Kundaliniyoga festival i Oberlethe 2013: Bilder

Solen sken

Man sjöng och gjorde celestial communication i solen

Det blommade så fint

Jag sov i ett stall

Det fanns tillgång till Yogi Tea

Helt fantastiska musiker!

Speciellt Jai- Jagdeesh!

och hennes supertalangfulla trummis Tripp

Många yogamattor!

Jag träffade vänner

och var yogaglad!

Nu har jag äntligen fått ändan ur och laddat upp lite bilder från kudnaliniyoga festivalen i Oberlehte i norra Tyskland där jag var fyra dagar i skiftet mellan maj och juni. Det var en spontan grej att jag åkte dit. Lite på vinnst och förlust. Eftersom jag inte hade bokat något fick jag sova i ett stall, vilket var kallt och hårt tills att jag hittade en madrass. Man bränner av ytterligare ett lager. Det är ju bra men jobbigt. Det var program från 4.40 till 22.30. Sadhana, workshops, meditationer och kirtans. Jag skall berätta mer sedan om workshoppen som jag tog om cold depression, det får bli del två. Men på det stora hela kan jag säga att jag fick ett energitillskott som heter duga.

Egentligen har jag massor att berätta...

... jag har varit pa Kundalini Yoga Festival i norra Tyskland och en annan workshop med Tom Keynon, som var helt fantastisk, bland annat. Jag har bilder att visa. Jag har läst böcker. Jag har gjort samma kriya i ett halvar. I morgon avslutar jag en 40 dagars av Conquer Inner Anger meditationen, vilken jag ocksa gjorde förra aret, som man kan läsa om här. Även denna gangen med intressanta resultat. Men just nu passar inte bloggrutinerna mitt vanliga liv.

Jag pendlar 4h varje dag till och fran jobbet, och sa jobbar jag. Jag yogar och äter och sover. Sedan är det min telefon pa vilken Bloggerappen vägrar att fungera. Min ena dator som inte läser kortet fran kameran och min andra dator som helt plötsligt vägrar att känna av WLAN signalen. Det är sa omständigt och jag har inte sa mycket energi kvar efter allt tagakande att starta tva datorer för att skriva ett inlägg. Men i övrigt är allt som vanligt :)

Effektiv Altruism

Efter att jag avslutat mina studier i Kemiteknik och inte riktigt kommit pa hur jag skulle kunna jobba med bränsleceller läste jag en termin Praktisk Filosofi pa Göteborgs Universitet. I delkursen om Moral hade vi en bok som var skriven av Peter Singer. Det jag kommer ihag av detta var att han tyckte att man bör jobba och leva pa exitensminimum för att använda pengarna till att hjälpa fattiga. Hur ädel den tanken än är sa tyckte jag att det var lite extremt. Men pa senare tid har jag läst en bok som heter The Soul of Money som är skriven av en fanastisk kvinna som blandannat varit delaktig i att sammla in pengar fran privatpersoner till ett End World Hunger project. Hon delar i boken med sig av det hon lärt sig om pengar i sitt liv som fundraiser. Hon hade identifierat tre övertygelser som ligger till grund till det sjuka förhallandet till pengar som vi har. 1. Det finns inte tillräckligt 2. Mer är alltid bätte 3. Det spelar ingen roll vad jag gör (hjälplöshet gentemot världens alla problem). Dessa tre trosatser/överygelser finns saväl hos fattiga och rika och skapar en enorm misär. Naturligtvis satte jag genast igang att avprogramera mig fran den första. Jag vet ju hur man gör :) Jag kan säga att jag höll pa i tva veckor innan jag kom av mig, sa jag är fortfarande inte klar. Men oj vad mycket rädsla det dolde sig bakom. Faktum är att jag far aha upplevelser nästan varje dag tack vare detta. Man kan säga sa här. Du är en människa med kapacitet för kreativitet och skapande som du använder alltsom oftast i ditt jobb. Sa vad för nagot uträttar detta jobb. Det finns sa manga idiotiska jobb som finns bara för att folk och nationer är rädda för att utan de pengar som de driver in med dessa jobb kommer de inte att överleva. Det finns verkligen ingen vettig förklaring till varför en privatperson skulle välja att jobba i tex "försvars" industrin, den bidrar ju enbart med helvete till världen. Dock säger man sa högt i ett rum sa finns det alltid nagon som säger att "sa kan du inte säga". Jo det kan jag för det är sant. Likväl finns det inte en vettig förklaring till varför ett land som Sverige har en försvarsindustri. Kanske kan det vara sa att jag genom att säga sa trampar nagra pa tarna. Nagon som säger att jag kan inte sätta mig till doms över de som inte har möjlighet att välja och som har en familj att mätta. Men det är inte en sadan dom jag dömer, inte människan i sig och jag vet väl själv att möjligheterna kan vara obefintliga. Men om man använder lite logik da! Vi producerar tillräcklig med mat pa jorden sa att alla i teorin skulle kunna äta sig mätta bara den blev rätt distribuerad, bara det att det händer att man ibland väljer att bränna mat för att halla uppe priserna och att en massa mat slängs. Sa om vi bortser fran trosattsen "Det finns inte tillräckligt" och dess verkning pa verklighetsuppfattningen pa miljarder människor och all misär detta innebär, vet vi att den inte ens är sann. Utan den kan varje människa fokusera pa att använda sin energi och kreativitet till nagot som gör jordelivet bättre för en själv och sina medmänniskor.

