ut 30 grader när mitt knä har varit rakt. Det är något som jag ärvt av min mamma som i sin tur ärvt det av sin pappa, min morfar.  Under mitt Vipassana retreat hade jag så ofantligt ont i hela höften knät och skenbenet när jag satt vanligt med korslagda ben (något jag inte känt av innan). Jag kunde inte sitta still mer än ett par minuter, vilket helt klart var ett problem när man skall sitta och meditera 10 timmar om dagen. På dag 5 var smärtan helt borta. Jag blev lite förvånad och öppnade ögonen och sträckte ut foten som nu var helt rak i linje med knät. Ett kvantsprång. Det skedde inte gradvis. Hade jag försökt töja knät och foten i linje på fem dagar hade jag garanterat skadat mig. För det var någonting där som löstes upp i meditationen och detta något har hållit fast kroppen i den vridna ställningen i alla dessa år (och generationer). Om jag hade haft en yoga ställning att öva så kanske detta hade lösts upp gradvis under ett halvår eller så. Jag tror att om man ser yogan och kroppen på det viset kan man se att man måste vara beredd att bearbeta det psykiska om man arbetar med sin kropp. Kroppen kommer att ändras allt efter det psykiska är färdigbearbetat. Där finns ingen plats att pusha, bara att vara här och nu och andas igenom de känslor som kommer upp.

Vipassana

Retreatcentret på morgonen då allt var över.

Nu har det gått en vecka sedan mitt Vipassana retreat på 10 dagar, eller egentligen 12 dagar men 10 heldagar var över. Jag tror att jag har formulerat just det här blogginlägget ett 100tal gånger sedan jag kom dit. Hur var det? Vad är det? Vilka resultat?

Dessa frågor har svar som omformuleras varje timme, varje sekund kanske till och med varje microsekund. Och detta är också en central grej i Vipassana: Anicca! Allting förändras. Sedan den 24 Novemer har det runnit mycket vatten under broarna att den å som passerar där under inte är den samma. Så är det med oss också materien och sinnet som är vi är i ständig förändring. Vipassana är betraktandet av verkligheten som den är, observerandet av sinnesförnimmelser utan att reagera på dem. Och i träna sig att inte reagera på sinnesförnimmelserna kan man frigöra sig själv. Det har en mentalt renande effekt.

Metoderna som lärs ut sägs vara den som Buddha blev Buddha med, alltså nådde det högsta stadiet av frihet, frikoppling från sinne och kropp till det stadium som Buddismen kallar Nirvana. Jag kan inte säga att jag kan berätta så mycket om detta eftersom jag bara har hört det beskrivas som det mål som vi alla har och det som vi borde sträva efter. För mig personligen känner jag att jag inte kan relatera till det målet även om jag känner många som ägnar all sin tid åt detta. Jag känner mig ändå dragen till att utföra dessa renande metoder, men jag vill ändå delta i livet, vara centrerad i livet. Ha mina fel och brister, fast jag ändå varje dag gör något för att minska dem och bli en bättre människa. Att varje dag öka min vibration.

Med det resultat som jag har känt av efter det här retreatet kan jag nog gå med på att Vipassana är en metod som jag leda till en total befrielse men det kräver hårt arbete och en enorm självdisciplin. Så var också hela vistelsen där. Det fanns inga tillflykter annat än till att meditera. Detta kunde vara fysiskt jobbigt till en början. Vi är så vana att förströ oss eller att bli uttråkade eller att fly in i något. Här handlade allt om oavsett hur man för tillfället kände sig att "Starta om!"

Varje dag hade mitt sinne en ny storyline om hur verkligheten var. Kanske framförallt för man var så nära andra som man inte kommunicerade med, så handlade mycket för mig om socialiseringsprocessen. Men efter att jag mediterat ett tag visade sig att ingenting hade någon verklig relevans utan var historier jag hittat på för mig själv, applicerat på omgivningen och skapa olycka för mig själv. Inga av dessa historier hade någon verklighetsförankring mer än att jag trott att det varit så. En bra sak att komma ihåg om alla historier som jag fortfarande har kvar nu efteråt, är att på ett plan veta att också de inte har en grund och kommer utplånas från den dan de lämnar mitt sinne. Att bara veta det på ett intellektuellt plan å andra sidan gör inte så stor skillnad eftersom det känslorna och reaktionerna också måste ut.

