Visar inlägg med etikett resor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resor. Visa alla inlägg

söndag 21 september 2014

Att ge upp stora drömmar...

Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
 
Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.

För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker. The Artists Way och The Vein of Gold. Jag har skrivit om The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker Walking in this World  och Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.

Nu skriver jag Morning Pages varje dag. Går på en Artist Date  varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.

En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.

Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade  när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.
Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård
Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.

Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.

onsdag 4 juni 2014

Kundlainiyogafestival!

I helgen var jag igen pa festival i norra Tyskland. Samma som förra aret. Ondag kväll till söndag morgon.  Jag vet inte hur jag skall sammanfatta det hela. Men jag tror att det var ca 400 personer där sa det var en fantatisk gruppenergi. Jag tog en workshop med SatSanokh Singh (Snatam Kaurs pappa) som hette "Healing the wounds of your past". Den var fantastisk i det att de i min grupp verkligen öppnade upp och berättade om det värsta. Jag är i chock över vad manga har genomlevt, och full av beundran över det mod som krävs att ta det till ytan för helande. Jag var den enda som inte hade växt upp med en valdsam alkoholistförälder och/eller blivit sexuellt utnyttjad. Intressant att samtidigt globalt (men mest i USA) boomar en hashtag #yesallwomen där manga har berättat sina historier om övergrepp och vald. Det ger mig hopp om att vi kan börja tvätta byken av skit som vi samlat pa oss av artusenden av patriarkat i vart kollektiva undermedvetna. Annars var det Sadhana pa morgonen som vanligt. Jag tog tre Gongklasser, man maste unna sig när man har chansen.

Det är fantastisk hur upplyft man blir energimässigt av ett sadant här event. Jag har haft en väldgt trött var. Inte speciellt mycket synchronisitet utan mer malande av samma gamla kriya (är nagonstans mellan dag 500 och 600 nu). Jag har en massa gamla sorger att ta mig igenom, förlata mig själv och andra. Samt att jag har satt en hög intention för det här aret. Jag visste ju att det skulle bli sahär. Det finns inga genvägar. Man kan sätta intentioner som innebär gradvis förbätring och lata saker flyta pa. Det är det bästa sättet, det är ja övetygad om. Men jag vill ha ett kvantskift. Da far man talmodigt arbeta sig igenom den massa som star ivägen. Jag ser just nu bara massan och inte slutet. Men jag har ett ar pa mig. Och har inget hänt da sa far jag lära mig av det. I allafall sa flyter jag ovanpa min vardagliga negativitet just nu. Jag har bestämt mig fö att aka till Frankrike ocksa. Den Eurpoeiska Yogafestivalen. Den är mer hard core, längre, strikt diet, tre dagar White Tantric Yoga och camping. Det är en del i det jag planerat in för att na mitt skift. Jag ser fram emot det... men med en viss bävan

tisdag 11 februari 2014

Skepsis


Skepsis är som jag sa, inte enbart nagot intellektuellt; den är ocksa moralisk;en kronisk förtvining och sjukdom i själen.
THOMAS CARLYLE
            

måndag 10 februari 2014

White Tantric Yoga All The Way!

Vill bara uttrycka mig lite snabbt om hur mycket jag älskar WTY! Jag var pa ett event i Hamburg i helgen. Jag var ocksa i München i höstas och innan dess var jag livrädd. Jag vill bara säga följande om nagon skulle lyckas läsa detta innan nästa helg da det gar av stapeln i Stockholm. Ak!!! Det finns inget att vara rädd för. Det är en enorm energi men den är grundad. Jag har själv en tendens att spaca ut, vilket jag tycker är ganska obehaglig och vilket är den största anledningen varför jag undviker att delta pa större event ibland men det händer överhuvudtaget inte pa WTY. Medan man ibland i yogan och i sin meditation far kämpa ganska länge med sina blockader, dunsar de i en san snabb takt här, pa bara en dag. Jag kan inte värdera riktigt vilket försprang man far, men det känns som ett ar eller halvar minst (men man märker det först efter 40 dagar). Ga inte och vänta pa att du skall känna dig redo, för det är bara att skjuta upp de liv du kan ha i dag till flera ar senare. Det är här juicen finns i kundaliniyoga. Och sätt en intention! (Min intenion fran München är numera realiserad) Kram kram!

söndag 23 juni 2013

Kundaliniyoga festival i Oberlethe 2013: Bilder

Solen sken

Man sjöng och gjorde celestial communication i solen
Det blommade så fint

Jag sov i ett stall

Det fanns tillgång till Yogi Tea

Helt fantastiska musiker!
Speciellt Jai- Jagdeesh!

och hennes supertalangfulla trummis Tripp

Många yogamattor!


