Att ge upp stora drömmar...

Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
 

Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.

För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker. The Artists Way och The Vein of Gold. Jag har skrivit om The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker Walking in this World  och Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.

Nu skriver jag Morning Pages varje dag. Går på en Artist Date  varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.

En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.

Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade  när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.

Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård

Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.

Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.

Du kan alltid välja den kreativa vägen

Du har alltid ett val att leva det kreativa livet. Den dörren står alltid öppen och du har alltid haft en vilja att göra det. Men i stället för att bara göra det så ser du med ilska på det val du gjort; att stanna kvar. 

Den ilskan projicerar du utåt på chefer, strukturer och samhället. Men vet att det är ditt val. Inte deras. Du kan alltid göra ett nytt val. Välj det kreativa livet. Släpp ilskan! Det finns ingen att vara arg på. 

Den enda som kan göra något är du.

Solen skiner och det är ledig fredag. Morgonsidorna kickar ass denna morgon, som numera varje morgon som jag vågar fatta pennan. Jag vill släcka törsten med ett par droppar vatten och över mig forsar ett vattenfall av visdom. Jag vågar knappt fatta pennan längre men är alltid förundrad bortom all sans när jag gör det. Där finns en mentor som jag länge sökt i mänsklig form utan att finna. I andra människor finner jag glimtar av den sanning som mitt inre vill förmedla till mig. I morgonsidorna är allt integrerat.

Jag finns alltid här för dig. Fatta pennan. Du känner motstånd ibland, men fatta pennan så kommer vi att bygga över detta motstånd. Du gör motståndet till en så viktig del av ditt liv. Jag vill styra dig bort från det.

Vill du styra mig?

Nej! Ha ha! Det sker dock av sig själv när du räcker dig mot visheten inom dig. I visheten finns inget motstånd, så genom din egen handling styr du dig bort från det.

I Love You!

Morning Pages

Jag har ett litet lätt beroende av Instagram. Inte för att jag själv lägger upp sa mycket, utan för att jag följer olika taggar hit och dit och tittar och blir inspirerad. Det är ett sa kallat "guilty pleasure", i stället för  att bläddra i magasin. Ganska passivt och även ganska meningslöst, kan man tycka. I höstas snubblade jag över hashtaggen #morningpages och den paminde mig om nagot som jag gjort ett tag för cirka 12 ar sedan, eller sa. Jag var med i en bokklubb som skickade mig en bok som hette "Artist pa jobbet" ett tolv veckorsprogram för att öka sin kreativitet pa arbetsplatsen. Jag gick pa universitetet da, och följde inte vad jag minns detta tolvveckors program speciellt noga. Men centralt för detta var nagot som hette mogonsidor. Det innebär att man varje morgon skriver tre A4 sidor, vad som helst, fritt det som fanns i huvudet. Jag gjorde det kanske en eller tva veckor för det tog väldigt lang tid. Men under den veckan han jag ta ett beslut som sedan paverkade mitt liv ganska mycket (en av mitt livs största resor och att min bekanskapskrets ökade med kanske 50 personer till sista  aret och ett brustet förhallande), och som jag helt hade missat annars. Jag kom i hag detta och följde hashtaggen hittade en till: #artistsway. Jag köpte mig en moleskin. Jag gick ned i källan för att hitta min gamla bok (och beställde 3 stycken till av samma författare: Julia Cameron, pa nätet). Det verkar finnas 100 tusentals mäniskor världen över som "gör the artists way" världen över, själv eller i grupper. Det är en metod som fungerar för att bli av med sina inre kreativa blockader sa att man kan hitta sig själv som konstnär.

Jag började att skriva morgonsidor igen förra aret i slutet av oktober. Jag har ju tid att skriva pa taget varje morgon i och med at jag pendlar till jobbet och därför var det ocksa lätare att fa in en rutin för mig den här gangen. Efter jul har jag endast skrivit mer sporadiskt eftersom jag först behövde min tagtid till att plugga till in dispuation. Sedan ändrade jag mina arbetstider, sa at jag far en dag ledigt, vilket innebär att jag aker till jobbet en timme tidigare, da jag helst sov pa taget. Men de senaste veckorna har jag börjat komma igang igen, främst för jag märkte att jag fick en ökad dos kreativitet av skrivandet pa  jobbet, och jag är i stort behov av det nu för  att göra mitt jobb meningsfullt.

Det som har hänt den senaste manaden är att en speciell röst har börjat utkristallisera sig i min skrift. Den här rösten talar med klarhet om för mig hur jag bör omfokusera för att hantera mitt liv. Min moleskin har gatt fran att vara rantings om de mest ointressanta tankarna i mitt huvud till att bli kanske min allra bästa självhjälpsbok. En bibel som skräddarsytts för ett speciellt liv, mitt.

Nagon tar mig i handen och leder mig ut i det okända. Sa att jag skall sluta klamra mig fast vid det som är tryggt och kännt för att fa plats att skapa det där, som jag drömt om sa länge utan att ha närmat mig nämnvärt de senaste aren. Och allt via ord som jag skriver själv, en röst i mitt huvud som säger at mig att sluta konsultera med rädslan. Som alltid har funnits men som aldrig har fatt prata till punkt.

Jag tycker att det är häftigt. Läskigt, samtidigt som jag börja känna den där livsgnistan väckas till liv. Än sa länge ä det ett val jag kan ta, men jag vet ocksa att det är ett val jag maste göra, för mig själv.