Vibrate the cosmos and the cosmos shall clear the path

Jag har ett oerhört jobbigt självdestruerande program i mig som ganska ofta gör att jag skapar kaos omkring mig. Små mardrömssituationer som jag helt och hållet har mig själv att skylla på och som, när andra är inblandade även driver dem till vansinne. Det kan vara att jag är nervös över något som gör att jag går på autopilot, för det kräver en nedsatt medvetenhet.

Exempel:
I dag skulle jag på anställningsintervju i Stuttgart. Tåget gick kl11.10. Jag förbereder mig i godan ro tills jag upptäcker att klockan är 10.45. Spårvagnen går 10.49 samt 10.59 och tar 10 min. Jag rafsar ihop mina grejor och springer ned till spårvagnen och är där 10.51 F*ck! Jag springer till en taxiparkering men den är tom. Jag står först i panik och tittar efter taxi och tänker hur mycket jag kommer att göra bort mig genom att komma en timme försent till intervjun och om jag eventuellt har råd att åka taxi hela vägen till Stuttgart.

Jag hör kören nu: Hur kan man vara så slarvig när det gäller en anställningsintervju. Är det någongång  man bör skärpa till sig så är det ju då osv osv.

Jag är verkligen inte stolt över att jag ganska ofta befinner mig i liknande situationer. Vi har alla destruktiva mönster som ter sig enkla att lösa för andra som inte har dem: VARFÖR SLUTAR DU INTE UPP MED DET DÄR? HUR SVÅRT KAN DET VARA! Och visst, jag kanske har klarat mig de senaste 20 gångerna och känner mig lite mallig för att jag har förbättrat mig så mycket att jag tappar lite av den enorma uppmärksamhet som krävs. Då slår den till igen den lilla djävulen!

Jag skriver inte allt detta för att plåga er eller mamma om hon tyvärr skulle råka läsa det här (förlåt mamma!) utan jag vill visa er att det finns en väg ut även om den strider mot all logik och sunt förnuft. Följande har jag gjort och lyckats med så många gånger att reproducerbarheten är närmast vetenskaplig.

Metoden är följande:

1. Jag slutar att oroa mig och att tänka på att på en minut hinner jag inte springa från spårvagnen in på hauptbahnhof, köpa biljett i en automat som tar evigheter och som alltid har kö (man kan inte köpa biljett på tåget) samt springa ned förtrappan till spår fyra och upp för trappan. Alltså jag slutar upp med adderandet av sannolika minuter som behövs för att jag skall hinna med tåget.
2. Jag bestämmer mig för att allt kommer att gå bra och att jag kommer att komma i tid på det ena eller andra sättet. Jag har bara ingen aning om hur. Jag visualiserar att allt går bra ett par gånger.
3. Jag sitter och myser för mig själv och glädjer mig åt tryggheten som jag känner inombords. Det här är det viktigaste steget.
4. Jag följer alla infall jag får och springer om mina ben vill det. Men jag stressar inte för då är det lätt att tappa myskänslan.

Med risk för att bli inspärrad så skall jag berätta för alla mirakel jag varit med om när jag följt dessa steg. Tåg som varit 5 minuter försenade så att jag han med dem (två gånger den senaste månaden varav den ena idag). En gång när det regnade så att gatorna svämmade över satt jag på spårvagnen och mös över att jag var så torr och det bildades en spricka(!!!) i kilometertjocka moln just över gatan jag skulle promenera uppför vilket fick till följd att jag kom hem snustorr. En gång var jag på ett anslutningståg som var 10 minuter försenat, det skulle vara 5 minuter till att nästa tågs avgång från ordinarie tid. Jag blundade, bestämde mig för att hinna med och mös. Sprang som en galning och han med tåget i sista sekund. När jag väl var på tåget tittade jag på klockan. Det hade inte väntat, det hade ordinarie avgångstid (jag tittade på två klockor till för att försäkra mig). En Söndagkväll då jag skulle åka tåg hem från yogan satt jag först och oroade mig för att fålov att behöva sitta på golvet från Frankfurt till Ulm eftersom det tåget alltid är så överbokat. Jag bestämmer mig för att sluta oroa mig, inpirerad av min yogahelg säger jag Wahe Guru till mig själv. Tåget jag sitter på har sin slutstation i Frankfurt. När jag reser på mig för att byta tåg, säger de i högtalarna att alla som skall till Stuttgart, Ulm, Augsburg eller Munchen kan stanna kvar på tåget eftersom det nu är ett ersättningståg då det andra har fastnat någonstans. Så istället för att behöva sitta och trängas på golvet i det andra tåget har jag nu en hel vagn för mig själv.

