sa ta NA ma

födelse liv DÖD återfödelse

Yay!

Nu råkade det bli så att jag kunde trolla fram en extra semesterdag samt att det fanns flyg till ett rimligt pris en helg i mitten av Oktober så att jag skall få mig en höst dos av Kungsberg också i år. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Men så blir det!

Att alltid göra samma kriya

 

När min yogalärarutbildning var klar i december förra året trodde jag att friheten skulle ta vid. Friheten att få välja kriyor själv. I stället råkade jag nämna till min lärare att jag gillade formatet med att göra en och samma kriya eller mediation 40 dagar i rad, men att jag kunde bli lite lat emellan dem ibland.  Då fick jag i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Jag väjer inte för en utmaning. Men 1000 dagar är tre år. Jag kan inte förutsäga att jag kommer att vara kapabel att göra den vaje dag i tre år. Inte heller vill jag ha ett så förutsägbart liv. Men än så länge knallar det på. Dag efter dag gör jag den. På lördag har jag gjort den 280 dagar i rad. Motivationen att fortsätta är större än att avsluta och det kanske är bra.

Men när jag tog tåget hem från  Yogafestivalen i juni, så pratade jag med en tjej om när vi låter egot få komma in i yogan. Enligt hennes observation så finns det där i hetsen att aldrig avbryta en serie. Och jag kan hålla med. Jag blir själv väldigt nervös av tanken.

Det som har varit bra är att se olika faser passera. Att man aldrig riktigt kan blir fulllärd av en kriya fastän att poserna blir bättre och bättre. I början släppte så otrolig många spänningar från ryggen, som jag inte visste att jag hade. Min rygg blev flytande på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. Nu kan jag få spänningar av att sova i en konstig ställning eller av att träna tungt, men de försvinner med nästa kriya. Det är skönt! En hos mig icke utblommad folksjukdom har blivit övervunnen innan den fick chansen att börja plåga mig. Nästa fas var att sorgen som satt i mina skulderblad och som jag kännt av varje gång jag gjort en övning innefattande skuldrorna, nu är bortblåst. En vecka var det som att käkbenen släppte ut en massa mjölksyra. Nu vet jag inte om det är möjligt för en kroppsdel att samla på sig mjölksyra på sikt. Men det kändes så. Käkana blev lite lösare, men jag har fotfarande spänningar där. Sista fasen som jag märkte tydligt var att det började knäppa i övre ryggdraden och att jag efterdet kan räta up den lättare. Slutligen så verkardet som att en massa kanaler öppnats som jag inte känner av i vanliga fall. Men i fredags när jag tog en lektion fick jag så otroligt med energi som jag har lyckats hålla kvar lättare än förr. Jag känner fortfarande av den.

Men förutom allt det braiga, så kan det kännas tråkigt och oinspirerande att inte ha tid för alla andra fantastiska kriyor som finns. Jag försöker få utlopp för det via att variera mina meditationer lite mer. Det är också svårt att förbereda sig för att undervisa, då jag bör öva de kriyorna också men har väldigt lite tid över för det.

Höstvibbar

De började komma nu i helgen, höstvibbarna. Det är den första helgen pa ett tag som vi inte har haft det helt outhärdligt varmt (allstsa över 32°C). Jag funderar pa det här med höstvibbarna. Är det för att jag har dem som jag älskar hösten eller är det tvärt om. Det finns en massa anledningar saklart. Luften är frisk. Det finns en nytändning, en kreativitet i det man gör. Träningen blir langsiktig. Man är inte lika väderstyrd. Färgerna. Allt detta är fint och bra men de adderar inte upp till den intensiva känslan, pirret, ilningar av förväntan. Allt det jag känner just nu! Men nagot mer ocksa. En blogglust, verkar det som :)

Sensommar kramar ifran mig!

Kundaliniyoga festival i Oberlethe 2013: Bilder

Solen sken

Man sjöng och gjorde celestial communication i solen

Det blommade så fint

Jag sov i ett stall

Det fanns tillgång till Yogi Tea

Helt fantastiska musiker!

Speciellt Jai- Jagdeesh!

och hennes supertalangfulla trummis Tripp

Många yogamattor!

Jag träffade vänner

och var yogaglad!

Nu har jag äntligen fått ändan ur och laddat upp lite bilder från kudnaliniyoga festivalen i Oberlehte i norra Tyskland där jag var fyra dagar i skiftet mellan maj och juni. Det var en spontan grej att jag åkte dit. Lite på vinnst och förlust. Eftersom jag inte hade bokat något fick jag sova i ett stall, vilket var kallt och hårt tills att jag hittade en madrass. Man bränner av ytterligare ett lager. Det är ju bra men jobbigt. Det var program från 4.40 till 22.30. Sadhana, workshops, meditationer och kirtans. Jag skall berätta mer sedan om workshoppen som jag tog om cold depression, det får bli del två. Men på det stora hela kan jag säga att jag fick ett energitillskott som heter duga.

Egentligen har jag massor att berätta...

