Frustrationer och ett vätgassamhälle

Förra helgen var jag på en workshop i Freiburg angående Elektrolys, en omvänd bränslecell där man tar överskottsel från elnätet för att sönderdela vatten i vätgas och syrgas. Vätgasen kan man sedan använda i en bränslecellsbil som bränsle. Resultatet är en bil vars räckvidd är lika lång som en vanlig bensinbil, men som är en elbil som inte behöver laddas. Elbilar har fördelen, förutom att de inte avger några avgaser, att de går helt tyst, har inga rörliga delar i motorn som nöter och skapar oljud, samt att de accelererar många gånger snabbare en en vanlig bil. Jag har ju jobbat med bränsleceller nu i över sex år så det var väldigt intressant att se hur det ser ut på elektrolyssidan. Andra betingelser som gör att man har liknande problem men ändå olika på många sätt. Här i Tyskland har man nu så mycket vind och solkraft att man inte vet vad man skall göra av all ström under topparna mitt på dan. Då den skitiga brunkolkraften och kärnkraften inte svarar så snabbt på regulering måste man ha ett sätt att spara energin på. Det kan man göra via en omvandling till vätgas. Dels för att kunna köra den tillbaka in i nätet när solen inte skiner och det är vindstilla, så att man på sikt kan minska brunkol och kärnkraft, men också för att man skall kunna tanka bränslecellsbilar med vätgas och ladda elbilar. EU har som mål att minska CO2 utsläppen med 95% i transportsektorn till 2030 (tror jag att det var), för att stabilisera växthuseffekten. Det kan man göra med en flotta av 50% bränslecellsbilar, 25% rena batteribilar och resten olika hybrider mellan dagens motorer och batterier ala Toyota Prius. Att ställa om till elbildrift skulle kräva en ökning av elproduktionen med 20% men nu förbrukar transportsektorn 50% av all energi. Så elbilar har mycket högre verkningsgrad och på så sätt kan man använda den energi vi har effektivare.

Att jobba med det här är tillfredsställande på många sätt men också frustrerande. Jag kan känna att Sverige gör extremt lite för den här utvecklingen och även här pendlar pengarna så kraftigt mellan bränsleceller och batteri forskning att många får skola om sig i femårsintervall. Man satsar massor, kräver snabba resultat, blir besviken och drar tillbaka pengarna innan momentum uppnåtts.

Jag har haft väldigt hög energi i några dagar och har börjar jobba med mina inställningar till allt detta. För jag vill inte måla in mig i en ruta av inlärd hjälplöshet, men det är ofta det jag gör. Jag har många inre bilder om min obetydlighet i jämförelse med stat och storföretag, inte så konstigt kanske. Men det hjälper ju ingen. Så jag har börjat kollapsa negativa bilder och trossatser på det här området nu. Under dem finns frustration. En mängd som nockar hela mig. Jag har bestämt mig för att jag skall ta mig i genom det. Jag håller mig öppen. Jag releasar och yogar. För vad är frustration egentligen. Obehaglig. En illusion av en vägg som man inte kan ta sig runt. En förlamning av kropp och sinne. Gandhi var säkerligen inte särskilt frustrerad när han kickade ut britterna ur Indien. Och på samma sätt måste det gå att kicka fossila bränslen.

Det kollektiva undermedvetna

Jag har skrivit många gånger här om beliefs. Trossatser som man har och som fungerar som filter för verkligheten. Det finns massor med olika sätt att avprogrammera sig. Bland annat via Gamma healing, NLP, och min nuvarande favorit som man hittar här. Det finns trossatser på olika nivåer. Vad jag tror om mig, hur livet i stort fungerar osv. Men också sådana som vi egentligen inte vill tro på, som vi på ett rationellt plan har tagit avstånd från. Grejen är, att om man kan observera det i världen så tror man på det. I samhällsdebatten kallas de systemfel som vi politiskt måste åtgärda, och som vi alla är ett offer av.

När man föds som människa så tar man del av många av dessa kollektiva trossatser för att man lite ingår ett kontrakt, tidsuppfattningen och materialismen är sådana överenskommelser som gör att själva upplevelsen av jordelivet kan få en viss kontext som man kan lära sig något av för att utvecklas vidare. Men vill man verkligen abonnera på alla dessa konstiga mentala tankesystem som finns här, såsom patriarkat, rasism och klassamhälle?

Jag gjorde en liten övning gällande detta i fredags. För mig har det varit så att jag har inte varit så speciellt medveten om strukturella begränsningar kring kvinnor förrän 1. Jag började studera på en teknisk högskola 2. Jag flyttade till Tyskland. Jag började bli mer och mer frustrerad över detta samtidigt som jag kände lite att jag gav upp. Jag började tänka bittra tankar om att alla män som det gått bra för, har fått sin framgång serverad. Och som grädde på moset kom den där vågen av kvinnohat som vi diskuterade för ett tag sedan. Och hela tiden finns någon slags vilja att försvara kvinnor: Nej vi är inte alls sämre! Vi är inte födda som serviceinrättning till manligheten så att de kan få allt det roliga. Men varför skall man behöva försvara gentemot något som inte är sant, något som inte har någon inneboende bärkraft. Så är det egentligen med allt i samhället som man blir arg på. Man har börjat abonnera på en tankestruktur i det kollektiva undermedvetna mot sin egen vilja. Jag definierade denna för:

KVINNOR ÄR VÄRDA MINDRE ÄN MÄN

Och jag höll energin av denna struktur enligt övningen (nuvarande favoriten ovan) tills den löses upp, vilket tog cirka 7 min. Resultat som jag märkt sa här långt (3 dagar senare): hjärtat öppnade sig enormt. Jag känner mer kärlek för alla människor både kvinnor och män. Jag känner mig 100% jämställd och de inre begränsningar och bitterhet som börjat nästa sig har blåst bort. Sedan känner jag en tillströmning i kraft. Inte fysisk styrka utan en annan form. Kanske den undertryckta kvinnokraften. Häftigt va!