I bland tänker jag att naivitet alltid är smartast. Sa fort nagon säger "det är mer komplicerat än sa" kommer ett interlektuellt cirkelargument där elände skapas genom annat elände. Kan man inte bara säga "Är det bra?" "Ja""Bra!" "Nej" '"Sluta med det da!". Leder vapen till lycka? Nej! Ok da tillverkar vi inga. Men det kan leda till trygghet. Känner du dig trygg när du är omgiven av vapen. Nej! Ok det leder inte till trygghet, det var inte en sa smart lösning alltsa. Vad leder till trygghet? Hmm kärlek och värme. Ok men da kör vi pa den istället! Bra! OK!

I gar läste ja gen blogg som var sa himla rolig som utvärderade saker och ting pa liknande sätt. Hej Sonja heter den, jag länkar till ett inlägg som just handlar om det ologiska i att ga runt och oroa sig för att bli av med pengar och att använda detta som argument för att vara rädd för sina medmänniskor. Jag skrattade högt om man säger sa.

Jag avslutar detta rabbel med en Ted Talk av just Peter Singer som jag laddade ned som Poddis i morse. Det var inspirerande tycker jag!

Kriya för HSP?

Jag bläddrade fram en ny meditation för mig för ett par dagar sedan som jag har gjort sedan dess. Att göra något utöver kriya for elevation, som jag ju är fast med nu ett tag innebär lite nytändning och extra energi. I denna meditation, som är för nervsystemet, känner jag en ansamling av nervositet och stress i uppåtrörelsen som sedan dränerar i nedåt rörelsen. Jag tror på det här! Jag tror på att det är rätt för mig. Jag tror att de flesta som drar sig mot yoga har en släng av HSP, och använder yogan som en form av självmedicinering i viss mån. Förra sommaren och i höstas var det väl som det var mycket snack om HSP i media samt bland yogabloggarna. Och alla verkar vi ha vår egen variant av det hela. Jag exempelvis tar inte in så mycket av synfältet, ganska mycket ljud och enorma mängder känslor. Jag är i grund och botten extrovert men lever ändå avskärmat för att skydda mig själv, tror jag. Om jag ser en film finns den i mitt nervsystem i flera dagar vare sig jag vill eller inte, bearbetar jag alla storylines i tankar, meditation och drömmar. Det har till och med hänt att jag får feber om en film är för våldsam. Jag ser om filmer flera gånger så att jag slipper alla chockmoment och kan njuta av det finstilta. Ju fler gånger jag ser en film ju bättre blir den. Första gången känner jag nästan alltid att den våldför sig på mig. Men det leder till att jag nästan bara orkar med romantiska komedier. Det tragiska är väl att jag egentligen skulle vilja ha mer innehåll i livet än vad jag orkar med. Det finns där som en dröm, men varje gång som jag försöker realisera den stoppar jag mig själv. Dessutom blir varje litet steg framåt så otroligt dramatiskt. Så eftersom det finns så många fina meditationer och kriyor för nervsystemet tänkte jag att det vore en väg ut ur detta.

Om denna meditation:
" This kriya builds on the nervous system, so that nothing bothers you. It stimulates the pituitary and gives you an expanded intuitive sense; it makesthe mind clear and decisive. If the aura and the nerves lack strenght, it is difficult to act on you ideals. This kriya helps you direct yourself with conscioussness and courage"

Kommer från boken Sadhana Guidlines.

Tågmantrat

Det här är ett av det återkommande teman i min blogg. Att vara i fas. När saker kommer till en. Man är på rätt sida av sannolikheten. Det händer kanske lika ofta att jag är på fel sida sannolikheten, då Murphys lag alltid slår in. Eller att jag är i nivå med sannolikheten, vilket ger intrycket av att livet kanske bara är mekaniskt ändå. Men den inre observatören noterar sambanden. Och på så sett vet jag vilka sinnestillstånd leder till vilka upplevelser, var jag befinner mig kontra sannolikheten.