När allt var över och vi fick prata igen märkte jag att en del av mitt ego (men inte allt) var borta. Jag har lättare för att lyssna på andra utan att ha en självupptagen dialog med mig själv under tiden och därför känner jag mer medkänsla. En stor portion av min livsångest är borta som under mitt liv till största del manifesterat sig i en oförmåga att hålla ordning eller att göra saker i tid. Det känns som den största vinsten.

Under retreatet var det som kom upp på ett ganska djupt plan vilket är bra men jag undrade också hur det skulle hjälpa mig med mer akuta saker som finns i mitt liv här och nu. Vad jag har märkt är att den dagliga meditationen, i bästa fall en timme morgon och kväll, tar hand om detta. Det känns skönt och motiverar mig att hålla denna nyförvärvade kunskap vid liv.

Min Vision

En gang under den tiden som jag gick pa universitetet sa läste jag för första gangen om The Hydrogen Economy. Det innebär att vätgas är den energibärande mediet istället för som nu olja, kol och uran. Vätgas är inte ett ämne som det finns i begränsade reserver i jordens inre, utan nagot vi kan forma med hjälp av elektrisk energi. Detta gör det möjligt att ga över till att unyttja naturens energikällor och ända ha ett sätt att spara den kemiskt. Med vätgasen kan man tanka bilar som drivs av bränsleceller och en elmotor, och det enda som kommer ut som avgas är rent vatten.

När jag hade läst detta stog tiden still ett tag. För mig var detta den ultimata utopin och jag visste att jag ville jobba med detta, att göra visionen om ett sadant samhälle till verklighet.

När jag var klar med min utbildning sa försökte jag intressera mig för andra mer realistiska yrkesbanor. Men det gick inte. Efter ett tag fick jag lov att ta beslutet att "hitta ett jobb inom bränsleceller oavsett vart i världen jag behövde flytta" och redan efter 2 veckor hade jag fatt erbjudandet att doktorera pa ett institut i södra Tyskland.

För mig är detta ett bevis pa att när sinnet och själen är överenns sa sker manifesteringen väldigt snabbt och har mirakel liknande kvaliteer.

Men jag kan inte säga att livet har blivit lätt bara för att jag har valt att följa min dröm. Snarare är det sa att jag hela tiden konfronteras med mig själv. Jag kan inte längre ta den enkla vägen och ta hänsyn till mina begrännsningar, vare sig inom mig själv eller de som uppstar i friktion med omgivningen. Den här vägen tvingar mig att hitta praktiska svar pa livets stora filosofiska fragor som: Kan man ändra världen? Varifran härstammar kreativitet? Hur realiserar man en vision? Hur manga av mina begrännsningar är en illusion? Hur blir man av med rädsla? Är ilska ett resultat av maktlöshet eller är maktlöshet ett resultat av inre ilska? Hur blir man en positiv kraft i universum? och mer och mer och mer...


Da dessa fragor är otroligt intressanta och skulle kunna förtjäna en livstids sökande i sig själv är det lätt att hamna pa sidospar. Men just nu är centralsparet en vision jag har fatt om ett membran som eventuellt skulle kunna fungera som ett kvantsprang i materialutvecklingen för bränsle celler. Sa just nu är det kreativitet och fran vision till verklighet som är det centrala i mina metafysiska studier.

Jag avslutar med vad en vis person sa till mig en gang:
När du har gjort upp med all din ilska mot fossila bränslen och de industriella makterna. När du är pa det klara med att du gör det av kärlek till jorden och inte för att du vill ändra pa nagonting, kommer du att vara i harmoni med lösningen. Da kommer du vara pa rätt plats vid rätt tillfälle. En bok kommer att trilla ur bokhyllan med precis rätt sida uppslagen och du kommer träffa alla personer som kan hjälpa dig att na ditt mal.