Jag har redan en lång lista på andra saker att åtgärda :)

2 citat fran en sida i en bok

Jag har precis börjat läsa en bok som heter Reality av Peter Kingsley som handlar om den pre-sokratiska filosofen Parmenides och feltolkningen av hans poem som bidragit till den avskurna världsbild som dominerar i västvärlden. Som en yogi vars verk intellektualiserats till den grad att han har blivit det logiska tänkandes anfader. Jag har inga djupa skolastiska bakgrundkunskaper vad det gäller detta sa jag skall inte ga in pa denna feltolkning vidare. Jag har läst 80 av ca 550 sidor bara.
Men jag vill dela med mig av tva citat ur boken som fick min själ att sjunga:

"Most of us think the greatest possible achievment is to come up with everything ourselves, to invent and be creative, put our stamp on the world. But there are those who consider that the greatest achievement is to listen, to change the world by bringing into it what no one else is able to hear. Into the humdrum and ordinary they bring something extraordinary, a magic: not the fabricated type of magic that we invent to try to escape from the tedium of existene but a totally different kind, far more mysterious and infinitely more real."

Jag älskar detta eftersom att det beskriver skilldnaden mellan hur jag vill jobba och hur jag jobbar. Det är sa lätt i naturvetenskap att bara blanda ihop saker för att skapa nagot "nytt". Att nagot som bara för det inte är gjort förut och publicerat för den skull är intressant fast de egentligen är icke idéer. Saker som man kan lista ut utan att behöva sätta sin fot i ett laboratorium bara man skaffar sig en viss bredd pa sitt läsande. Med sadana idéer är det lätt att engagera chefer i och lätt att fa forskningsanslag till. Men de är de djupa idéerna som kommer fran ens inre, de har inga ledtradar runt i kring sig, men de har en enorm potential att verkligen göra nytta för mänskligheten. Det är sa svart att lyssna efter dem för man maste möta sig själv först. Och man vill inte verka lat, sa man haller sig upptagen med bruset fran det genomförbara istället. Och ödmjukheten, jag är inte ett geni i min självbild. Därför maste denna självbild kortslutas genom insikten att man inte är upphovet snarare än kanalen. Inte sa kul för egot alla ganger. Jag hoppas att jag är där snart!

Det andra citatet:

"That sign is its freshness: a strange sense of wholeness so alarming and out of place in this fragmented, upside-down world of ours that we feel a desperate need to complete it. But however hard we try to change it, interprate it, force it to make sense, we can neverpersuade it to fit in.
 This is because we are what needs compleeting-not it. And the only way we can understand it is when we learn to judge and asses ourselves in its light; not it in the imagined light of ourselves"

Pa samma sida som det förra citatet och de hänger därför i hop. Det handlar om det som är kanaliserat fran "ett högre plan". Men det passar ju sa fint i hop med yoga. I Kundalini Yoga far vi inte ändra pa vara kriyor (övningsserier). Jag tycker att de tva sista raderna beskriver det sa bra.

Manga kramar pa alla hjärtans dag!

Who Am I?

Varje morgon pa taget till jobbet lyssnar jag pa en meditation av Jeddah Mali. Denna vecka handlar det om att identifiera sig med sitt högre jag via att öppna ett energicenter "the feminine centre" som ligger mellan hjärt och halschakrat. Detta är en öppning mellan höga och laga vibrationer och det sluts till av tankar av självkritik och skam med mera.

Jag är förtrolig med mitt högre själv. Jag vet vad det är kapabelt till. Det har kontakt med allt levande pa jorden. Vet allt i framtiden och i historien. Besitter en genial intelligens. Kan paverka värdshändelser till det positiva genom att sända kärlek. Det bestar av kärlek, snällhet och ljus och vet inga begrännsningar. Jag tillkallar det när jag yogar, för hjälp och beskydd. Da känns det som att jag värms upp av en eld snarare än att vi blir ett.

När Jeddah säger "Look what is standing in the way for you to identify yourself with that which you are" känner jag blyghet, att jag begär för mycket och en skam över att "jag försöker göra mig större än vad jag är". Inte sa konstigt för det är väl vad religioner predikat i tusende ar: separation. Men det är egentligen heller ingen stor blockad. Det är bara känlsor som man kan släppa taget om (jag far hybris skamsköljning när jag skriver detta :).

Jag kan ibland fa infall och använda mig av mina egenskaper som mitt högre jag har. Jag kan bli ett med blomman i fönstret för att känna dess behov och dess livskraft. Men jag upplever det med som ett partytrick. Det är lek och inte allvar som det vanliga livet i viss man bestar av. Men hur hade livet sett ut om jag varje sekund vagade vara den som jag är. Det är fragan. :)

Kan man ropa hej nu?

Sedan ett tag så känner jag att allt som sker i mig nu på något sätt var initierat för länge sedan. Och att det jag gör, i form av yoga och meditation endast är till för att lugna det sinne som växt upp i en fysisk värld, format av denna och trott på den som den enda verkligheten. Jag har förut trott att det varit min egen uppgift att rensa det undermedvetna och göra mig fri från karma. Men jag börjar tro att det sker av sig själv. Kraften bakom är stark och river upp mycket. Yogan grundar och hjälper till att rensa det som kommer upp. Gör kroppen beboelig igen. Efter två år av att kämpat för att inte drunkna i en störtvåg av energi så känner jag att jag flyter. Det där datumet är väldigt nära 21.12.12. Kan man börja ropa hej nu? Kan man få börja bygga sitt liv med den här energin som bas? Vad jag känner i mig är att det finns support att leva med öppet hjärta. Att den energetiska grunden för korruption och girighet i stort sett är borttagen. Grunden för två profetior om 2012. En del av världen rämnar så att en ny kan byggas upp.