Alltså jag kan inte påstå att jag kan förklara hur slumpen viker sig för min vilja på det här sättet men tidsmässigt skulle man kunna förklara det att tiden inte är det vi tror den är. Vi tror att klockan tickar oberoende av oss men det gör den inte, det är en mental konstruktion som kanske till störst del konstrueras av massmedvetandet men som du i ditt enskilda medvetande kan ha lika stor kontroll över om du öppnar dig för möjligheten. Detta kan man bara upptäcka genom att uppleva det men jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort det. Vad det gäller det andra, så har jag ingen förklaring annat än att vårt psykes influensdiameter är bra mycket större än storleken på vår skalle.

Faktum är att man kan utnyttja denna kunskap för ädlare mål än att hinna med ett tåg. Tillexempel, om en världshändelse berör dig illa, får dig att må dåligt är det bättre att släppa taget om alla de känslorna istället för att förtränga dem. När du förtränger dina känslor ger du fortfarande ut ett feed av energi som håller det negativa i chack. När du har kommit till den punkten där du kan se att allt kommer att gå bra finns det ingen möjlighet för något annat att manifesteras i ditt liv, och nästa dag när du ser  på nyheterna kommer de att rapportera att någonting har vänt och att allt inte alls såg lika mörkt ut som de först trodde.

Jag ville bara säga det. Att jag hann med tåget i dag eftersom det var försenat och jag kom i tid till min intervju. Kanske är det så att vi har våra svagheter för att vi genom dem skall få en inblick i något mystiskt.
Hade inte jag haft en kaosgenerator inombords hade jag inte blivit beroende av mirakel och jag hade aldrig lärt mig hur de genereras.

Jag heter Anna och jag är en mirakeloholic!

Nya ledtrådar

Innan förra helgen som var en yogahelg kände jag mig helt deprimerad och handlingsförlamad. Jag har inte gjort så mycket yoga över sommaren av anledningen att jag inte orkar med utrensningsprocessen. Jag behövde ta igen mig. Men trotts att jag har kunnat hitta energi och glädje utan yoga så var jag överrumplad igen. Jag bestämde mig att bränna igenom allt detta under helgen. Det var tungt. Jag har aldrig varit så trött under en yogahelg eller sovit så mycket i pauserna.

När jag kom dit i Fredags så stod en kvinna i dörröppningen till köket. Min första tanke var "Aaah, är hon här!" Sedan kom jag på att jag aldrig har sett henne förrut. Hon är yogalärare åt två av deltagarna i min kurs och var där för att vara med under helgen.

Temat för helgen var "the subtle body" och på Lördagen pratade vår lärare mycket om den. Jag har en känsla av att min redan är ganska stark fast jag inte har gjort yoga så länge. Men när han sa att den både var bra för intuition men att man också genom den kan känna av smärtan exempelvis av alla barn som dör av hunger i varje sekund, så undrade jag högt hur man gör för att skydda sig mot den smärtan. För jag kan  känna att alla dessa oceaner av sorg som jag känner dels inte riktigt stämmer in eftersom jag trots allt haft ett lyckligt liv so far, samtidigt känner jag att min kropp är för liten att hantera all den energi som sorgen och alla andra känslor innebär. Min yogalärares svar var att det kan vara min sorg eller andras sorg och att det inte spelar någon roll och att jag bara skall passa på att gråta ut den när tillfälle ges.

