Boomerangen

Min dröm kom tillbaka till mig igen efter nagon manad. Men den kom tillbaka i en mer positiv form. Som nagot manifesterbart. Utan alla tvivel och besvikelser som den burit pa innan. Nu har jag bestämt mig för att satsa. Mitt beslut blir starkare varje dag men det har slagit följe med bade enorm rädsla men även en massa energi. En känsla av att oavsätt hur läskigt är det just det här jag skall göra, för det är rätt för mig.

Vad är det de säger... nagonting med att man skall släppa den man älskar fri. Är den din kommer den att atervända men om den inte gör det var den aldrig din fran början.

Jag vet inte hur det här skall ga till men jag vet att varje cell i min kropp är jublande glad.

Att ge upp stora drömmar...

Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
 

Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.

För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker. The Artists Way och The Vein of Gold. Jag har skrivit om The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker Walking in this World  och Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.

Nu skriver jag Morning Pages varje dag. Går på en Artist Date  varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.

En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.

Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade  när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.

Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård

Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.

Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.

Jag är fri

kom det över mig i Fredags efter yogan.

Jag hade lyfts ett steg ovanför mig själv

Allt var samma, men annorlunda

Lidande fanns inte

Jag observerade mig själv, allt jag känner

allt jag gör, sag hur beroende jag är av det 

och det var OK

Jag sag mina känslor som lera

Att använda att forma

Livet är en lek och ett äventyr

Jag är glad att vara här och experimentera med det

Jag satte intentionen att vara den mest kärleksfulla i allt jag är och gör

Sedan blev jag trött och sommnade.

Pa morgonen när jag vaknade var perspektivet borta

Men ända nära, lika nära som ett leende.

Resan

Idag reste vi tillbaka från Graz i Österrike med tåg. Det är en mysig resa efter som den går genom Alperna.

Min neuros över frihet har gått över. Liksom många andra neuroser. Ett tag var jag nästan arg på Vipassana, kanske för att retreatet var så jobbigt. Men i mina dagliga meditationer försvinner gammalt skräp med en förvånande lätthet. Det kan vara jobbiga känslor som får hela kroppen att skaka av motstånd, men tillslut bildas det en virvel som när man släpper ut vattnet ur ett badkar. Slurp! säger det så försvinner allt. I bland kommer djupa draman upp; Wow! tänker jag, det här kommer att bli stort, det här är major! Men det försvinner det med, innan jag har hunnit sätta ord på det. Det är lite som att resa med tåg och se en vacker alptopp; åh vad fint! Jag skall ta ett kort till bloggen. Men när kameran kommit upp är alptoppen borta. Vi har redan åkt förbi.

Livet och lidandet

Det är en sak med Vipassana retreatet som jag förundras över och det är att trots att jag ser att det fungerar, så känner jag ingen entusiasm. Jag mediterar 2 timmar per dag som de rekommenderade och i kombination med denna saknad på entusiasm har jag numera så mycket tid för det vanliga livet. Jag beställer inte hundratals böcker på internet, kollar inte så mycket om andras beskrivningar och jag planerar inte heller nästa retreat. För mig är detta helt ovanligt för jag brukar alltid vara besatt av vad jag skall göra härnäst och vilken övning/kriya jag skall göra den närmsta tiden, efter det och resten av året.

Jag har inte givit upp på Releasing eller Kundalini Yoga heller. Jag observerar vad jag känner och releasar för stunden, men jag har inga mål med det. Då det gäller yogan ligger jag för tillfället lågt, men jag och M har bestämt oss för att göra varje morgon hela julledigheten. Jag känner mig glad över att M vill yoga så jag lämnar det till honom vilka DVDs vi kommer att köra och har ingen plan eller tankar över detta. Sedan kommer jag ju att göra mer strukturerad yoga när jag börjar på KY lärarutbildning i Mars, men då får jag ju följa deras program så där finns det heller ingenting att fundera på.