Jag träffade vänner

och var yogaglad!
Nu har jag äntligen fått ändan ur och laddat upp lite bilder från kudnaliniyoga festivalen i Oberlehte i norra Tyskland där jag var fyra dagar i skiftet mellan maj och juni. Det var en spontan grej att jag åkte dit. Lite på vinnst och förlust. Eftersom jag inte hade bokat något fick jag sova i ett stall, vilket var kallt och hårt tills att jag hittade en madrass. Man bränner av ytterligare ett lager. Det är ju bra men jobbigt. Det var program från 4.40 till 22.30. Sadhana, workshops, meditationer och kirtans. Jag skall berätta mer sedan om workshoppen som jag tog om cold depression, det får bli del två. Men på det stora hela kan jag säga att jag fick ett energitillskott som heter duga.

söndag 21 april 2013

Tågmantrat

Det här är ett av det återkommande teman i min blogg. Att vara i fas. När saker kommer till en. Man är på rätt sida av sannolikheten. Det händer kanske lika ofta att jag är på fel sida sannolikheten, då Murphys lag alltid slår in. Eller att jag är i nivå med sannolikheten, vilket ger intrycket av att livet kanske bara är mekaniskt ändå. Men den inre observatören noterar sambanden. Och på så sett vet jag vilka sinnestillstånd leder till vilka upplevelser, var jag befinner mig kontra sannolikheten.

Sedan går ju sinnestillstånden i vågor. Det går upp, det går ned. Och om man aktivt arbetar med sig själv kan dessa små nedgångar kännas som fundamentala misslyckanden. De är de ju inte, men det kan vara svårt att vända tidvattnet bara sådär i en handvändning. Men när det gäller att åka tåg, något som jag tack vare mitt nya jobb gör väldigt mycket numera så orkar jag inte vara på fel sida sannolikheten, inte ens i bland. För jag har ändå så himla lite tid över till annat.

Mitt bästa tågåkartips är mantrat Wahey Guru! Har säkert berättat om det förut. It works like a charm. Tåg stannar med dörren framför nosen på mig så att jag får sittplats trots att perrongen är överfull. Tåg som är försenade så att jag hinner precis även om jag kommer helt fel tid till tågstationen (med en halvtimme till nästa tåg). Jag har aldrig kännt ett sådant inre lugn av att åka tag som nu, men det är väl så med det man gör ofta. Och även om tankarna överlag är negativa så gör ett enda litet Wahey Guru! tyst för mig själv att något oförutsett positivt har hänt mig inom en timme eller under resten av dan. Det gäller bara att vara uppmärksam.

torsdag 24 januari 2013

Söndagskul



I söndags var jag på YogaExpo i München. Det var yoga klasser, seminarier och mässa. Jag testade på bla Vidya och Anusara. Gick på ett föredrag om lever och gallblåse rening samt på en posture workshop med en indier som var lite utav en trollkarl. Han sade "If you are doingyoga five days in a row and still cant touch your knees with your forehead you are doing something wrong!" Sedan visade han tips i hur man skulle kommunicera med kroppen och vips så var hela gruppen 20 cm vigare år alla håll och kanter.

måndag 8 oktober 2012

Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.

söndag 12 augusti 2012

På semester utan internet

Det är rätt skönt att inte tänka i blogg faktiskt. Fyra veckor i min favoritsommarstuga samt en veckas road trip i Darlarna, Jämtland och i Norge. En tre dagars fjällvandring har vi gjort. Jag yogar inget alls men jag sjunger en vers ur Japji 11 gånger varje dag. Den är för att höja vibrationen. Och vibbarna är allmänt höga. Från naturen och blåbären och allt annat som hör sommaren till.

tisdag 12 juni 2012

Livskvalitet







Det har varit mycket resor den sista tiden. I helgen var vi i Skåne för att vara med på min kusin C:s bröllop. Här är lite bilder från dagen efter. Träffa mamma och pappa, kusiner och släkt. Fest och avkoppling. Natur och estetik. M och jag är helt kära i det här stället!

fredag 1 juni 2012

Pretox

Det är dags för yoga helg igen.Varje gång säger jag att jag kanske skall dra ned lite på kaffet ett par dagar innan, men också denna gång gick det illa. Det är väl en klyscha att lovorda det Italienska kaffet. Hur kan det vara så gott? Vackert också. De får till det varje gång vart man än går. Så istället för detox blev det att jag satte ett maximum på tre cappucino per dag. Det tyckte jag var duktigt. Trevling helg!

torsdag 31 maj 2012

Färger i Gaeta









I am back!

torsdag 10 maj 2012

Höjdpunkten i Maj



För två och ett halv år sedan, var M och jag inbjudna på bröllop på en liten ort söder om Rom. Det var December och vi bodde i en sömnig fiske/badort på ett resorthotell som kan tänkas ha haft sina glansdagar på 60-talet. Rummet som vi bodde i hade nog inte varit renoverat sedan dess. Men det var väldigt charmigt. Hotellet hade säkert 200 rum men bara  7 gäster. Det var iskallt, då det är förbjudet att värma upp hus med el i Italien. Nu skall vi åka dit igen om två veckor på en liten minisemester på ca 3 dagar. Jag åker vädligt sällan på solsemester, så när jag väl gör det så har det alltid lite magiskt skimmer över sig. Jag ser framemot att ligga på stranden och dricka perfekta cappucinos medan M tittar åt andra hållet och låtsas att han inte känner mig. För inga riktiga Italienare dricker kaffe med mjölk efter frukost. Men det kvittar för mig för det är ingen som skulle misstagit mig för Italienare i alla fall.