Små små framsteg

I somras när M och jag gick Jämtlandstriangeln så lade jag märke till en förbättring som skett i mitt sinne. Tidigare i våras så gjorde jag meditationen Adais Tisais 31 min 120 dagar och skrev en del om det här på bloggen. Jag skrev också att ja skulle göra en utvärdering som jag faktiskt aldrig har gjort. Men det tog ett tag för mig att upptäcka. En av huvudfunktionerna av den här meditationen är "Release fear". Jag hade tänkt att detta skulle visa sig i mitt yrkesliv, men det kan jag tyvärr inte säga att det har gjort på ett märkbart sätt. Men i fjällen märkte jag att när det gällde att komma över strida strömmar genom att hoppa på stenar, och det inte är helt solklart vilken den mest överkomliga vägen är (det var inte som på bilden) så besatt jag ett mod som jag inte kände igen hos mig själv sedan tidigare. Jag brukade vara ett våp som fastnade i tvekan och tog låång tid på mig. Nu kände jag istället en självklarhet att jag skulle klara det. En sten åt gången. Samma känsla kände jag också för några veckor sedan när vi Alpvandrade och var nära toppen. Berget var inte riktigt fast under fötterna utan stenarna rullade iväg när man klev på dem. Detta skulle ha stressad mig rejält för ett år sedan men nu tänkte jag enbart ett steg i taget. Och när vi fikade på alptoppen satte jag utan att tänka mer på det 20cm från ett 300m stup. Om jag mins rätt så brukade jag få svindel om jag bara ställde mig på en stol. Denna svindel är också helt bort blåst. Så mycket rädsla har definitivt försvunnit. Även om det inte är i det område där jag behöver det som bäst har jag en lärdom med mig från mina vandringar: Jag behöver bara ta ett steg i taget och känna en säkerhet inom mig att dessa steg kommer räcka hela vägen fram.

Tredje helgen: Tårar och Bliss

Har precis kommit hem efter tredje helgen på min Kundaliniyogautbildning. Den här gången var det fokus på Den Fysiska Kroppen som är den femte av de tio olika kropparna. Också pranayama och de fem första chakrorna och deras respektive element. Det har varit så otroligt känslosamt. Vid varje övning var det minst en som grät. Jag grät minst tre gånger, det gick inte att hålla tillbaka. Men däremellan har jag också haft upplevelse av bliss och lycka. Jag har hållit min första Sadhana någonsin. Det gick bra. Jag fick väldigt fin kritik, men också lite huvudet på spiken kommentarer som gjorde mig emotionell igen. Det var en väldigt speciell energi att sitta där, och jag fick känslan att allt handlar om att projicera intentioner av kärlek till gruppen. Jag är så van att bara ta ansvar för mig själv och skapa min egen energetiska bas eftersom jag i huvudsak har tränat utan lärare och gruppenergi. Jag gillar tanken på att man inte gör alla dessa kriyas hemma för sig själv utan för att man skall öppna sig själv upp för att ge en bas till gruppen när de gör samma kriya och att själva poängen med ens egen träning är just detta att ju fler gånger man har gjort en kriya innan man instruerar den, ju mer har man att ge. På det sättet kan man göra karmayoga och kundaliniyoga samtidigt. Jag har ju inte en stark vision av mig själv som yogalärare och har inte riktigt bestämt mig själv för om jag verkligen kommer att undervisa i framtiden. Och där ligger min svaghet som instruktör, att jag mer delar med mig än att lär ut. Som lärare tar man mer ansvar och ger sig själv också mer respekt och det skapar en projektion som jag nog i stora drag saknar. Navel chakra, ett starkt beslut och personlig utveckling är det som krävs. Samtidigt fick jag höra att jag har en stark potential. I går gjorde jag också sista dagen av Adais Tisais (120 dagar 31 minuter wihoo!) Jag skall se om jag kan göra en sammanfattning av det lite senare när jag kan se skillnaden på hur det är att vara mitt i och att vara "klar". Jag är i alla fall glad över att jag inte behöver passa in den i schemat på utbildningshelgerna något mer.

