Att ge upp stora drömmar...

Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
 

Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.

För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker. The Artists Way och The Vein of Gold. Jag har skrivit om The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker Walking in this World  och Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.

Nu skriver jag Morning Pages varje dag. Går på en Artist Date  varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.

En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.

Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade  när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.

Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård

Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.

Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.

Du kan alltid välja den kreativa vägen

Du har alltid ett val att leva det kreativa livet. Den dörren står alltid öppen och du har alltid haft en vilja att göra det. Men i stället för att bara göra det så ser du med ilska på det val du gjort; att stanna kvar. 

Den ilskan projicerar du utåt på chefer, strukturer och samhället. Men vet att det är ditt val. Inte deras. Du kan alltid göra ett nytt val. Välj det kreativa livet. Släpp ilskan! Det finns ingen att vara arg på. 

Den enda som kan göra något är du.

Solen skiner och det är ledig fredag. Morgonsidorna kickar ass denna morgon, som numera varje morgon som jag vågar fatta pennan. Jag vill släcka törsten med ett par droppar vatten och över mig forsar ett vattenfall av visdom. Jag vågar knappt fatta pennan längre men är alltid förundrad bortom all sans när jag gör det. Där finns en mentor som jag länge sökt i mänsklig form utan att finna. I andra människor finner jag glimtar av den sanning som mitt inre vill förmedla till mig. I morgonsidorna är allt integrerat.

Jag finns alltid här för dig. Fatta pennan. Du känner motstånd ibland, men fatta pennan så kommer vi att bygga över detta motstånd. Du gör motståndet till en så viktig del av ditt liv. Jag vill styra dig bort från det.

Vill du styra mig?

Nej! Ha ha! Det sker dock av sig själv när du räcker dig mot visheten inom dig. I visheten finns inget motstånd, så genom din egen handling styr du dig bort från det.

I Love You!

Blåbär

Vin till maten. Jag kan i bland önska att jag kunde njuta av att upptäcka nyansrikedomen i vin, att använda vinkännedom för att förfina mina smaklökar. Men så kommer det nog aldrig att bli för mig antar jag. För jag har på ett subtilt plan börjat kommunicera med min kropp. Varje gång jag gör något snällt mot den, så tackar den mig i en öronbedövande kör av tacksägelser, som naturligtvis inte är hörbart för öronen men som en bas ton i mig av grundglädje. Men när jag dricker alkohol då tystnar kören och jag får ett litet sting av vetskapen att jag måste vara utan den ett tag. På måndag nästa vecka är det ändå mycket troligt att jag trots allt kommer att skåla i Champagne. För då kommer jag att ha något utöver det vanliga att fira. Men till vardags, då firar jag hellre med cellerna i min kropp med ett glas råpressade blåbär.

En julhälsning

I från Ulm. I år firar jag och M jul i Ulm. Vi har utvecklat vår egna små traditioner, en blandning av Österrikiska och Svenska. Vi började med en jullunch med en vän som kommit från Sverige. Sedan blev det kakor, kaffe,glögg, paketrim, paketöppning och skypande med familjen där hemma. I år gick vi på Midnattsmässa i Ulmer Münster. Inte lika stämmningsfyllt som in Domkyrkan i Strängnäs dock men en interessant ny upplevelse.

Här i Ulm är det tyvärr väldigt varmt. All snö har försvunnit och det har närmat sig 20 grader plus! Vi joggade i solskenet i dag och mötte folk i shorts. Bissart. Lika varmt är det i de alper som ligger nära oss så ingen skidåkning lär det bli.

Vi kommer att åka till Österrike för att fira nyår. Där är det alltid varmt.

God fortsättning på er och njut av snön om ni har någon!

Dagen för den 16de Juni

Efter tre helger av resande så var det jag som tog emot gäster. Mamma och pappa har varit här i helgen och hälsat på för att fira mig då M åkte till Korea i fredags. Jag gjorde tårtan en dag innan så att han skulle få vara med. Det finns inget bättre än att ha M i närheten när man har bakat nämligen. Det tar slut så fort då utan att någon behöver lägga på hullet. Så m&p och jag har haft en supermysig helg och nu är jag ensam och försöker komma in ett sånt där arbetsflow som man kan få till ibland när man är ostörd.

Glad Pingst!

Påskbilder

Den här påsken stannade vi i Ulm. Sockerchocken mildrades av ägg  med Kalles. Balkongen är fingjord men vädret lockar inte speciellt. En massa jobb har utförts utan känsla av att man kommer någon vart. Så är livet i bland, en raksträcka kantat med mat och godis samt dåligt väder.