Sedan går ju sinnestillstånden i vågor. Det går upp, det går ned. Och om man aktivt arbetar med sig själv kan dessa små nedgångar kännas som fundamentala misslyckanden. De är de ju inte, men det kan vara svårt att vända tidvattnet bara sådär i en handvändning. Men när det gäller att åka tåg, något som jag tack vare mitt nya jobb gör väldigt mycket numera så orkar jag inte vara på fel sida sannolikheten, inte ens i bland. För jag har ändå så himla lite tid över till annat.

Mitt bästa tågåkartips är mantrat Wahey Guru! Har säkert berättat om det förut. It works like a charm. Tåg stannar med dörren framför nosen på mig så att jag får sittplats trots att perrongen är överfull. Tåg som är försenade så att jag hinner precis även om jag kommer helt fel tid till tågstationen (med en halvtimme till nästa tåg). Jag har aldrig kännt ett sådant inre lugn av att åka tag som nu, men det är väl så med det man gör ofta. Och även om tankarna överlag är negativa så gör ett enda litet Wahey Guru! tyst för mig själv att något oförutsett positivt har hänt mig inom en timme eller under resten av dan. Det gäller bara att vara uppmärksam.

Ta da!

Det här kom med posten för ett par veckor sedan. Det är officiellt :) Även om det aldrig var ett krav. Min lärarutbildning slutade i början av December förra år, och det var skönt på ett sett. Men sedan fick vi varsin läxa, och jag skall göra kriya for elevation  max tid i 1001 dagar. Jag har gjort den varje dag sedan jag kom hem. I bland när jag är supertrött eller sjuk drar jag ned på tiden. Den bästa effekten är att jsg känner mig grundad och jag lättar på spänningarna i ryggen varje dag. Vilket gör att de aldrig riktigt byggs upp.

Det som återstår nu är att börja undervisa. Jag har en lokal, men jag får inte ändan ur och annonsera och sånt. Jag skyller på tidsbrist, eftersom jag spenderar 4timmar per dag med att åka till och från jobbet.

Det är vad som händer på yogafronten just nu.

Tips

Den som jobbar med sina beliefs borde förslagsvis också skaffa den här boken. Hur bra som helst!

Jag är fri

kom det över mig i Fredags efter yogan.

Jag hade lyfts ett steg ovanför mig själv

Allt var samma, men annorlunda

Lidande fanns inte

Jag observerade mig själv, allt jag känner

allt jag gör, sag hur beroende jag är av det 

och det var OK

Jag sag mina känslor som lera

Att använda att forma

Livet är en lek och ett äventyr

Jag är glad att vara här och experimentera med det

Jag satte intentionen att vara den mest kärleksfulla i allt jag är och gör

Sedan blev jag trött och sommnade.

Pa morgonen när jag vaknade var perspektivet borta

Men ända nära, lika nära som ett leende.

Frustrationer och ett vätgassamhälle

Förra helgen var jag på en workshop i Freiburg angående Elektrolys, en omvänd bränslecell där man tar överskottsel från elnätet för att sönderdela vatten i vätgas och syrgas. Vätgasen kan man sedan använda i en bränslecellsbil som bränsle. Resultatet är en bil vars räckvidd är lika lång som en vanlig bensinbil, men som är en elbil som inte behöver laddas. Elbilar har fördelen, förutom att de inte avger några avgaser, att de går helt tyst, har inga rörliga delar i motorn som nöter och skapar oljud, samt att de accelererar många gånger snabbare en en vanlig bil. Jag har ju jobbat med bränsleceller nu i över sex år så det var väldigt intressant att se hur det ser ut på elektrolyssidan. Andra betingelser som gör att man har liknande problem men ändå olika på många sätt. Här i Tyskland har man nu så mycket vind och solkraft att man inte vet vad man skall göra av all ström under topparna mitt på dan. Då den skitiga brunkolkraften och kärnkraften inte svarar så snabbt på regulering måste man ha ett sätt att spara energin på. Det kan man göra via en omvandling till vätgas. Dels för att kunna köra den tillbaka in i nätet när solen inte skiner och det är vindstilla, så att man på sikt kan minska brunkol och kärnkraft, men också för att man skall kunna tanka bränslecellsbilar med vätgas och ladda elbilar. EU har som mål att minska CO2 utsläppen med 95% i transportsektorn till 2030 (tror jag att det var), för att stabilisera växthuseffekten. Det kan man göra med en flotta av 50% bränslecellsbilar, 25% rena batteribilar och resten olika hybrider mellan dagens motorer och batterier ala Toyota Prius. Att ställa om till elbildrift skulle kräva en ökning av elproduktionen med 20% men nu förbrukar transportsektorn 50% av all energi. Så elbilar har mycket högre verkningsgrad och på så sätt kan man använda den energi vi har effektivare.

