Meningen med allt!

Tillbaka efter en lång och fin sommar i Sverige. Jag vet att det är många som har ogillat vädret men för mig var det perfekt. Fast när det regnar och man ligger i ett tält som man måste packa i hop kan det kännas lite jobbigt att ta sig ur sovsäcken. Men jag gillar numera den oberäknelighet som är så förutsägbar. Hur vi drar åt oss varje solstråle när vi väl får dem och kören av missnöje när det är mulet. Jag gillar till och med skitvädret, att vara ute i det och låta det tufsa till en lite. Det är som att återse ett gammalt ställe där man tillbringade mycket tid i unga år. Nog om denna Sverigenostalgi. Det är lätt för mig att skriva. I dag har jag gått i shorts och linne hela dagen och måste smörja in mig i minst 15 för att kunna vistas ute i en och en halv timme.

I dag satte jag en en gång mig ner med min doktorsavhandling. Jag känner fortfarande ett sånt motstånd mot den som jag inte kan förklara, och jag blev lite rädd att alla mina goda vibrationer som jag byggt upp under sommaren skulle skingras och jag skulle sitta där igen, i geggan som är så svår att ta sig ur. Och jag tänker som många gånger förr att det inte kan vara meningen. Att det man gör skall vara roligt och ge en energi. På så vis vet man att man är på rätt väg.

Men så läste jag det här. Där Taru som skriver bloggen skriver att hon vet att just den resa hon gör nu och den bloggen hon skriver om den är just det som är den huvudsakliga meningen med hennes liv. Och då var det som om min inre oro rättade in sig i ledet igen. För jag vet att det jag gör, vilket inkluderar min avhandling, är det som jag skall göra med mitt liv. Jag står mitt på vägen, om än livrädd för att ta nästa steg.
Jag kan i bland känna mig som en drama-queen för att jag tycker att det jag skall genomföra är för svårt. Men jag tror att lära sig det jag behöver kunna, utmana mina inre spärrar och att känna tillit till att vägen kommer fortsätta öppna sig framför mig det är en del av min livsläxa. Med den lilla insikt som infann sig tänker jag att jag skall njuta, även av mina svårigheter, för att de är just följden av att jag vet så starkt vad just mitt liv går ut på. Vi får se hur länge det varar :) det kommer ju sådana här melodramatiska inlägg här på bloggen med jämna mellanrum.

Blå energi

Det är så lätt att vara sig själv när man är på landet. Jag utforskar alternativa vägar till yogan för att höja min energi. Att bara sitta och titta ut över sjön är ett sätt, och att gå ut i skogen. Jag älskar mina bergskor. Med dem kommer jag fram torrfotad och utan skavsår överallt. Det är som att ha en 4hjuls driven jeep fast på fötterna. I går var jag ute i fyra fem timmar själv i skogen. Jag tror på att man skall hålla sig i naturen och se till att hålla kroppen trött. Då kommer man hem upprymd och tom på tankar och i det här fallet med ett gäng blåbär.

På semester utan internet

Det är rätt skönt att inte tänka i blogg faktiskt. Fyra veckor i min favoritsommarstuga samt en veckas road trip i Darlarna, Jämtland och i Norge. En tre dagars fjällvandring har vi gjort. Jag yogar inget alls men jag sjunger en vers ur Japji 11 gånger varje dag. Den är för att höja vibrationen. Och vibbarna är allmänt höga. Från naturen och blåbären och allt annat som hör sommaren till.