Nästa dag kom kvinnan i dörröppningen och satte sig bredvid mig i en paus. Hon sa att när jag hade berättat om min sorg dagen innan hade hon tänkt "åh där har vi en till". Hon sa att hon var likadan och antagligen har vi slutit ett kontrakt innan vi inkarnerade att vi skulle hjälpa till med det här under den här övergångsperioden som är nu. Hon berättade att man måste be om hjälp från högre ort, att det finns evalverade själar som mer än gärna hjälper till men de får bara göra det med tillstånd från oss. Hon gav mig en bön och namn ett gäng böcker som beskriver vad det handlar om.

Allt det här är lite utanför min komfortzon. Jag känner nu att jag snabbt måste utveckla mig till att nå långt högre vibrationer än vad jag gör idag för att förstå detta. Men det var intressant för det är precis så här jag föreställt mig att det skall vara om man träffar en själsfrände. En oförklarlig känsla av igenkänning sedan att man får en viss information eller inspiration som puffar en att utvecklas mer. I alla fall så har jag testat den där bönen och den fungerar. Jag har mycket lättare att separera alla känslor från mitt dagliga liv och ni kan inte ana hur mycket det underlättar!

Planering

Vilken dålig uppdatering det har blivit här. Jag har massor av fina bilder och tankar om inlägg men jag har köpt ett nytt minnes kort till min kamera och det verkar inte vara kompatibelt  med den här datorn tyvärr. Nästa helg har jag yoga igen. Vi skall lämna in en struktur till det arbete som vi skall göra innan vi är klara. En nybörjarkurs i kundaliniyoga i 10 lektioner 75 minuter var. Jag har det där ganska mycket i tankarna. Jag vill ha en expansion genom kursen på något sätt. Jag har bestämt mig för att inte göra en chakraresa efter som det konceptet redan är taget (Maya). Och i våran utbildning har vi istället gjort en resa genom de 10 kropparna. Just nu ser det ut som en skala Kropp-Emotion-Själ/Esoterik/Infinity. Det är ju lite som chakrorna i det att det går från hög densitet till det finstoffliga, fast ändå inte. Jag finslipar, testar kriya/meditation kombinationer och byter ut. Jag vill att det skall kännas som en harmoni när det är klart men som vanligt har jag inte tillräckligt med tid till det. Det är kanske något som kommer med åren och att man bidrar till med sin egen träning och vibbar. Förra veckan gjorde jag och M Mayas dvder från rot till halschakra. Han gillar dem. Jag är verkligen glad över att vi ibland gör yoga ihop, att vi två skapar en gruppenergi tillsammans och fintonar oss med varandra. Jag tror att det är bra för förhållandet, ja det märks. Men det är inget vi snöar in på eftersom M bara gör yoga för den fysiska ansträngningen :)

Besatthet

The Dark Knight Rises

Jag har sedan jag såg Batman Begins andra gången (tror jag) haft en enorm dragningskraft till den filmen. Nu när den sista delen i trioligin The Dark Knight Rises går på biograferna har detta nästan utvecklats till en besatthet. I Fredags gick jag runt i en motsvarande Interpress/Pressbyrå på centralstationen i Stuttgart och hela världens magasin fanns där, men det var inget som inspirerade. Tills jag hittade ett serie album som hette BATMAN collection. Jag köpte den, tog en kaffe och en cheesecake på Starbucks och läste i två timmar och missade uppskattningsvis 5 tåg hem under tiden. The Dark Knight Rises har jag sett tre gånger på bio och jag har sett om de andra två lika många gånger i sommar.

Jag skulle normalt sett aldrig gå och se en Actionrulle och det våld som finns i dessa filmer skulle normalt få min mage att vända sig ut och in (nu blundar jag bara och håller för öronen). Men det finns ett drag i Bruce Wayne/Batman karaktären som skakar om mig i grunden och det är förmågan till handling som är så evinnerligt stark. Det är som att hans tredje chakra lyser i kapp med solen själv.