Nu

Jag spenderar dagarna i lika delar verklighetsflykt lika delar kraftansträngningar med jobb. I genomsnitt har jag bättre självdisciplin än någonsin, men tidsmässigt finns mycket förbättringspotential. Jag kan flumma runt ett par timmar för att sedan skriva något som kanske skulle tagit 2 timmar för en "normal" människa men som tar 20 minuter för mig. Det krävs väldigt mycket ställtid. Kanske är det massa som integreras under denna tid, som gör att när jag väl kommer igång är jag redan klar. Just nu på sommaren är jag faktiskt mer tillfreds med detta arbetssätt. Jag sitter hemma och inte på jobbet, så det dåliga samvetet för att inte ha en jämn produktivitet i 8 timmar i sträck finns inte där. Jag har lite svårt för det där åttatimmarstänket. Jag skulle kunna sova i labbet när jag väl är i gång. Många gånger skulle det nästan krävas för att mätresultaten skall bli riktigt bra. Men vi har starka arbetsregleringar som förbjuder oss att vara i labbet efter 18. Jag skulle verkligen vilja starta eget så att jag kunde följa min inspiration mer och slapp dåligt samvete blandat med irritation för avbrott.

Just nu är det jobb jag gör mer ett röjande av gammal ångest. Det är skönt att det blir gjort men det gör mig inte lycklig. Jag har massor av rädslor att möta varje dag, men det går bättre och bättre. Jag har filosoferat mycket över rädslan och på det sättet den styr våra liv den sista tiden, ja egentligen kanske i flera års tid. Det är för att jag är så oerhört obekväm med att vara i min komfortzon så jag hela tiden måste möta dessa vallar av rädsla som omger den. M kallar det att jag är en sån som har min gravitationspunkt utan för kroppen. Att jag hela tiden är på väg någonstans och aldrig riktigt får ro. Det är ganska plågsamt för jag blir ju lika stressad av förändringar som alla andra. I alla fall så har jag ganska länge nu varit i en fas där jag inte gör det jag egentligen skulle vilja göra eftersom det är som att, när jag redan är överbelamrad av rädslan av att disputera och starta ett nytt jobb och kanske flytta, medvetet skapa ändå mer att vara rädd för. Att börja skapa något helt eget, ett företag uppfinnigar med mera innehåller så många ovissheter så jag kommer aldrig i gång fast jag är och nosar där hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni skall få se den dagen då saker börjar att hända här och jag inte längre skriver om min längtan och alla rädslor som står i vägen.

Men dit jag tyr mig under min verklighetsflykt är mot detta. De som startar eget och bloggar om det exempelvis. Jag tror verkligen att för att hitta den verkliga lyckan, det vill säga för mig att inte vara driven av dåligt samvete över saker som jag tänker att jag egentligen redan skulle ha gjort, så måste man komma dit att man uppsöker det obehagliga. Rädslan för att när man väl står där så kommer man inte att mäta upp till sin egen drömversion av sig själv. Att man som uppfinnare skall ha slut på idéer. Att behöva leva livet i en evinnerlig telefonskräck, finansiellt risktagande och skrivkramp. För när man väl behärskar det området så är varje steg ett positivt steg, som leder en in i flow istället för att man prickat av ännu ett måste som man skäms över att man inte gjorde igår. Det är att ta steget ut ur den av Seth Godin kallade fabriken, jobb som skapats för att automatisera människor så att de skall kunna bli ersättbara, där man lever i illusionen av arbetstrygghet och i bekvämligheten att följa arbetsbeskrivningen, där man är en kugge i ett maskineri, för att bli en konstnär.

I dag hamnade jag på ett Twitter till en människa som har lyckats med detta till den milda grad. Som är oerhört framgångsrik, utöver den vildaste fantasin. Det var en strategisk positivet som lyste från den sidan med en starkare kraft än vad jag någonsin känt ens från de mest framgångsrika självhjälpsgurus som är som rockstjärnor i sin egen rätt. Jag fick uppfattningen att han började på minus som alla vi andra i början av livet eller kanske efter tonåren. Men att han tar ett aktivt beslut i varje sekund att vara positiv. Om han mötte kritik så skrev han att det var oväsentligt för honom för de som kritiserar honom utgör inte hans fan bas, vilket är dem han kreerar för. På så vis håller han sig i fönstret av flow, att jobba med det som gör honom lycklig. Att kunna jobba hårt med att ge av sig själv och på så vis skapa något makalöst. Jag blev så oerhört inspirerad av det. Kraften i att i varje möte, i varje handling, varje tanke bestämma sig för att vara positiv. Det är grunden till det magnifika.

State of mind/state of body

De nya övningarna fungerar faktiskt. Jag har gjort dem frenetiskt den senaste veckan. I kombination med mina två meditationer (Adais Tisais dag 110 och SCK dag 67) och Nabhi kriya som jag gör i sällskap med Carina, är det som om någon tände stålkastaren. Och energin är inte jobbig den här gången.

När jag deletar en trosats, så är den många bilder och djupa känslor per sekund som liksom svischar förbi. Om jag inte har fått till ett stadigt gamma tillstånd, så händer det att några av dessa dröjer sig kvar ett tag. Kundaliniyogans övningar blåser liksom bort allt som var kvar och sedan eftersom den inte måste kämpa sig och bränna igenom all den negativitet som tidigare var där med allt motstånd det innebär så kan övningarna få verka genom att  visa vad de är tillför, något jag inte kan beskriva i ord :) Det har öppnat upp i kroppen. Energin börjar strömlinjeforma sig.