State of mind/state of body

De nya övningarna fungerar faktiskt. Jag har gjort dem frenetiskt den senaste veckan. I kombination med mina två meditationer (Adais Tisais dag 110 och SCK dag 67) och Nabhi kriya som jag gör i sällskap med Carina, är det som om någon tände stålkastaren. Och energin är inte jobbig den här gången.

När jag deletar en trosats, så är den många bilder och djupa känslor per sekund som liksom svischar förbi. Om jag inte har fått till ett stadigt gamma tillstånd, så händer det att några av dessa dröjer sig kvar ett tag. Kundaliniyogans övningar blåser liksom bort allt som var kvar och sedan eftersom den inte måste kämpa sig och bränna igenom all den negativitet som tidigare var där med allt motstånd det innebär så kan övningarna få verka genom att  visa vad de är tillför, något jag inte kan beskriva i ord :) Det har öppnat upp i kroppen. Energin börjar strömlinjeforma sig.

Jag har en idé om identitets förvirringen som vi upplever: vi tror att vi är en liten prick som vandrar runt på jorden. Egentligen är vi solen. Våra trosatser är som moln. Hindrar ljuset från vårat egentliga jag. En molnig dag kan te sig som en eländig dag. När en vind blåst bort molnen så är det en underbar dag. Men vi är egentligen inte en prick som står maktlös inför väder och vind. Vi är alltid solen.

Nu är det 3h tills vi åker till Italien! Life is good

Mina meditationer...

... uppdatering.

Just nu gör jag tre stycken. Adais Tisais som är på dag 93. Det var tungt att göra den 91 dagen men jag har bestämt mig för 120 dagar. Tröttheten som jag kände de första 40 kom från kriyan jag gjorde samtidigt (Stress set for Adrenals and Kidneys). Jag läste på en löpsedel när jag var i Sverige senast att "Njursjukdom kan yttra sig i trötthet", vi får hoppas att det var en obalans som rättade till sig. Släppa rädsla handlar den om. Men i början kände jag att det var sorg som lämnade mig. Sedan runt dag 50 kom en period med rädsla. Det gick ganska lätt. Man får ett bra flow oavsett vilka känslor det är och man blir inte riktigt stuck. Jag kan inte säga att jag har upptäckt något dramatiskt skift i mig själv. Men om jag läser "Målbeskrivningen" idag ser jag den kanske mer som självklar än som något jag aspirerar efter. Att se under ytan för att se " dolda potentialen som finns hos varje person" kanske jag inte var direkt dålig på innan men bara nu i helgen tycker jag att jag har inspirerats av människor som jag träffat (har rest lite) på ett djupare plan än tidigare med flera dimensioner. Det är berikande även om jag inte för tillfället har en ledarposition där det kommer till nytta.


Sodarsan Chakra Kriya. Dag 50. De första 45 dagarna gjorde jag 11 min och det tog ett tag innan jag kunde kordinera allt, magpump, mantra, räkna samt ögonposition. I bland känns det som solarplexus är stängd och då har jag svårt att hålla andan. I bland går det lätt och pumpandet sätter i gång ett enormt energiflöde. Det är häftigt när det händer men det är inte varje dag. Nu har jag tänkt mig att jag skall bygga upp tiden. Men jag gör det långsamt. +1 minut i veckan bara så nu är jag på 12min. Jag vet att den här meditationen har full kraft vid 31-62 min. Men jag har inte bråttom dit. Det är en meditation för livet så jag har tid på mig.

Meditation to conquer inner anger Dag 36. 11 min. (Finns i häftet Reaching Me in Me) Armar rakt ut. Knutna händer men med pekfingret rätt upp. Väldigt jobbig. Jag ser fram emot Fredag som är min sista dag. Jag har verkligen insett vikten av att arbeta med ilska. Det finns så mycket där. Maktlöshet och offermentalitet. Men jag vet ärligt talat inte hur lågt jag har kommit med den här meditationen. "After 40 days your personality will be changed from A to Z" står det. Vi får se, än så länge känns det kanske snarare som från A till B. Men det kan ju verka subtilt också.

I början av nagonting nytt!

