Söndagskul

I söndags var jag på YogaExpo i München. Det var yoga klasser, seminarier och mässa. Jag testade på bla Vidya och Anusara. Gick på ett föredrag om lever och gallblåse rening samt på en posture workshop med en indier som var lite utav en trollkarl. Han sade "If you are doingyoga five days in a row and still cant touch your knees with your forehead you are doing something wrong!" Sedan visade han tips i hur man skulle kommunicera med kroppen och vips så var hela gruppen 20 cm vigare år alla håll och kanter.

När hela livet är som yoga

Sedan nyårsafton har jag lovat mig själv att vara lite modigare varje dag. Att inte väja för saker bara för att de känns obehagliga. För att jag skall kunna komma vidare med livet och inte behöva stå och stampa på samma ställe något mer.Onsdagar och Fredagar är dagar då jag behöver vara extra modig. För de är dagarna jag sitter ensam med slutfilningen på min avhandling. Det är så lätt att göra vadsomhelst för att undvika den (som att skriva och läsa blogg exempelvis). Men idag har jag bestämt mig för en begränsad del som jag skall göra och sitta igenom alla känslor som detta ger upphov till. Jobbet består inte av den mängd uppgifter som finns kvar att göra, utan den mängd motstånd i form av ångest med mera som jag måste möta på vägen. "Be the opening" som en av mina release lärare brukar säga "and see how the stagnant energy becomes moving energy and leave your body". När inte det går så andas jag djupt och då börjar det också att röra på sig. På så sätt kan jag töja mig själv en lite varje dag. Det handlar inte om att blunda, tuta och köra, det är en organisk process.Och det känns som att energin har börjat flöda. Som om att jag är på väg någonstans. Som att alla frön av önskningar har börjat gro någonstans där inne.

Om yogaskador och mitt Vipassana mirakel

Förr

Nu

  Jag har igår läst den där New York Times artikeln om yogaskador, vilket naturligtvis rubbade min balans lite. Jag är ju själv nybörjare utan lärare än så länge. Jag vet att det är kraftfulla grejor vi har att göra med när vi yogar. Jag  känner min litenhet och okunnighet inför det. Men jag kan inte sluta tänka på att livet och kroppen är min. Det är upp till mig att söka upp allt motstånd som döljer sig i kropp och sinne och bli "the opening" så att det kommer ut och jag mår bättre. Att andas igenom känslorna som uppkommer av all rörelse. Jag gör samma sak när jag gymmar även om jag känner att de övningarna tyvärr verkar stänga in energin i musklerna istället för att släppa ut den.

Kroppen och psyket är ju ett. Jag har i hela mitt liv haft en fot som pekat ut 30 grader när mitt knä har varit rakt. Det är något som jag ärvt av min mamma som i sin tur ärvt det av sin pappa, min morfar.  Under mitt Vipassana retreat hade jag så ofantligt ont i hela höften knät och skenbenet när jag satt vanligt med korslagda ben (något jag inte känt av innan). Jag kunde inte sitta still mer än ett par minuter, vilket helt klart var ett problem när man skall sitta och meditera 10 timmar om dagen. På dag 5 var smärtan helt borta. Jag blev lite förvånad och öppnade ögonen och sträckte ut foten som nu var helt rak i linje med knät. Ett kvantsprång. Det skedde inte gradvis. Hade jag försökt töja knät och foten i linje på fem dagar hade jag garanterat skadat mig. För det var någonting där som löstes upp i meditationen och detta något har hållit fast kroppen i den vridna ställningen i alla dessa år (och generationer). Om jag hade haft en yoga ställning att öva så kanske detta hade lösts upp gradvis under ett halvår eller så. Jag tror att om man ser yogan och kroppen på det viset kan man se att man måste vara beredd att bearbeta det psykiska om man arbetar med sin kropp. Kroppen kommer att ändras allt efter det psykiska är färdigbearbetat. Där finns ingen plats att pusha, bara att vara här och nu och andas igenom de känslor som kommer upp.