Jag har en idé om identitets förvirringen som vi upplever: vi tror att vi är en liten prick som vandrar runt på jorden. Egentligen är vi solen. Våra trosatser är som moln. Hindrar ljuset från vårat egentliga jag. En molnig dag kan te sig som en eländig dag. När en vind blåst bort molnen så är det en underbar dag. Men vi är egentligen inte en prick som står maktlös inför väder och vind. Vi är alltid solen.

Nu är det 3h tills vi åker till Italien! Life is good

Sat-Kriya istället för Hen

När jag var en bäbis delade min mamma och pappa på barnledigheten 50/50. Även om de inte var ensamma om att göra så i Sverige 1978 så var de definitiv pionjärer. Jag har aldrig känt i mig att jag har mindre möjligheter för att jag är en kvinna än vad jag skulle haft om jag vore man som ung. När jag började studera på Chalmers 1999, först då såg jag att det finns en Gubb-struktur i näringslivet som speglade sig där till viss del men det lade aldrig locket på mina karriärs planer. Tyskland där jag bor nu ligger så långt efter i den här utvecklingen att ilska blommar upp inom mig varje gång jag tänker på det. Första året när jag var här och var frustrerad över något gällande fortskridandet av mitt forskningsprojekt så frågade en manlig överordnande om jag inte ville lägga forskandet på hyllan och bli en "stay-at home-mom" istället. För honom var det inget konstigt med en sådan fråga. Jag bara tittade på honom, chockad över att han i sin position inte hade vett nog att hålla inne med en kommentar som man med mina ögon lätt skulle kunna dra någon inför domstol med.

I Sverige pågår nu debatten om att man skall göra sina barn könlösa genom att kalla dem Hen. I Tyskland gör man ingenting med ursäkten att det skulle ta för så lång tid att ändra tankemönsterna. Samtidigt som man inte bygger dagis, har 400€ jobb för kvinnor, svartmålar jobbande kvinnor som dåliga mammor, så undrar man varför man har så lågt födelsetal. Det finns mycket att bli arg över och personligen så skyddar jag mig mot denna ilska genom att totalt blocka tyska medier från mitt medvetanderum.

På ett sätt är detta ett typiskt exempel på hur samhällesprogrammeringen kommer in och nystar sig in i våda medvetanden. Man måste som kvinna för att bli helt autentisk bevara sin naivitet. Bygga styrka inifrån å att utsidans tryck inte når in. Jag vill inte gå omkring och vara arg på ett samhälle som inte låter mig vara mig själv för att det bryter mot samhällets ingroddhet. Jag kan på ett sätt förstå de som vill kalla sina barn Hen för att skydda dem mot detta, men jag tror att det har en besk bieffekt. Det är en acceptans av att vara hon är dåligt och vara han är bra. Jag tror att verklig  jämställdhet är en gåva som man måste ge sig själv. Att utveckla både det manliga och kvinnliga inom sig. Att vara ok med att utveckla sina kvinnliga talanger såsom intuition, empati för både jorden och andra människor. Att vara stark i det kvinnliga samtidigt som man är stark i det manliga, vara en go getter, få saker att hända, öka sin kraft med mera. Det är därför jag gillar kundaliniyoga så mycket, för att det ger en verktygen att utveckla dessa krafter och bli mer känslig för dess energier. Framför allt kände jag när jag gjorde Sat-Kriya att denna enda övning hade en enorm kraft att hela de skador som smyger sig på som ett resultat av att samhället ser ut som det gör och kanske ändå mer det totala trauma det har inneburit att trycka ned det kvinnliga i flera tusen år. ( Jag tänker mig att man hjälper att hela den kollektiva feminina smärtkroppen också). Jag tror att samhället kommer vara maktlöst att ge oss något som vi inte ger till oss själva och att kraften till förändring som alltid kommer inifrån.

Tankar om att uppfinna och andra kreativa sysslor

Att vara en uppfinnare handlar inte så mycket om att vara smart, intelligent och duktig utan snarare att man upplåter sig själv som en kanal. Jag har alltid gillat Platons teori om idévärlden. Om det finns exempelvis bord av olika slag i den materiella världen så har de alla sitt ursprung ur Idén om bordet som existerar i sin perfektion  i idévärlden. Så fort man översätter en idé till praxis så förlorar man en del av den potential som tinget skulle kunna ha, därför att den materiella världens definition är begränsning. Det är att kollapsa ett kvanta som var en oändlig massa sannolikheter till en punkt i tid och rum. Vissa av oss är drömmare just därför att de oändliga har en sådan enorm lockelse på oss. Andra är praktiker och anser att det som inte syns finns och därför helt saknar värde. Att skapa någonting är en nedstigande rörelse, motsatt till den uppåtgående andliga sysselsättningen att bli uppväckt, att väcka kundalini med mera. Om man skall bli en bra uppfinnare måste man arbeta för att mästra energin sa att den kan gå åt båda hallen. Men många gånger är det lätt att komma på villovägar. För de som lär ut andlighet är oftast väldigt angelägna om att det högsta målet för "studenterna" är att bli fri från jordelivet och dess plågor. Men en som går åt bada hallen kan inte acceptera detta, utan vill ta ned stjärnorna till jorden igen så att alla kan få uppleva en liten del av himmelriket. Att vara uppfinnare handlar om att översätta. En ström av bilder, till ord, till recept, kemiska formler. Det handlar om att vara öppen för att lösningar kan vara mycket smartare än vad man någonsin hade kunnat tänka ut själv. Att vara öppen för att ens mentala modeller inte behöver vara sanna sa att man inte missar det som faller utanför dem. Det handlar om att synkronisera sig med hjärtat och välviljan och om att ha fötterna i jorden och huvudet bland stjärnorna.