I dag är det en solig dag här i Ulm. Snart skall jag till posten och hämta ut mina yogaböcker för utbildningen som börjar i mogonkväll. För en vecka sedan kom all information. Retreatcentret verkar vara en sadan där enskild vacker och magisk plats. Jag har dag 40 pa min kriya och meditation. De har varit snälla med mig den här gangen och det är jag tacksam för. För ibland är det riktigt jobbigt att yoga och ga igenom alla sma psykoser som kommer upp. Men just nu är alla fördelar klart övervägande och jag känner att jag har ett momentum frammat. Att jag blir bättre, livet blir bättre. Ett tag kände jag hur energi kom ut, forsade ut genom mina händer. Jag fick nagonting liknande nackspärr en dag och var rädd för att behöva bryta kriyan och meditationen. Men det gick bra. Efterat lade jag mina händer pa omradet och sedan försvann smärtan och orörligheten. Kanske är det sa ända, att man kan ha en helande kraft i sina händer. M ber mig att klia hans rygg varje kväll. I bland har jag bara lagt mina händer pa hans rygg i stället och det har varit gott nog för honom. Jag  tror ocksa att jag skulle ha blivit sjuk. Jag var saa trött. En vän sa att jag sag ut som att jag var sjuk. Men det enda förutom tröttheten var tva snytningar. Det liksom passerade i periferin.

Som läxa har vi fatt att göra Sodarsan Chakra Kriya, som jag ju faktiskt har pa min 2012 lista. Det verkar verkligen sa att jag far lite hjälp att utföra alla mina intentioner. Vi skall göra den under utbildningen för att balansera "The Teacher aspect of mind" sa att vi kan vara där för vara studenter. Ge dem det de behöver fran var intuition och inte använda utlärningen som ego-gratification. Men SCK gör sa mycket mer. Det är den starkaste av meditationer inom alla former av yoga och kan ta sig igenom alla neurotiska tendenser i det undermedvetna. Jag har försökt mig pa den förut manga ganger och mitt rekord hittills är 10 dagar 31minuter. I början kunde jag inte göra 3 minuter för jag fick andnöd. Jag insag senare att det var för att jag hade en panikattak och da kunde jag med styrka sitta igenom den och sen blev det sa mycket enklare.

Jag kan sa mycket se fram emot att fa vistas i närheten av människor som under en längre tid har gjort ky till sin livstil. Jag har antagligen en ganska svag aura för jag blir sa pavekad av de människor jag har i kring mig. Det behöver inte bara vara om de är pa daligt humör. Det finns en som jag jobbar med som alltid är glad och entusiastisk men om jag spenderar mer än tva timmar i samma rum maste jag vila middag, eller sa blir jag arg (vilket jag döljer sa gott jag kan). Jag vet inte vad detta beror pa men det skapar helt klart problem för mig som jag inte kan sätta fingret pa. Jag kan känna att jag maste generera energi för alla andra och att det inte alltid blir sa mycket kvar för mig själv. Därför är det sa skönt för mig att vara i närheten av nagon som kan generera sin egen energi och mer där till. Den energin som min kommande yogalärare har är enorm. Den framkommer i de email han skriver och faktum är att jag valde den här utbildningen efter att ha upplevt energin fran hans hemsida. Jag hoppas ju att jag själv inte kommer att vara energitjuv at mina yogalärare :) men det är väl det man är när man lever pa en energi som man inte allstrat själv.

I allafall sa är jag glad över att vara klar med min kriya nu. Men jag känner inte riktigt för att sluta med Adais Tisais. Det känns som att den har satt igang en utveckling i mig men att jag bara har tagit ett fatal stapplande steg. Stegen gar dock helt i rätt riktning, sa jag vill inte sluta ga. Det är svart att säga om jag kommer att klara att upprätthalla den tillsammans med allt det nya, därför är mitt mal till att börja med att ta mig till dag 43. Dvs göra den under helgen sa att det sen skall vara lättare att fortsätta.

31 ganger 31

 Eftersiom tiden gar med Adais Tisai meditationen har mitt fokus ändrats fran den fysiska utmaningen till mantrats själva essens. Det är här man verkligen har glädje av att man har support fran erfarna lärare som kan visa vad som är möjligt med en meditation. At vilket hall ljudstömmen i mantrat färdar en. Översättningen fran Gurmuki till Engelska är:

"All honor to the One, Hail the Primal Being whose attributes cannot be described, Who is without beginning, the Unstruck Sound, and whose form is One through every Age."