Jag är lite sån att jag egentligen inte skiljer så hårt på verklighet och fiktion. Jag lever mig in i fiktionen och upprörs av den som om den vore verklig, med skillnaden att det verkliga inte har samma massiva effekt på mig. Jag ser i Bruce Wayne en outnyttjad Human Potential. Hur skulle jag själv vara om jag utvecklade min viljekraft så stark som hans. Om jag var lika okorrumperbar, använde mitt intellekt i samma omfattning och reste mig upp lika snabbt efter varje fall. Hade jag också kunnat bli super-human om jag tränade alla de discipliner som jag faktiskt redan identifierat som mina huvud verktyg, lika hårt som Bruce Wayne tränade sina. (Inga av mina discipliner innehåller någon form av kampsport, men jag blev allt lite inspirerad att inkludera det när jag såg Catwoman i The Dark Knight Rises). Jag kan tänka mig att detta låter helt galet, naivt och verklighetsfrånvänt men jag får inspiration och energi av sådana tankar.

Av alla dessa tre filmer gillar jag Batman Begin bäst. För det är där han förvandlar sig själv från en man med en vag idé av vad han vill göra, lika fumlande som jag är, till något konkret. Jag har sett Batman Begins 38 gånger. Jag vet inte... för mig ger det iallafall hundra tusen gånger mer än att bläddra i ett magasin med smink mode och vardagspsykologi.

Meningen med allt!

Tillbaka efter en lång och fin sommar i Sverige. Jag vet att det är många som har ogillat vädret men för mig var det perfekt. Fast när det regnar och man ligger i ett tält som man måste packa i hop kan det kännas lite jobbigt att ta sig ur sovsäcken. Men jag gillar numera den oberäknelighet som är så förutsägbar. Hur vi drar åt oss varje solstråle när vi väl får dem och kören av missnöje när det är mulet. Jag gillar till och med skitvädret, att vara ute i det och låta det tufsa till en lite. Det är som att återse ett gammalt ställe där man tillbringade mycket tid i unga år. Nog om denna Sverigenostalgi. Det är lätt för mig att skriva. I dag har jag gått i shorts och linne hela dagen och måste smörja in mig i minst 15 för att kunna vistas ute i en och en halv timme.

I dag satte jag en en gång mig ner med min doktorsavhandling. Jag känner fortfarande ett sånt motstånd mot den som jag inte kan förklara, och jag blev lite rädd att alla mina goda vibrationer som jag byggt upp under sommaren skulle skingras och jag skulle sitta där igen, i geggan som är så svår att ta sig ur. Och jag tänker som många gånger förr att det inte kan vara meningen. Att det man gör skall vara roligt och ge en energi. På så vis vet man att man är på rätt väg.

Men så läste jag det här. Där Taru som skriver bloggen skriver att hon vet att just den resa hon gör nu och den bloggen hon skriver om den är just det som är den huvudsakliga meningen med hennes liv. Och då var det som om min inre oro rättade in sig i ledet igen. För jag vet att det jag gör, vilket inkluderar min avhandling, är det som jag skall göra med mitt liv. Jag står mitt på vägen, om än livrädd för att ta nästa steg.
Jag kan i bland känna mig som en drama-queen för att jag tycker att det jag skall genomföra är för svårt. Men jag tror att lära sig det jag behöver kunna, utmana mina inre spärrar och att känna tillit till att vägen kommer fortsätta öppna sig framför mig det är en del av min livsläxa. Med den lilla insikt som infann sig tänker jag att jag skall njuta, även av mina svårigheter, för att de är just följden av att jag vet så starkt vad just mitt liv går ut på. Vi får se hur länge det varar :) det kommer ju sådana här melodramatiska inlägg här på bloggen med jämna mellanrum.