Att utforska livet utan skepticim

Att utforska vad livet är, är en av mina största passioner. Att testa nya saker och utvidga mitt paragdim om verkligheten är ett intresse som aldrig tröttar ut mig. Men vad som däremot tröttar ut mig är att jag har en dragnigskraft till skeptisimen. Det är inte det att jag söker upp den medvetet med den dyker upp hela tiden i google sökningar, böcker som jag köpt och i bekantas åsikter. Det är som att en del av mig måste hålla kvar i det tråkförnuftiga och det linjära trots att resten av mig redan är på ett helt annat plan.

Jag har efter att ha experimenterat med hypnos, affirmationer, meditation och yoga kommit fram till att allt jag ser i världen är en direkt reflektion av en trossats som jag håller mentalt. Detta fungerar på följande sätt: Varje sekund utsätts sinnena för intryck motsvarande miljoner bitar. Inte mer en 40 bitar av dessa är medvetna och utgör det vi kallar perception (läs om detta i kapitel 6 i "The user illusion" av Tor Norretrander). Dessa 40 bitar skapar ett användargrännsnitt mellan mig och verligheten. Eftersom min upplevelse av livet är relativt konstant, så antar jag att de 8 bitarna inte bara slumpas ut, utan att någonting i mig filtrerar ut den information som jag är medveten om. Jag tror att det är trossatserna (beliefs pa engelska) som fungerar som dessa filter. Jag baserar detta på observationen att när jag har släppt taget om en trossats så har min upplevelse av verkligheten ändrats som i ett trollslag.

Därför är jag inte så intresserad av att lyssna på auktoriteter, om det inte är auktoriteter i just hur man blir av med de trossatser man redan har. Jag tror inte att man kan hitta sanningen genom att lära sig något såsom exempelvis historia. Sökandet efter sanning kan inte vara inrepeterande av "fakta", för med ett sådant här perspektiv skulle man kunna säga att ingenting är fakta förrän man har repeterat in det i huvudet. Då har man skapat ett nytt filter att se världen genom där faktumet ter sig sant. En vän till mig som doktorerade i matematik berättade om en dröm som han hade haft där en vetenskapsman satt och noterade pulser på en skärm med stor nyfikenhet, samtidigt som han själv genererade pulserna genom att trycka ned foten på en pedal, detta tycker jag  illustrerar dagens vetenskap på ett komiskt sätt.

Skepticismen uttryker vetenskap såhär:
“Science is the systematic search for such knowledge that is not based in a unique individual, but that anyone could find or control"

Det kan låta vettigt men jag har ett par punkter om varför man inte skall ta detta på för stort allvar. Mycket av det som döms ut som icke-vetenskap är helt enkelt saker som inte har undersökts av ett stort antal individer på ett systematiskt sätt. Detta kan vara för att synsättet strider för mycket mot den rådande trossatsen. En annan vän till mig sa i helgen "I have read a book about EFT (emotional freedom technique), but I decided not to beleive in it" Jag frågade om han hade provat och han svarade nej. Detta är en ung man som forskar inom elektrokemi och det speglar hur många forskare inte testar saker förutsättningslöst (oavsätt vilket tema det tillhör), utan dömer ut saker för att de inte passar in i den föregående världsbilden, och sannolikt också trosatser hos alla peer-reveiwers  (om man nu skulle bestämma sig för att publicera). Många gånger är rädslan för att göra bort sig starkare än drivet att utforska vad sanning är.

Om en Zen-munk har mediterat i 10 timmar varje dag i 40 år kommer han att ha en annan verklighets uppfattning än en man som har kollat på såpor pa TV 10 timmar varje dag i 40 år. Bara för att det finns fler av det senare slaget är deras verklighetsbild inte sannare en Zen-munkens. Det finns väldigt få som är villiga att träna sig själva med den diciplin en Zen-munk har. Trots det skulle allt som en Zen-munk kan göra skulle vara reproducrebart för de som har följt sammma metodik, men vi slöfockar som missar hela grejen skulle göra oss själva och andra en otjänst att predika att Zen läran inte är vetenskaplig.

Om man följer den ovanstående definitionen av vetenskap är sanning endast det som kan upptäckas av ett otränat öga. Jag tror att skepticismen uppmuntrar till feghet, konservatism och konformism (och arrogans) snarare än nyfikenhet och upptäktslusta.

I releasing och Kundalini Yoga säger man:
"Don't believe a word I am saying, proove it to yourself!"