Eller vad man skulle kunna säga "Ärad vare Gud". För mig är det nästan sa att ordet Gud är the G-word. Jag kan inte ta mig till det, blir rebellisk och maste hela tiden intyga att jag inte är en "sadan". Länge har jag kallat mig ateist men att jag har varit öppen för att bli överbevisad. Nu vet jag att det troende upplever det upplever jag ocksa, men jag kan inte identifiera mig med det i västerländska termer eftersom de har blivit för korrupta för mig. Det väcker det ilskna barnet i mig. Jag vill inte ha nagon mänsklig överhet som tronar sig över mig och predikar vad som är rätt och fel. Jag vill hitta min egen väg, sasom jag gör med yogan. Jag gillar beteckningar som Universum eller "Beingness" mycket bättre för de beskriver min upplevelse utan att färga den med emotionellt brate.


När jag nu inte bara reciterar mantrat utan ocksa mentalt lutar mig mot dess mening kommer mycket av detta upp. Separationen som jag gör inför mig själv och andra är en ren lögn. Jag känner mig sa oerhört liten och omogen, som att tva delar av mig som jag skattat lika högt inte längre är förenliga. Om jag släpper den ena delen vem är jag da? Det är som att det rationella sinnet är det ända som grundar mig här pa jorden och som ger mig trovärdighet. Jag är rädd för att bli utesluten kanske. För jag märker att bara jag skriver detta sa är jag sa himla glad över att min blogg är förhallandevis anonym. Sa att jag inte skall behöva sta för det här.


Jag inser att meditationen gör precis som den lovat "Med den här meditationen blir du av med rädsla och splittrade personlighetsdrag..." Tänk att det aldrig blir sa som man tänkt sig. Vad mycket man har att lära sig om sig själv. Att man kan lära sig sa mycket av ett mantra är fortfarande nagot som chockerar mig.

Aadays Tisais Aadays

M har gjort det vårfint här hemma

Nu har jag gjort 14 dagar av 31 minuters meditationen Release Fear and Become a Conscious Leader. Jag tjuvade och började en dag tidigare eftersom jag tvivlade på om jag kunde hålla den. Men är det något som den här meditationen har visat mig så är det att det finns en annan kraft än den rent kroppsliga som tar över när man släpper loss in i meditationen. Mitt rationella sinne säger mig att det inte finns en chans i världen att  sitta på hälarna och skifta armarna rätt ut och upp 60 grader varannan sekund i 31 minuter, och om man mot förmodan skulle klara av det så skulle träningsvärken vara så förödande att det skulle bli omöjligt att göra det igen nästa dag, och nästa i 40 dagar. Jag har både tagit mig i mål på ett Marathon, Lidingöloppet och åkt Öppet Spår (Vasaloppet) två gånger. Så jag vet att jag kan utmana mig själv fysiskt med viljans kraft, men jag har alltid fått lida därefter. Det här är något annat. Det är som att armarna vilar i kraften av Auran av alla individer som gör den här meditationen i 75 olika länder över hela jorden. Alla spänningar och smärtor som bildas när armarna rör sig upp och ned under mantrats rytm, ombildas till en energi som tillsammans med energi från hjärtat och kanske också halsen skjuter ut längs armarna som hålles vågräta under den korta pausen som finns mellan två mantran, så att man kan börja nästa mantra med fräscha armar. Jag skall inte säga att jag aldrig tagit pauser, men de blir färre och färre, och i dag gjorde jag ingen paus alls. De positiva verkningarna är att hjärtat öppnas. När det får sin fulla kraft, de dagar som inte också kantas av residual clean out, så är jag så sprudlande lycklig. Jag känner mig modigare och mer rakryggad. Jag har tagit små steg mot att leva på det sätt som jag innerst inne anat var meningen för mig. Avgrunden framför mig är borta, den stora frågan HUR? har ersatts av små ledtrådar och jag vågar följa dem, inte helt orädd dock. Mer som "ok rädslan jag vet att du finns där men just nu tror jag att jag struntar i dig och tar ett steg till". Det "Negativa" är att jag är helt galet trött. Jag vågar knappt lägga mig ned för jag är rädd för att sova bort minst 24h. Jag tror, eller snarare i min erfarenhet så är det så att rädsla är förträngd med en stor portion motstånd. Den är inbäddad i en sörja av trötthet och för mig i bland illa mående, som gör att man är ändå mer ovillig att möta den och släppa den. Men för mig har det också varit så att om jag går igenom det. Sover de extra timmar som mitt system kanske behöver för att läka. Så vaknar jag på en ny nivå. Så var det i höstas när jag gjorde Sat-Kriya 11 min 40dagar. Jag sov och sov. Sedan vaknade jag och visste att jag inte längre var en person med en ofärdig doktorsavhandling. Så jag skrev klart den på tre dagar och lämnade in den till min handledare.