Stress och självförverkligande

Innan jag är helt stressfri kopplar jag av med ett bad istället :)

För tre år sedan läste jag en bok som heter Unlimited Future skriven av Bobbie Stevens. Det är en av de klaraste böcker jag läst om hur man kan skapa sitt eget liv. I Bobbie Stevens process ingår att göra fysiska stretchövningar samt meditation varje dag för att som hon säger de släpper ut lagrad stress ur kroppen och sinnet, vilket får till följd att man kan fungera på ett nytt plan i livet. Ökad intuituion, högre energi och vetskapen om hur världen fungerar blir självklar för ett kropp/sinne system som inte är överbelastad av lagrad stress. Många Yogi Bhajan citat pekar åt samma håll. När vi har släppt ut den lagrade stressen kan vi läka spontant. Mycket tyder ju på att det skall vara mer komplicerat än så att nå det högsta stadiet av självförverkligande. Vi måste rena våra sinnen fullständigt från gamla känslor som man knappt vet var de kommer i från. En evighetslång process kan tyckas. Jag har aldrig lyckats få in vanan att göra Bobbie Stevens program trots att det onekligen utlovar frestande resultat men boken har inspirerat mig att göra samma sak fast på mitt eget sätt. Kundalini Yoga/ Meditation och The Release Technique går helt och hållet i den riktningen. För i programmet jobbar man också med att bearbeta sina trossatser som står i vägen för att manifestera sina drömmar. Det är därför som jag har börjat med Adrenals och Kidney programmet nu. Men jag måste säga att då det gäller intuition så har min ökat något enormt den senaste tiden. Trots att jag aldrig kollar på klockan känner jag på mig om jag måste börja springa för att inte missa bussen, och jag missar den aldrig. Tankar flyger genom huvudet utan att ha något logiskt ursprung och om jag handlar på dem får jag alltid höra att "oj, det var precis det jag satt och tänkte på" från människor runt i kring mig. Det är häftigt för då det hände  förut så var det mer sporadiskt. Jag trodde nog mest själv att det var ett sammanträffande. Men nu händer det så ofta med så många olika människor att jag vet att det är min intuition, eller min känslighet för andras tänkta tankar. Framför allt har det här visat sig användbart då jag kommunicerar med människor med grova tyska dialekter. Nu vet jag alltid vad de säger även om jag inte förstår hur de har sagt det.

Då det gäller själva nervsystemet och dess styrka så läste jag att om man har ett starkt nervsystem orkar man med också det jobbiga. Man måste inte väja från livet så att säga. Jag har sedan jag varit barn gjort just det. Till och med adventskalendrar som Lillstrumpa och Syster Yster och Trolltider var alldeles för otäcka för mig. För att inte tala om Fablernas Värld som fick mig att bli helt hysterisk för att de lockade in en varg i en säck och knöt igen den. Pappa hade en liten bok med Fablernas värld som jag gjorde allt som stod i min makt för att undvika. Nu för tiden orkar jag inte se något annat än romantiska komedier. Jag ser en potential i det här, om man är så känslig så kan man inte se på nyheter utan att få en stress reaktion och i mitt fall får jag en stress reaktion då M kollar på nyheter i ett annat rum. Inte för att jag vill kolla på nyheter, men att bli stark nog för att inte bli påverkad och kunna använda den styrkan till något konstruktivt såsom att leva ett positivt liv, det vore något.

Om yogaskador och mitt Vipassana mirakel

Förr

Nu

  Jag har igår läst den där New York Times artikeln om yogaskador, vilket naturligtvis rubbade min balans lite. Jag är ju själv nybörjare utan lärare än så länge. Jag vet att det är kraftfulla grejor vi har att göra med när vi yogar. Jag  känner min litenhet och okunnighet inför det. Men jag kan inte sluta tänka på att livet och kroppen är min. Det är upp till mig att söka upp allt motstånd som döljer sig i kropp och sinne och bli "the opening" så att det kommer ut och jag mår bättre. Att andas igenom känslorna som uppkommer av all rörelse. Jag gör samma sak när jag gymmar även om jag känner att de övningarna tyvärr verkar stänga in energin i musklerna istället för att släppa ut den.

Kroppen och psyket är ju ett. Jag har i hela mitt liv haft en fot som pekat ut 30 grader när mitt knä har varit rakt. Det är något som jag ärvt av min mamma som i sin tur ärvt det av sin pappa, min morfar.  Under mitt Vipassana retreat hade jag så ofantligt ont i hela höften knät och skenbenet när jag satt vanligt med korslagda ben (något jag inte känt av innan). Jag kunde inte sitta still mer än ett par minuter, vilket helt klart var ett problem när man skall sitta och meditera 10 timmar om dagen. På dag 5 var smärtan helt borta. Jag blev lite förvånad och öppnade ögonen och sträckte ut foten som nu var helt rak i linje med knät. Ett kvantsprång. Det skedde inte gradvis. Hade jag försökt töja knät och foten i linje på fem dagar hade jag garanterat skadat mig. För det var någonting där som löstes upp i meditationen och detta något har hållit fast kroppen i den vridna ställningen i alla dessa år (och generationer). Om jag hade haft en yoga ställning att öva så kanske detta hade lösts upp gradvis under ett halvår eller så. Jag tror att om man ser yogan och kroppen på det viset kan man se att man måste vara beredd att bearbeta det psykiska om man arbetar med sin kropp. Kroppen kommer att ändras allt efter det psykiska är färdigbearbetat. Där finns ingen plats att pusha, bara att vara här och nu och andas igenom de känslor som kommer upp.

Framtiden

I dag när jag var klar med min yoga flög en tanke förbi "Jag kommer att vara en yogalärare". Och så såg jag en bild av mig själv klädd i vitt, graciös och smidig som många yogalärare är, och med vissheten att jag skall få sprida en teknik som gör mina elever väl. Det fick mig att känna mig varm inombords.