Redefinera

Nu är det två dagar sedan som jag kom hem från yogaveckan i Grübe Loise, en del av kundaliniyogalärarutbildningen. Det har varit långa dagar; vi har gått upp mellan 3 och 4 varje morgon och gått och lagt oss kl 22. Vi har ätit mungbönsdiet. Vi har haft sadhana, lektioner, meditationer, eftermiddags kriya. Två och en halv dag i tystnad. Många inre och yttre upplevelser. Det är lite svårt att sätta ord på det hela, men det var en alltigenom positiv upplevelse. Till och med 20 minuter kalldusch (en gång), 31 min Sat Kriya och 2, 5 h Ek Ong Kar. Och maten var faktiskt hur god som helst. Man hade trott att man skulle dö av trötthet, men energin ökade dag efter dag, sista kvällen var det ingen som ville sova kl 22 så vi dansade runt till Banghara istället i nån timme.

Nu när jag är hemma, så försöker jag evaluera vad det är som har hänt. Vem är jag nu? Vad är min nya utgångspunkt? Vilka problem har jag kvar? Vilka problem är borta? Jag vet inte var jag är. Jag har en ökad lust till yogan. Jag har ingen lust alls till fabriksproducerad föda, kaffe kött mm. Jag har samma utmaningar i livet men kanske mer energi att möta dem med. Jag har en bättre hållning, finare hy och hur mycket träningsvärk som helst.

Helgtur

Årets första alptur på 900 höjdmeter gick faktiskt ganska bra för mig. Det börjar ta sig :)

Förberedelser

Snart är det dags för en hel vecka med yoga. Jag måste säga att jag känner en viss bävan för detta. Vi skall köra någon slags reningsdiet samt vara helt bortkopplade från våra vanliga liv. Efter Vipassana så borde man inte tycka att det här är så farligt. Men det är det, att efter helgerna har jag alltid känt att det varit så skönt att det bara var en helg och inte mer. Det jag gillar mest är mina dagliga samtal hem till M. Som jag kanske njuter extra av för att man inte fick ha kontakt med omvärlden under Vipassana. Sedan brukar man ha så skitit hår på söndagen. Men under en hel vecka måste man ju ibland få duscha varmt och tvätta sig ordentligt. Sömnbristen bävar jag också inför.

Vi har fått en lista på det vi inte bör äta den här veckan. Kaffe, socker, mejeriprodukter, kött, bröd. Jag har börjat trappa ned. I dag bestod mina synder av yoghurt samt lite mjölk i teet och raw choklad. Jag tror egentligen att vi får äta yoghurt eftersom det står på frukost bordet under helgerna. Till en början så blev jag lite deppig av listan. Det enda jag kunde komma på som jag fick äta är jordgubbar och yogite. Det säger kanske en del om mina normala kostvanor.

Så det är där jag är. Jag dricker inget kaffe men jag stålsätter mig lite.

Ingen Navel Power i Nabhi Kriya (jodå, men inte 100%)

Jag är i sluttampen på ännu en 40-dagare. Och även om jag är glad att jag har tagit mig igenom alla dagarna så har det inte direkt blivit en uppvisning i självdiciplin. Jag har gjort tvärtemot så som man skall göra. De första två veckorna körde jag fulltid. Vilket betyder en serie med 15-5-5-10-4*1-3 minuter. Sedan drog jag ned på tempot och körde 5-5-5-5-4*1-3 minuter för att i det sista bara köra 3-3-3-3-4*1-3. Så jag började alltså med tiderna för avancerad och gick gradvis ned till tider för nybörjare. Varje gång som jag började med ny tid fick jag en viss nytändning. Jag skrev förut att det var som att någon slog på ljuset. Det är ju så när man gör en kriya eller meditation att under tiden så känner man mest av skuggsidan av det man bearbetar. För Nabhi Kriya som ju är tredje chakrat så skall detta innebära ilska. Men för mig har det mer handlat om en känsla av att vara fullkomligt uttråkad. Då hjälper det ju att dra ned på tiderna. Ravi Singh i RaviAna DVDerna säger i någon DVD att det är viktigt att tillåta sig att ha tråkigt på yogamattan, eftersom det finns så mycket i livet som är lite tråkigt, och man skall inte tillåta sig själv att sätta upp det som en barriär. Det tror jag väldigt mycket på, rent principiellt i alla fall. Men i praktiken är det ju ganska tråkigt. Jag tror att man får köra full versionen av Nabhi Kriya lite nu och då i framtiden och kanske göra om den varje år (eller om man hittar ett alternativ) för det är viktigt att jobba med navelcentret och jag tror att det tar tid att få det riktigt starkt. Åtminstone kommer jag att göra om den varje år tills att jag gjort fullversionen i 40 dagar. Det hotet borde nog ta skruv :) Men så är det att vara människa, det är jag med min självdiciplin. Jag med min lathet. Jag med min kraft. Jag med min feghet. Tug of war. En sak som jag har märkt på den positiva sidan är att idéerna flyger genom skallen när jag gör den här kriyan. I bland har jag till och med haft en anteckningsbok vid min sida för att skriva ned några.