99 miljonerförtiotvåtusentrehundrafyra gånger starkare

Läs mer här

Jag har funderat rätt så mycket på vad jag skulle göra efter halschakrat. Det här är min sista chans så att säga att välja själv för den 16 Mars börjar min KY lärarutbildning. Jag känner att jag behöver göra något för naveln exempelvis men jag är nästan 100 på att vi kommer få göra Nabhi Kriya som läxa och så rolig är den ju inte. Dessutom vill jag ta vara på chansen att vara nybörjare, det vill säga jag vill nog följa en DVD. Så jag bestämde mig för att göra Detox och Destress med Maya Fiennes vilket är ett set för njurarna och "the adrenals" skall vi kalla dem adrenalinkörtlarna så länge. Jag har Kriyan i samlingen Relax and Renew från Gururattan men där finns inga utsatta tider så det kan vara skönt att bli ledd. Framför allt intresserar den mig för att jag har en aning om att bortbyggandet av stress har en avgörande effekt i processen att bli självrealiserad. Nu vet jag inte om det inte är själva nervsystemet man egentligen skall ge sig på men jag börjar med det här. Jag skriver mer om detta senare tror jag för det finns mycket intressant att spekulera i (och testa).

En annan sak som jag funderat på är om jag inte skulle ta och hitta en Kriya för att bli av med rädsla. För mig är det ju dold rädsla som stoppar mig i mina spår. Som förlamar mig och gör mig oförmögen att göra det jag vill. Jag kollade upp vad Spririt Voyage skulle ha som nästa global sadhana. Bingo! Jag har redan kollat på den här meditationen. Visat den för M och sagt "Titta! Exakt vad jag behöver för att starta mitt företag!".
"Ja sätt i gång!" sa M. Och det gjorde jag inte. För den verkade alldeles för jobbig. Armarna skiftar mellan rätt ut och 60 grader uppåt i 31 minuter. Kanske om några år tänkte jag, när jag är mer avancerad. Men nu är den alltså global sadhana med, enligt dagens email, 9952 stycken deltagare. Alltså med en energi 9952 i kvadrat gånger starkare än om jag hade gjort den själv.  Ett sådant tillfälle får man ju inte missa om man har som ambition att starta ett företag vars produkter skall leda in världen in i en fossilfri energikonsumtion.

Så här står det i kommentaren om meditationen i boken Serving the Infinite fritt översatt:
"Med den här meditationen blir du av med rädsla och splittrade personlighetsdrag, den tillåter kvaliteter som kritisk bedömning och ansvar för handling att utvecklas och balanseras, som de är hos bra ledare. En ledare måste se i förväg och under ytan. Det finns en mental vana att utvärdera allting, även under stark absorption i utmaningen framför en, som tillåter dig att hålla varje gräns och division av rollen med integritet och exakthet. Det Neutrala Sinnet hjälper dig att utvärdera varje person och varje resurs som kommer din väg för vad den kan och inte kan göra. Att kunna se bortom ytan låter dig anlita talangen och den dolda potentialen som finns hos varje person. Det bygger tillit och lojalitet när det används med respekt för varje person och med fokuset som förflyttar alla för att uppnå ett mål. Passion tillämpad vid rätt tillfälle är inspiration, men passion som reagerar utan känsla för plats och timing är inte bra ledarskap, även om det rör(inspirerar) människor"

För mig låter det som en MBA i meditationsform och som ett kall från Universum "Väx upp nu Anna!" Speciellt som den började exakt 40 dagar innan min första lärarutbildningshelg och dagen efter jag var klar med halschakrat.