... jag har varit pa Kundalini Yoga Festival i norra Tyskland och en annan workshop med Tom Keynon, som var helt fantastisk, bland annat. Jag har bilder att visa. Jag har läst böcker. Jag har gjort samma kriya i ett halvar. I morgon avslutar jag en 40 dagars av Conquer Inner Anger meditationen, vilken jag ocksa gjorde förra aret, som man kan läsa om här. Även denna gangen med intressanta resultat. Men just nu passar inte bloggrutinerna mitt vanliga liv.

Jag pendlar 4h varje dag till och fran jobbet, och sa jobbar jag. Jag yogar och äter och sover. Sedan är det min telefon pa vilken Bloggerappen vägrar att fungera. Min ena dator som inte läser kortet fran kameran och min andra dator som helt plötsligt vägrar att känna av WLAN signalen. Det är sa omständigt och jag har inte sa mycket energi kvar efter allt tagakande att starta tva datorer för att skriva ett inlägg. Men i övrigt är allt som vanligt :)

Effektiv Altruism

Efter att jag avslutat mina studier i Kemiteknik och inte riktigt kommit pa hur jag skulle kunna jobba med bränsleceller läste jag en termin Praktisk Filosofi pa Göteborgs Universitet. I delkursen om Moral hade vi en bok som var skriven av Peter Singer. Det jag kommer ihag av detta var att han tyckte att man bör jobba och leva pa exitensminimum för att använda pengarna till att hjälpa fattiga. Hur ädel den tanken än är sa tyckte jag att det var lite extremt. Men pa senare tid har jag läst en bok som heter The Soul of Money som är skriven av en fanastisk kvinna som blandannat varit delaktig i att sammla in pengar fran privatpersoner till ett End World Hunger project. Hon delar i boken med sig av det hon lärt sig om pengar i sitt liv som fundraiser. Hon hade identifierat tre övertygelser som ligger till grund till det sjuka förhallandet till pengar som vi har. 1. Det finns inte tillräckligt 2. Mer är alltid bätte 3. Det spelar ingen roll vad jag gör (hjälplöshet gentemot världens alla problem). Dessa tre trosatser/överygelser finns saväl hos fattiga och rika och skapar en enorm misär. Naturligtvis satte jag genast igang att avprogramera mig fran den första. Jag vet ju hur man gör :) Jag kan säga att jag höll pa i tva veckor innan jag kom av mig, sa jag är fortfarande inte klar. Men oj vad mycket rädsla det dolde sig bakom. Faktum är att jag far aha upplevelser nästan varje dag tack vare detta. Man kan säga sa här. Du är en människa med kapacitet för kreativitet och skapande som du använder alltsom oftast i ditt jobb. Sa vad för nagot uträttar detta jobb. Det finns sa manga idiotiska jobb som finns bara för att folk och nationer är rädda för att utan de pengar som de driver in med dessa jobb kommer de inte att överleva. Det finns verkligen ingen vettig förklaring till varför en privatperson skulle välja att jobba i tex "försvars" industrin, den bidrar ju enbart med helvete till världen. Dock säger man sa högt i ett rum sa finns det alltid nagon som säger att "sa kan du inte säga". Jo det kan jag för det är sant. Likväl finns det inte en vettig förklaring till varför ett land som Sverige har en försvarsindustri. Kanske kan det vara sa att jag genom att säga sa trampar nagra pa tarna. Nagon som säger att jag kan inte sätta mig till doms över de som inte har möjlighet att välja och som har en familj att mätta. Men det är inte en sadan dom jag dömer, inte människan i sig och jag vet väl själv att möjligheterna kan vara obefintliga. Men om man använder lite logik da! Vi producerar tillräcklig med mat pa jorden sa att alla i teorin skulle kunna äta sig mätta bara den blev rätt distribuerad, bara det att det händer att man ibland väljer att bränna mat för att halla uppe priserna och att en massa mat slängs. Sa om vi bortser fran trosattsen "Det finns inte tillräckligt" och dess verkning pa verklighetsuppfattningen pa miljarder människor och all misär detta innebär, vet vi att den inte ens är sann. Utan den kan varje människa fokusera pa att använda sin energi och kreativitet till nagot som gör jordelivet bättre för en själv och sina medmänniskor.

I bland tänker jag att naivitet alltid är smartast. Sa fort nagon säger "det är mer komplicerat än sa" kommer ett interlektuellt cirkelargument där elände skapas genom annat elände. Kan man inte bara säga "Är det bra?" "Ja""Bra!" "Nej" '"Sluta med det da!". Leder vapen till lycka? Nej! Ok da tillverkar vi inga. Men det kan leda till trygghet. Känner du dig trygg när du är omgiven av vapen. Nej! Ok det leder inte till trygghet, det var inte en sa smart lösning alltsa. Vad leder till trygghet? Hmm kärlek och värme. Ok men da kör vi pa den istället! Bra! OK!

I gar läste ja gen blogg som var sa himla rolig som utvärderade saker och ting pa liknande sätt. Hej Sonja heter den, jag länkar till ett inlägg som just handlar om det ologiska i att ga runt och oroa sig för att bli av med pengar och att använda detta som argument för att vara rädd för sina medmänniskor. Jag skrattade högt om man säger sa.