Men det är något med Vipassana som jag stretar emot med hela min kraft. Det är synen på livet och lidandet. I boken "Vipassanameditation som den lärs ut av S. N Goenka" av William Hart står det så här om hur lidandets hjul sätts igång:

Om okunnighet uppstår, uppkommer reaktion;

Om reaktion uppstår, uppkommer medvetande;

Om medvetande uppstår, uppkommer kropp och sinne;

Om kropp och sinne uppstår, uppkommer de sex sinnesorganen;

Om de sex sinnesorganen uppstår, uppkommer kontakt;

Om kontakt uppstår, uppkommer förnimmelse;

Om förnimmelse uppstår, uppkommer begär och motvilja;

Om begär och motvilja uppstår, uppkommer fastklamrande;

Om fastklamrande uppstår, uppkommer tillblivelse processen;

Om tillblivelse processen uppstår, uppkommer födelse;

Om födelse uppstår, uppkommer förfall och död, återföljda av sorg, jämmer, fysiskt och mentalt lidande och alla slags svårigheter.

Så uppkommer detta berg av lidande.

Jag tycker att den Buddistiska livsynen är alldeles för negativ. Även om Vipassanameditationen är en väg ut detta lidande så vet jag inte om jag vill. Jag känner ett begär till livet och allt som står listat ovan, ibland till och med sorg och jämmer. Jag älskar livet och allt det levande, och personer vars passioner sträcker sig längs hela spektrat, som hos Mittja i Bröderna Karamasov. Det oförutsägbara som visar att man alltid har fel när man dömer någon eller något på förhand.

I bland så känns det som om en del av mig instinktivt leder in mig på vägar mot frihet, och en annan del som vill ha liv drama, njutning, makt och pengar. Det paradoxala är att just nu finner jag till och med acceptans för att det är så. Det är ok att spendera en timme i meditation för att göra sig av med egot, för att sedan lägga sig i soffan och läsa Vanity Fair. Förut kunde jag känna att jag borde vaka mig själv så att jag inte får för många degraderande vanor. Nu känner jag att det är ok samtidigt som jag observerar att många dåliga vanor har försvunnit.

Men frihetssteget det skrämmer mig. Jag tycker lite att det känns som självmord. Men denna fråga är bemött i samma bok:

"Fråga: [Men du säger att när kedjan av sankara bryts så återföds man inte mer] är inte det självutplåning?

S. N. Goenka: Det som upphör är illusionen om ett "jag"; det som släcks ut är lidande. Det är vad ordet nibbana betyder utslocknande, brinnandet upphör. Man brinner inte längre av ständigt begär, motvilja och okunnighet. när man inte brinner upphör lidandet. Kvar finns bara det positiva. Men det kan inte uttryckas i ord eftersom det ligger bortom våra sinnen. Det måste upplevas i detta liv- då vet du vad det är. Då försvinner all rädsla för självutplåning."

Just nu...

... önskar jag att jag kunde skriva något inspirerande här, men just nu är livet en transportsträcka. Jag sitter och gör de sista korrigeringarna på min avhandling som förhoppningsvis är färdig att lämna vidare om ett par dagar. Jag postar en låt som jag lyssnar på under tiden. None of us are free är en anti-Anna tes. Men den uttrycker en längtan till friheten som vi alla, mer eller mindre omedvetet hyser. Jag inte låta bli att lyssna, för låten är ju så grymt bra och rör om lyckohormonerna i min kropp.

Lester "you are eternal, you simply have no choice!"

Det här är Lester Levenson som efter en hjärtattack släppte taget om alla sin icke kärleksfulla känslor, alla sina rädslor och sin vilja att ha kontroll. Han uppnadde frihet fran sinnet och egot. Sedan lärde han ut en teknik till andra för att uppna samma sak. Lyssna och inspirera dig av det begränsningslösa!

Independence of form

"It seems almost paradoxical, yet when your inner dependency on form is gone, the general conditions of your life, the outer forms, tend to improve greatly. Things, people, or conditions that you thought you needed for your happiness now come to you with no struggle or effort on your part, and you are free to enjoy and appreciate them – while they last. All those things, of course, will still pass away, cycles will come and go, but with dependency gone there is no fear of loss anymore. Life flows with ease."
Eckhart Tolle