Mockiiito

Jag har alltid tyckt att det här med alkoholfria cocktail är totalt onödigt. Varför skulle man vilja dricka en sockerblandning utan boose? Men jag har ändrat mig. Jag känner inte att jag vill dricka alkohol så mycket längre. Det var ju det man drack för att bli glad och lite mer ohämmad. Men är det verkligen så? Jag kan i alla fall känna total-krash av alkohol. Inte passar det in i mitt yoga-schema heller. Men denna sockerbomd till mocktail moshito, den gör mig glad. Tricket är att byta ut Rom mot Ginger Ale. Så receptet består av: råsocker, mynta, lime och Ginger Ale (och is om man vill, såklart)

Mocktail hour

Hoppas att ni har haft en bra Alla Hjärtans Dag!

Stress och självförverkligande

Innan jag är helt stressfri kopplar jag av med ett bad istället :)

För tre år sedan läste jag en bok som heter Unlimited Future skriven av Bobbie Stevens. Det är en av de klaraste böcker jag läst om hur man kan skapa sitt eget liv. I Bobbie Stevens process ingår att göra fysiska stretchövningar samt meditation varje dag för att som hon säger de släpper ut lagrad stress ur kroppen och sinnet, vilket får till följd att man kan fungera på ett nytt plan i livet. Ökad intuituion, högre energi och vetskapen om hur världen fungerar blir självklar för ett kropp/sinne system som inte är överbelastad av lagrad stress. Många Yogi Bhajan citat pekar åt samma håll. När vi har släppt ut den lagrade stressen kan vi läka spontant. Mycket tyder ju på att det skall vara mer komplicerat än så att nå det högsta stadiet av självförverkligande. Vi måste rena våra sinnen fullständigt från gamla känslor som man knappt vet var de kommer i från. En evighetslång process kan tyckas. Jag har aldrig lyckats få in vanan att göra Bobbie Stevens program trots att det onekligen utlovar frestande resultat men boken har inspirerat mig att göra samma sak fast på mitt eget sätt. Kundalini Yoga/ Meditation och The Release Technique går helt och hållet i den riktningen. För i programmet jobbar man också med att bearbeta sina trossatser som står i vägen för att manifestera sina drömmar. Det är därför som jag har börjat med Adrenals och Kidney programmet nu. Men jag måste säga att då det gäller intuition så har min ökat något enormt den senaste tiden. Trots att jag aldrig kollar på klockan känner jag på mig om jag måste börja springa för att inte missa bussen, och jag missar den aldrig. Tankar flyger genom huvudet utan att ha något logiskt ursprung och om jag handlar på dem får jag alltid höra att "oj, det var precis det jag satt och tänkte på" från människor runt i kring mig. Det är häftigt för då det hände  förut så var det mer sporadiskt. Jag trodde nog mest själv att det var ett sammanträffande. Men nu händer det så ofta med så många olika människor att jag vet att det är min intuition, eller min känslighet för andras tänkta tankar. Framför allt har det här visat sig användbart då jag kommunicerar med människor med grova tyska dialekter. Nu vet jag alltid vad de säger även om jag inte förstår hur de har sagt det.

Då det gäller själva nervsystemet och dess styrka så läste jag att om man har ett starkt nervsystem orkar man med också det jobbiga. Man måste inte väja från livet så att säga. Jag har sedan jag varit barn gjort just det. Till och med adventskalendrar som Lillstrumpa och Syster Yster och Trolltider var alldeles för otäcka för mig. För att inte tala om Fablernas Värld som fick mig att bli helt hysterisk för att de lockade in en varg i en säck och knöt igen den. Pappa hade en liten bok med Fablernas värld som jag gjorde allt som stod i min makt för att undvika. Nu för tiden orkar jag inte se något annat än romantiska komedier. Jag ser en potential i det här, om man är så känslig så kan man inte se på nyheter utan att få en stress reaktion och i mitt fall får jag en stress reaktion då M kollar på nyheter i ett annat rum. Inte för att jag vill kolla på nyheter, men att bli stark nog för att inte bli påverkad och kunna använda den styrkan till något konstruktivt såsom att leva ett positivt liv, det vore något.

Tomtar små

 

Jag strejkar från julfesten som M är på och sitter hemma ritar strecktomtar på julkort. Jag är egentligen världens sämsta på att skicka julkort men det känns som om att jag börjar tappa bort alla vänner där hemma efter fem år på kontinenten.