Jag avslutar detta rabbel med en Ted Talk av just Peter Singer som jag laddade ned som Poddis i morse. Det var inspirerande tycker jag!

Kriya för HSP?

Jag bläddrade fram en ny meditation för mig för ett par dagar sedan som jag har gjort sedan dess. Att göra något utöver kriya for elevation, som jag ju är fast med nu ett tag innebär lite nytändning och extra energi. I denna meditation, som är för nervsystemet, känner jag en ansamling av nervositet och stress i uppåtrörelsen som sedan dränerar i nedåt rörelsen. Jag tror på det här! Jag tror på att det är rätt för mig. Jag tror att de flesta som drar sig mot yoga har en släng av HSP, och använder yogan som en form av självmedicinering i viss mån. Förra sommaren och i höstas var det väl som det var mycket snack om HSP i media samt bland yogabloggarna. Och alla verkar vi ha vår egen variant av det hela. Jag exempelvis tar inte in så mycket av synfältet, ganska mycket ljud och enorma mängder känslor. Jag är i grund och botten extrovert men lever ändå avskärmat för att skydda mig själv, tror jag. Om jag ser en film finns den i mitt nervsystem i flera dagar vare sig jag vill eller inte, bearbetar jag alla storylines i tankar, meditation och drömmar. Det har till och med hänt att jag får feber om en film är för våldsam. Jag ser om filmer flera gånger så att jag slipper alla chockmoment och kan njuta av det finstilta. Ju fler gånger jag ser en film ju bättre blir den. Första gången känner jag nästan alltid att den våldför sig på mig. Men det leder till att jag nästan bara orkar med romantiska komedier. Det tragiska är väl att jag egentligen skulle vilja ha mer innehåll i livet än vad jag orkar med. Det finns där som en dröm, men varje gång som jag försöker realisera den stoppar jag mig själv. Dessutom blir varje litet steg framåt så otroligt dramatiskt. Så eftersom det finns så många fina meditationer och kriyor för nervsystemet tänkte jag att det vore en väg ut ur detta.

Om denna meditation:
" This kriya builds on the nervous system, so that nothing bothers you. It stimulates the pituitary and gives you an expanded intuitive sense; it makesthe mind clear and decisive. If the aura and the nerves lack strenght, it is difficult to act on you ideals. This kriya helps you direct yourself with conscioussness and courage"

Kommer från boken Sadhana Guidlines.

Tågmantrat

Det här är ett av det återkommande teman i min blogg. Att vara i fas. När saker kommer till en. Man är på rätt sida av sannolikheten. Det händer kanske lika ofta att jag är på fel sida sannolikheten, då Murphys lag alltid slår in. Eller att jag är i nivå med sannolikheten, vilket ger intrycket av att livet kanske bara är mekaniskt ändå. Men den inre observatören noterar sambanden. Och på så sett vet jag vilka sinnestillstånd leder till vilka upplevelser, var jag befinner mig kontra sannolikheten.

Sedan går ju sinnestillstånden i vågor. Det går upp, det går ned. Och om man aktivt arbetar med sig själv kan dessa små nedgångar kännas som fundamentala misslyckanden. De är de ju inte, men det kan vara svårt att vända tidvattnet bara sådär i en handvändning. Men när det gäller att åka tåg, något som jag tack vare mitt nya jobb gör väldigt mycket numera så orkar jag inte vara på fel sida sannolikheten, inte ens i bland. För jag har ändå så himla lite tid över till annat.

Mitt bästa tågåkartips är mantrat Wahey Guru! Har säkert berättat om det förut. It works like a charm. Tåg stannar med dörren framför nosen på mig så att jag får sittplats trots att perrongen är överfull. Tåg som är försenade så att jag hinner precis även om jag kommer helt fel tid till tågstationen (med en halvtimme till nästa tåg). Jag har aldrig kännt ett sådant inre lugn av att åka tag som nu, men det är väl så med det man gör ofta. Och även om tankarna överlag är negativa så gör ett enda litet Wahey Guru! tyst för mig själv att något oförutsett positivt har hänt mig inom en timme eller under resten av dan. Det gäller bara att vara uppmärksam.

Ta da!

Det här kom med posten för ett par veckor sedan. Det är officiellt :) Även om det aldrig var ett krav. Min lärarutbildning slutade i början av December förra år, och det var skönt på ett sett. Men sedan fick vi varsin läxa, och jag skall göra kriya for elevation  max tid i 1001 dagar. Jag har gjort den varje dag sedan jag kom hem. I bland när jag är supertrött eller sjuk drar jag ned på tiden. Den bästa effekten är att jsg känner mig grundad och jag lättar på spänningarna i ryggen varje dag. Vilket gör att de aldrig riktigt byggs upp.

Det som återstår nu är att börja undervisa. Jag har en lokal, men jag får inte ändan ur och annonsera och sånt. Jag skyller på tidsbrist, eftersom jag spenderar 4timmar per dag med att åka till och från jobbet.

Det är vad som händer på yogafronten just nu.