Det är ingenting som jag har tänkt så mycket på trots att jag har anmält mig till en lärarutbildning som börjar i slutet av Mars. Jag har mer sett det hela som någonting själviskt. Någonting som jag gör för att få chansen att fördjupa mig, gå bortom nybörjarstadiet och för att få lära av någon som har lång erfarenhet. Så att jag kan få ha en lärare eller en mentor att få stöd av när motståndet blir för starkt eller när reningen blir tuff.

Det finns så mycket man kan göra som en yogaklass. Man kan lära ut kriyas för stresshantering och koncentration på Universitet. Man kan ha speciella kurser för att hela brustna hjärtan, har inte alla ett illa läkt brustet hjärta djupt där inne? För mig har det i alla fall kommit upp minnen som jag trodde var förlåtna och glömda för länge sedan. Man kan ha morgonyoga med fokus på navel kraft, intuition och kreativitet på företag. Man kan ha enskild coaching, där man kan lära ut enskilda kriyor för elever att göra i 40 dagar som hjälper dem med de utmaningar de står inför. Möjligheterna är oändliga.

Jag har aldrig riktigt tänkt att jag skall bli yogalärare. Jag vill ju bli uppfinnare och entreprenör. Men jag tror att ett fåtal yoga undervisningstimmar eventuellt skulle hjälpa mig på vägen med de planerna. I alla fall vore det en ynnest att få dela med sig av någonting som är 100% positivt.

The Truth Will Set You Free

Kundalini Yoga with Maya Fiennes - A Journey Through the Chakras: Love & Truth

Efter bara fem dagar med Maya Fiennes program för halschakrat tycker jag mig märka att tankarna dras mot sanningen. Många hävdar att riktig självutveckling kan endast ske när man är ärlig med sig själv. Sådana påståenden har alltid kastat in mig i en stark rädsla och en ovilja att söka sanningen eftersom jag trott att sanningen inte passar mig och hur jag vill att livet skall vara. I bland kan en sanning vara enkel. Men i det flesta fall så känns det som det som många tar för sanning inte kan vara annat en subjektivt, något som konstruerats av sinnet av känslor tankar och programmering. Det som börjar urskilja sig för mig de här sista dagarna är en visshet att det är min subjektiva sanning som jag är rädd för. Medan den absoluta sanningen. vad det nu må vara, är något som finns bortom all subjektivitet inger mig ett inre lugn. Och från detta lugn märker jag att min kommunikation med mig själv och andra är aningen ärligare. En bra start på 2012. 35 dagar kvar.

Att vara sig själv

I morse fastnade jag (ännu en gång) i en av dessa negativitetspsykoser som kommer när man gör rejäl emotionell clean up. "Varför är jag sa svag efter allt detta jobb som jag gör med mg själv" "jag har ingen struktur att bygga på, alla riktningar innebär faror" "jag maste möta en våg av rädsla för varje litet steg jag tar framåt, så var det inte förrut". Med tanke på den omgivningen jag befann mig i (Universitet som nu är fullt med nya studenter) så tänkte jag tillbaka på den tiden då jag pluggade. Vad tog självförtroendet vägen, det som gjorde varje nästa steg så självklart?

Då stod det klart för mig att det självförttroende jag hade där var en artefakt. Något som byggts upp av stolta tal av Rektorn och en nollningsperiod där ingen energi sparades för att man skulle tas in i gemenskapen. Bli en del av skolan, rida på dess goda rykte. Låta dessa löften om en ljusnande framtid vara ledorden när den pressade fram prestationer ur en, vara en sorts trygghet och vetskap om att det skulle vara värt slit. Skapa en garanti som ingen kan ta ifrån en.

Stolthet är den mest positiva av alla negativia känslor, den står klart över apati, sorg, rädsla, lust och ilska. Men det är en negativ känsla trots allt eftersom den bygger på att "vi är bättre än ni". Jag är bättre än du. Ingen far komma och ta min plats. Rädsla för att det man uppåt kommer att passeras av någon annan. Det är med andra ord ingen känlsa att vara stolt över och står sig slätt i jämförelse med mod, acceptans kärlek och inre frid. Och framför allt kommer man ingen vart med denna stolthet när man gar ut ur sfären där den byggdes upp för att komma in i en annan sfär som tycker sig vara minst lika speciell, då har man skaffat sig en fiende som man aldrig vet hur den kommer att attakera för att ta ned en pa jorden.

För mig är detta symptomatiskt på ett medvetandeskift som kommer nu de närmsta åren, och som redan har börjat. Det går ut på att vi inte längre kan hämta energi från institutioner, samhällsstrukturer och mastodontföretag. Vi har tidigare använd dem som en slags energetisk krycka och låtit deras identitet vara vår identitet. De har slukat vår energi och vi har fått ett enkelt definierbart syfte i utbyte. De har definierat för oss hur vi skall uppföra oss, vad som är rätt och fel och hur man skall bete sig för att bli den strukturens favorit, medelmåtta eller hatobjekt. Men dessa energistrukturer börja förlora makt. Vissa av dem kämpar hårdare än någonsin för att behålla den makt de en gång besatt.

Vem jag är yrkesmässigt har väldigt lite att göra med den gruppenergin som byggdes upp under nollningsperioden och länkades samman med institutionen och mytbildningen kring den Tekniska Högskolan. Hade jag bott kvar i Sverige och jobbat på ett stort företag med andra ingenjörer hade jag antagligen fortfarande kunnat rida på den vågen. Men inte nu längre. Jag måste lära mig att lita på en annan energi, nämligen min egen. Att låta mina talanger blomma och att låta mig uttrycka mig själv och hämta energin därifran är det man måste lära sig. Att låta sig vara sig själv och inte hamna i en av alla dessa grupppsykoser som proklameras från media och samhället med mantrat "Gör som jag gör!". Det är klart att man upplever det som skrämmande när den strukturen som institutionerna innerbar faller undan, men jag tror att lära sig att vara sig själv är en av de största av livets läxor.

