 |
Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
|
Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.
För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker.
The Artists Way och
The Vein of Gold. Jag har skrivit om
The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag
The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit
Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga
The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa
The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter
The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker
Walking in this World och
Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom
The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja
The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.
Nu skriver jag
Morning Pages varje dag. Går på en
Artist Date varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev
Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.
En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.
Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.
 |
| Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård |
Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.
Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som
The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.