Blå energi

Det är så lätt att vara sig själv när man är på landet. Jag utforskar alternativa vägar till yogan för att höja min energi. Att bara sitta och titta ut över sjön är ett sätt, och att gå ut i skogen. Jag älskar mina bergskor. Med dem kommer jag fram torrfotad och utan skavsår överallt. Det är som att ha en 4hjuls driven jeep fast på fötterna. I går var jag ute i fyra fem timmar själv i skogen. Jag tror på att man skall hålla sig i naturen och se till att hålla kroppen trött. Då kommer man hem upprymd och tom på tankar och i det här fallet med ett gäng blåbär.

På semester utan internet

Det är rätt skönt att inte tänka i blogg faktiskt. Fyra veckor i min favoritsommarstuga samt en veckas road trip i Darlarna, Jämtland och i Norge. En tre dagars fjällvandring har vi gjort. Jag yogar inget alls men jag sjunger en vers ur Japji 11 gånger varje dag. Den är för att höja vibrationen. Och vibbarna är allmänt höga. Från naturen och blåbären och allt annat som hör sommaren till.

Redefinera

Nu är det två dagar sedan som jag kom hem från yogaveckan i Grübe Loise, en del av kundaliniyogalärarutbildningen. Det har varit långa dagar; vi har gått upp mellan 3 och 4 varje morgon och gått och lagt oss kl 22. Vi har ätit mungbönsdiet. Vi har haft sadhana, lektioner, meditationer, eftermiddags kriya. Två och en halv dag i tystnad. Många inre och yttre upplevelser. Det är lite svårt att sätta ord på det hela, men det var en alltigenom positiv upplevelse. Till och med 20 minuter kalldusch (en gång), 31 min Sat Kriya och 2, 5 h Ek Ong Kar. Och maten var faktiskt hur god som helst. Man hade trott att man skulle dö av trötthet, men energin ökade dag efter dag, sista kvällen var det ingen som ville sova kl 22 så vi dansade runt till Banghara istället i nån timme.

Nu när jag är hemma, så försöker jag evaluera vad det är som har hänt. Vem är jag nu? Vad är min nya utgångspunkt? Vilka problem har jag kvar? Vilka problem är borta? Jag vet inte var jag är. Jag har en ökad lust till yogan. Jag har ingen lust alls till fabriksproducerad föda, kaffe kött mm. Jag har samma utmaningar i livet men kanske mer energi att möta dem med. Jag har en bättre hållning, finare hy och hur mycket träningsvärk som helst.

Helgtur

Årets första alptur på 900 höjdmeter gick faktiskt ganska bra för mig. Det börjar ta sig :)

Förberedelser

Snart är det dags för en hel vecka med yoga. Jag måste säga att jag känner en viss bävan för detta. Vi skall köra någon slags reningsdiet samt vara helt bortkopplade från våra vanliga liv. Efter Vipassana så borde man inte tycka att det här är så farligt. Men det är det, att efter helgerna har jag alltid känt att det varit så skönt att det bara var en helg och inte mer. Det jag gillar mest är mina dagliga samtal hem till M. Som jag kanske njuter extra av för att man inte fick ha kontakt med omvärlden under Vipassana. Sedan brukar man ha så skitit hår på söndagen. Men under en hel vecka måste man ju ibland få duscha varmt och tvätta sig ordentligt. Sömnbristen bävar jag också inför.

Vi har fått en lista på det vi inte bör äta den här veckan. Kaffe, socker, mejeriprodukter, kött, bröd. Jag har börjat trappa ned. I dag bestod mina synder av yoghurt samt lite mjölk i teet och raw choklad. Jag tror egentligen att vi får äta yoghurt eftersom det står på frukost bordet under helgerna. Till en början så blev jag lite deppig av listan. Det enda jag kunde komma på som jag fick äta är jordgubbar och yogite. Det säger kanske en del om mina normala kostvanor.

Så det är där jag är. Jag dricker inget kaffe men jag stålsätter mig lite.