Upplevelsen av att tappa energi från en struktur som tidigare har gött ens självförtroende och stabilitet känns oerhört skrämmande.  Innan man har hittat sig själv kan man uppleva stunder helt utan energi överhuvudtaget. Kanske är det det som kallas "The dark night of the soul". Att länkas samman med sin egen energi däremot gör en oantastbar och okorrumperbar. Man får kraft att göra det man kom hit för att göra: Vara den bästa versionen av sig själv.

Att utforska livet utan skepticim

Att utforska vad livet är, är en av mina största passioner. Att testa nya saker och utvidga mitt paragdim om verkligheten är ett intresse som aldrig tröttar ut mig. Men vad som däremot tröttar ut mig är att jag har en dragnigskraft till skeptisimen. Det är inte det att jag söker upp den medvetet med den dyker upp hela tiden i google sökningar, böcker som jag köpt och i bekantas åsikter. Det är som att en del av mig måste hålla kvar i det tråkförnuftiga och det linjära trots att resten av mig redan är på ett helt annat plan.

Jag har efter att ha experimenterat med hypnos, affirmationer, meditation och yoga kommit fram till att allt jag ser i världen är en direkt reflektion av en trossats som jag håller mentalt. Detta fungerar på följande sätt: Varje sekund utsätts sinnena för intryck motsvarande miljoner bitar. Inte mer en 40 bitar av dessa är medvetna och utgör det vi kallar perception (läs om detta i kapitel 6 i "The user illusion" av Tor Norretrander). Dessa 40 bitar skapar ett användargrännsnitt mellan mig och verligheten. Eftersom min upplevelse av livet är relativt konstant, så antar jag att de 8 bitarna inte bara slumpas ut, utan att någonting i mig filtrerar ut den information som jag är medveten om. Jag tror att det är trossatserna (beliefs pa engelska) som fungerar som dessa filter. Jag baserar detta på observationen att när jag har släppt taget om en trossats så har min upplevelse av verkligheten ändrats som i ett trollslag.

Därför är jag inte så intresserad av att lyssna på auktoriteter, om det inte är auktoriteter i just hur man blir av med de trossatser man redan har. Jag tror inte att man kan hitta sanningen genom att lära sig något såsom exempelvis historia. Sökandet efter sanning kan inte vara inrepeterande av "fakta", för med ett sådant här perspektiv skulle man kunna säga att ingenting är fakta förrän man har repeterat in det i huvudet. Då har man skapat ett nytt filter att se världen genom där faktumet ter sig sant. En vän till mig som doktorerade i matematik berättade om en dröm som han hade haft där en vetenskapsman satt och noterade pulser på en skärm med stor nyfikenhet, samtidigt som han själv genererade pulserna genom att trycka ned foten på en pedal, detta tycker jag  illustrerar dagens vetenskap på ett komiskt sätt.

Skepticismen uttryker vetenskap såhär:
“Science is the systematic search for such knowledge that is not based in a unique individual, but that anyone could find or control"

Det kan låta vettigt men jag har ett par punkter om varför man inte skall ta detta på för stort allvar. Mycket av det som döms ut som icke-vetenskap är helt enkelt saker som inte har undersökts av ett stort antal individer på ett systematiskt sätt. Detta kan vara för att synsättet strider för mycket mot den rådande trossatsen. En annan vän till mig sa i helgen "I have read a book about EFT (emotional freedom technique), but I decided not to beleive in it" Jag frågade om han hade provat och han svarade nej. Detta är en ung man som forskar inom elektrokemi och det speglar hur många forskare inte testar saker förutsättningslöst (oavsätt vilket tema det tillhör), utan dömer ut saker för att de inte passar in i den föregående världsbilden, och sannolikt också trosatser hos alla peer-reveiwers  (om man nu skulle bestämma sig för att publicera). Många gånger är rädslan för att göra bort sig starkare än drivet att utforska vad sanning är.

Om en Zen-munk har mediterat i 10 timmar varje dag i 40 år kommer han att ha en annan verklighets uppfattning än en man som har kollat på såpor pa TV 10 timmar varje dag i 40 år. Bara för att det finns fler av det senare slaget är deras verklighetsbild inte sannare en Zen-munkens. Det finns väldigt få som är villiga att träna sig själva med den diciplin en Zen-munk har. Trots det skulle allt som en Zen-munk kan göra skulle vara reproducrebart för de som har följt sammma metodik, men vi slöfockar som missar hela grejen skulle göra oss själva och andra en otjänst att predika att Zen läran inte är vetenskaplig.

Om man följer den ovanstående definitionen av vetenskap är sanning endast det som kan upptäckas av ett otränat öga. Jag tror att skepticismen uppmuntrar till feghet, konservatism och konformism (och arrogans) snarare än nyfikenhet och upptäktslusta.

I releasing och Kundalini Yoga säger man:
"Don't believe a word I am saying, proove it to yourself!"

Jag kurerar mig med glass

Från många håll läser jag att vi just nu går in i en period av ökad energi här på jorden. Det har hänt gradvis men det stora skiftet skall komma någon gång 2012 om ett år ungefär. Jag har aldrig läst horoskop och sånt. Men ändå känner jag på mig att detta inte bara är ett esoteriskt påfund. Jag kan känna det i varje molekyl av min kropp och det är inte speciellt behagligt. Jag har ett tag trott att det har berott på att jag i och med min releasing har öppnat upp pandoras box och att alla känslorna från mitt undermedvetna alltid trycker på numera. När jag inte släpper taget direkt känns det väldigt obehagligt och jag har svårt att koncentrera mig. Samtidigt går livet vidare och det finns saker som måste bli gjorda. Istället kan jag lätt hamna i perioder av nervositet. Jag fastnar i det mundana, gör en ny kopp kaffe varje timme, länsar köksskåpen på snacks och läser bloggar samt spelar passe.