Decembermys

I år i december är jag hemma i totalt 7 dagar. Jag har varit i Sverige och i Düsseldorf. På torsdag åker vi till Ms släkt och vänner i Graz i Österrike och på torsdag nästa vecka åker vi till Sverige igen. Trots detta så hinner vi med att ha små advents oaser. Korta stunder med mys med ljus, Glögg eller Glüwein (eller snarare Kinderpunch eftersom det bara finns vinglögg på IKEA och jag har ingen lust att dricka alkohol hela tiden). M bakade sina österrikiska favorit julkakor igår. Vi har två adventskalendrar. En med LEGO som vi slåss om vem som skall få öppna och bygga varje morgon (vem behöver barn?) och en med paket. 12 från mig till M och 12 från M till mig. På så vis blir varje morgon fylld av förväntan. Antingen vaknar man med nyfiken het på vad man själv skall få eller med spändhet på vad M skall tycka om sin  present.

Förra året firade jag och M jul själva här i Ulm. Varje dag i december gjorde vi något mysigt som hör julen till och vi blandade våra svenska och österrikiska traditioner. I år är det som sagt mer hektiskt men ändå finns det tid för mys de få dagar vi är hemma. Jag tror att det var bra att vi jobbade upp rutinerna förra året.

Söndagsfrukost

Här i Ulm kan man köpa färskost både på marknaden och i Turkiska delikatesser. Dom är väldigt goda, men en nackdel är att de innehåller hur mycket vitlök som helst, vilket gör att de inte är så lämpliga att äta annat än på söndagar. Min favoritsmak, som jag hittar ganska sällan är med honung och senap. I helgen har jag blandat till den själv. 150-200g naturell färskost kan man köpa överallt. I den blandade jag i ca en tesked honung och en tesked dijonsenap och vevade runt med en gaffel. Väldigt gott på frukostmackan!

En midsommardagdröm

Jag sitter här något melankolisk och tänker på alla midsomrar som jag har firat och inte firat. Hur det har varit och hur det bör vara och hur det är. Jag saknar inte att bli medbjuden till någons fest eller stuga i sista sekund och fira med ett kompisgäng som jag inte känner och att lösa problemet med några snaps, för att vakna på morgonen med ångest över att man har gjort bort sig för alltid i dessa gäng. Men jag kan sakna sommarnattskänslan och att ha blommor i mitt hår. I år skulle vi först åka till Sverige den här tiden så att M skulle få uppleva midsommar, ljusa nätter, färsk potatis och de svenska jordgubbarnas högtid, sedan bestämde jag mig för att inte ta ledigt innan min avhandling är klar. Det känns dock lite trist att veta att hemma där firar alla medan man inte märker den minsta skillnad här. Det är bara en vanlig helg här. Nästa år åker vi till Sverige. Men nu tröstäter vi lite jordgubbstårta jag och M.

Morgon på balkongen

Det är fint väder på balkongen, med läsning som har allt: drama, personligheter makt och rikedom och bra storytelling. Jag brukar köpa Vanity Fair ibland om jag är i London, men ibland tar det månader innan jag läser den. Kanske för att det känns som att livet har blivit mättat på historier, att jag vill slippa allt drama jag själv skapar i mitt eget liv och allt drama som jag är rädd för skall hända i en framtid som jag gömmer mig för här på balkongen

God Jul

Ensam hemma i kväll

Det gäller att ta tillvara på tiden då man är själv. Det är tid då man inte behöver prioritera utan då all tid kan läggas på självutveckling. Jag har två olika sinnesstämningar för sådan tid. Den ena är impulsivt förträngande. Jag är rastlös, småäter, kollar på tv serier på DVD, lägger patience på datorn och går och lägger mig försent. Den andra är att vara närvarande med mig själv, några ljus och en kopp té eller kaffe och fokusera på ett område i livet som jag vill förbättra, låter känslorna och tankarna som står i vägen för mig flyta upp från mitt undermedvetna och disintegreras tills att de inte längre är en del av mig. Många gånger kan man se skiftningar både i sitt medvetnande och i sitt liv direkt efter sådana här sejourer. Det gör det också lättare att visualisera det liv som jag vill ha. I kväll väljer jag sinnesstämning nummer två.

Frukost på balkongen

Efter 8 dagar av regn och rusk kan man äntligen äta frukost ute igen

Sunday morning love