Att jobba med det här är tillfredsställande på många sätt men också frustrerande. Jag kan känna att Sverige gör extremt lite för den här utvecklingen och även här pendlar pengarna så kraftigt mellan bränsleceller och batteri forskning att många får skola om sig i femårsintervall. Man satsar massor, kräver snabba resultat, blir besviken och drar tillbaka pengarna innan momentum uppnåtts.

Jag har haft väldigt hög energi i några dagar och har börjar jobba med mina inställningar till allt detta. För jag vill inte måla in mig i en ruta av inlärd hjälplöshet, men det är ofta det jag gör. Jag har många inre bilder om min obetydlighet i jämförelse med stat och storföretag, inte så konstigt kanske. Men det hjälper ju ingen. Så jag har börjat kollapsa negativa bilder och trossatser på det här området nu. Under dem finns frustration. En mängd som nockar hela mig. Jag har bestämt mig för att jag skall ta mig i genom det. Jag håller mig öppen. Jag releasar och yogar. För vad är frustration egentligen. Obehaglig. En illusion av en vägg som man inte kan ta sig runt. En förlamning av kropp och sinne. Gandhi var säkerligen inte särskilt frustrerad när han kickade ut britterna ur Indien. Och på samma sätt måste det gå att kicka fossila bränslen.

Det kollektiva undermedvetna

Jag har skrivit många gånger här om beliefs. Trossatser som man har och som fungerar som filter för verkligheten. Det finns massor med olika sätt att avprogrammera sig. Bland annat via Gamma healing, NLP, och min nuvarande favorit som man hittar här. Det finns trossatser på olika nivåer. Vad jag tror om mig, hur livet i stort fungerar osv. Men också sådana som vi egentligen inte vill tro på, som vi på ett rationellt plan har tagit avstånd från. Grejen är, att om man kan observera det i världen så tror man på det. I samhällsdebatten kallas de systemfel som vi politiskt måste åtgärda, och som vi alla är ett offer av.

När man föds som människa så tar man del av många av dessa kollektiva trossatser för att man lite ingår ett kontrakt, tidsuppfattningen och materialismen är sådana överenskommelser som gör att själva upplevelsen av jordelivet kan få en viss kontext som man kan lära sig något av för att utvecklas vidare. Men vill man verkligen abonnera på alla dessa konstiga mentala tankesystem som finns här, såsom patriarkat, rasism och klassamhälle?

Jag gjorde en liten övning gällande detta i fredags. För mig har det varit så att jag har inte varit så speciellt medveten om strukturella begränsningar kring kvinnor förrän 1. Jag började studera på en teknisk högskola 2. Jag flyttade till Tyskland. Jag började bli mer och mer frustrerad över detta samtidigt som jag kände lite att jag gav upp. Jag började tänka bittra tankar om att alla män som det gått bra för, har fått sin framgång serverad. Och som grädde på moset kom den där vågen av kvinnohat som vi diskuterade för ett tag sedan. Och hela tiden finns någon slags vilja att försvara kvinnor: Nej vi är inte alls sämre! Vi är inte födda som serviceinrättning till manligheten så att de kan få allt det roliga. Men varför skall man behöva försvara gentemot något som inte är sant, något som inte har någon inneboende bärkraft. Så är det egentligen med allt i samhället som man blir arg på. Man har börjat abonnera på en tankestruktur i det kollektiva undermedvetna mot sin egen vilja. Jag definierade denna för:

KVINNOR ÄR VÄRDA MINDRE ÄN MÄN

Och jag höll energin av denna struktur enligt övningen (nuvarande favoriten ovan) tills den löses upp, vilket tog cirka 7 min. Resultat som jag märkt sa här långt (3 dagar senare): hjärtat öppnade sig enormt. Jag känner mer kärlek för alla människor både kvinnor och män. Jag känner mig 100% jämställd och de inre begränsningar och bitterhet som börjat nästa sig har blåst bort. Sedan känner jag en tillströmning i kraft. Inte fysisk styrka utan en annan form. Kanske den undertryckta kvinnokraften. Häftigt va!

Jag har redan en lång lista på andra saker att åtgärda :)