I en bok som jag läser nu Frequency av Penny Pierce, som är ganska hard core om man jämför med ex the Secret mm. så är detta något som vi alla går igenom. Det är inte bara mitt undermetvetna som öppnar sig och släpper ut all rädsla, skam, apati och sorg utan det händer också på ett kollektivt plan. Jag kan helt och hållet känna igen mig i alla faser som hon beskriver.
1. Ökad energi
2. Alla obehagliga känslor kommer upp (det är svårare all hålla dem undertryckta i den högre energin)
3. Vi försöker att åter trycka ned dessa känslor genom flykt eller fight. Exempel kan vara att bli mer aggresiva. Jobba mer, dricka massor av kaffe, retirera i ett perfekt dekorerat hem och kolla på TV. Hon tar upp alla dessa vardagliga beteenden som vi alla har.
4. Gamla strukturer bryts ned och luckras upp. Detta är en form av egodöd som leder till panik, eftersom man upplever det som världens undergång. Det går inte längre att greppa tag om gamla institutioner eller historier. De är inte längre sanna
5. Tillslut måste vi stanna upp. slappna av och släppa taget om allt det gamla för att känna oss in i den del av oss själva som är i harmoni med de högre energierna, vår själ så att säga.
6. Vi kan återförenas med världen, reser oss ur askan som vårat högre själv. Med ökad kapacitet för intuition, manifestation och att hjälpa andra.

Jag är någonstans i mellan fas 2 och 5. Jag har lärt mig att släppa taget men jag har inte släppt taget om allt och mitt ego existerar fortfarande i hög grad. Jag kan sitta med tysta tankar kanske en halvtimme per dygn för att sedan ibland kraschlanda in till det kontraherande egot igen. Jag är oerhört tacksam att jag har releasing partners som jag jobbar tillsammans med och utbyter erfarenheter för det hade varit en ensam väg att vandra själv. Men åhh vad jag längtar till steg 6. Friheten...

Funderingar fran Bubblan

Vad är Moral bra för egentligen... Är det inte ytterligare ett sätt att döma andra för att deras liv inte överensstämmer med ens egna övertygelser. Att vara arg för att man inte kan kontrollera andra, vilket inte går i alla fall. Allt grundande i en känsla av att man själv inte räcker till.

Missunnsamhet "Du som har så mkt pengar borde skänka mer till välgörenhet" läste jag i ett kommentarfällt i en blogg för ett tag sedan. Massor av tankar och känslor kommer upp till ytan. Irritation mot den som skrev så. Viljan av att försvara den anklagade. I-lands skuld och min egen missunnsamhet. Alla känslor slår till på alla plan, jag missunnar andra samtidigt som jag missunnar mig själv. Och när jag missunnar andra ger jag heller inget, varken glädje eller till välgörenhet.

Allt dessa knastrar och sprakar på skärmen som är mitt liv. Sa vem är jag? skärmen, bilderna och ljuden på skärmen ljuset som gör det synligt eller askadaren.

Jag är kärlek. Jag är

och kärleken tittar på missunnsamheten och älskar den och later den smälta bort.

All is well

och det är alla hjärtans dag

Moral panik

En höst bestämde jag mig för att läsa A- kursen i praktisk filosofi på universitetet. Jag ville reda ut moralbegreppet för mig själv efter som jag inte gillar att bli åthutad på basis av andras sanningar. Av alla böcker jag läste sa och alla diskussioner vi hade sa var det ingen av teorierna som fungerade på ett universellt plan. Mission unaccomplished...

...senare kom jag fram till tes som jag tycker alltid håller;

Du far göra vad du vill sa länge du later alla andra göra vad de vill

Så enkelt och så svårt på samma gång. Intigritet, kreativitet, tillit, fritt val, kärlek och empati utan uppoffringar, tvång, hot gnäll eller klängighet.

Ju mer man tillämpar den desto bättre blir livet

"Mastering the basics"

-är en fras som har ekat genom huvudet på mig de senaste dagarna. Här kommer mina filosofier

Det är bredden på basen som bestämmer hur högt man kan nå.

Basen är det man använder och har nytta av varje dag. Det man inte ser som konstart eller cutting edge, men som när det funkar skapar en skönhet som omringar allt. Att mästra basen tar mycket tid och är inte alltid sa flärdfullt. Det kräver diciplin och medvetenhet. Det kräver att man håller sig själv tillbaka lite och har tålamod.

Man måste ha en stark vision i det man vill uppnå och låta det ta tid att komma dit. Men det kan också vara sinnligt och tillfredsställande. Det är att hålla sig in ”the zone” där man upplever flow.

Vad innebär det att prioritera basen först. Det innebär att ställa sig själv frågan:Vad är grunden till det jag gör? För mig kan handla om att traggla basgrammatik i mitt andra eller tredje språk. Läsa om de material som jag har grundat min argumentation på, eller läsa om grundkursen i det jag arbetar med dagligen. Inhandla ett par svarta enkla heels som är sköna att gå i snygg design. Investera i en kappa eller väska som jag vet kommer vara snygg i 20 år. Läsa om den text jag redan skrivit för att förenkla och förbättra den. Ta en promenad eller träna något som inte är för svårt, tungt eller jobbigt som gör mig pigg istället för utmattad. Laga samma recept om och om igen med små förändringar och förbättringar. Vara observant på det jag gör och använda alla sinnen. Att fokusera på kärlek till mig själv och det som finns runt i kring mig, medmänniskor, djur och ting.

Jag har en tendens att otåligt sträva mot det nya komplexa områden. Men jag har märkt att när jag använde mig av dessa principer de senaste dagarna och gick tillbaka till ett område där mina hjärnsynopser redan byggt en grundstruktur, att jag upplever mindre förvirring och stress. Sedan när jag går tillbaka till det nya så har jag det en bättre grund för förståelse och kan lära mig snabbare