I går...

... var det Ms födelsedag. Nykommen hem från Korea hade han ingen lust att fira men jag packade picnickorgen och min fina rosa grill och drog med honom till en äng med utsikt. Där grillade vi, åt, läste pocketbok, slumrade till och kände oss fria. Väldigt mysigt.

Nu

Jag spenderar dagarna i lika delar verklighetsflykt lika delar kraftansträngningar med jobb. I genomsnitt har jag bättre självdisciplin än någonsin, men tidsmässigt finns mycket förbättringspotential. Jag kan flumma runt ett par timmar för att sedan skriva något som kanske skulle tagit 2 timmar för en "normal" människa men som tar 20 minuter för mig. Det krävs väldigt mycket ställtid. Kanske är det massa som integreras under denna tid, som gör att när jag väl kommer igång är jag redan klar. Just nu på sommaren är jag faktiskt mer tillfreds med detta arbetssätt. Jag sitter hemma och inte på jobbet, så det dåliga samvetet för att inte ha en jämn produktivitet i 8 timmar i sträck finns inte där. Jag har lite svårt för det där åttatimmarstänket. Jag skulle kunna sova i labbet när jag väl är i gång. Många gånger skulle det nästan krävas för att mätresultaten skall bli riktigt bra. Men vi har starka arbetsregleringar som förbjuder oss att vara i labbet efter 18. Jag skulle verkligen vilja starta eget så att jag kunde följa min inspiration mer och slapp dåligt samvete blandat med irritation för avbrott.

Just nu är det jobb jag gör mer ett röjande av gammal ångest. Det är skönt att det blir gjort men det gör mig inte lycklig. Jag har massor av rädslor att möta varje dag, men det går bättre och bättre. Jag har filosoferat mycket över rädslan och på det sättet den styr våra liv den sista tiden, ja egentligen kanske i flera års tid. Det är för att jag är så oerhört obekväm med att vara i min komfortzon så jag hela tiden måste möta dessa vallar av rädsla som omger den. M kallar det att jag är en sån som har min gravitationspunkt utan för kroppen. Att jag hela tiden är på väg någonstans och aldrig riktigt får ro. Det är ganska plågsamt för jag blir ju lika stressad av förändringar som alla andra. I alla fall så har jag ganska länge nu varit i en fas där jag inte gör det jag egentligen skulle vilja göra eftersom det är som att, när jag redan är överbelamrad av rädslan av att disputera och starta ett nytt jobb och kanske flytta, medvetet skapa ändå mer att vara rädd för. Att börja skapa något helt eget, ett företag uppfinnigar med mera innehåller så många ovissheter så jag kommer aldrig i gång fast jag är och nosar där hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni skall få se den dagen då saker börjar att hända här och jag inte längre skriver om min längtan och alla rädslor som står i vägen.

Men dit jag tyr mig under min verklighetsflykt är mot detta. De som startar eget och bloggar om det exempelvis. Jag tror verkligen att för att hitta den verkliga lyckan, det vill säga för mig att inte vara driven av dåligt samvete över saker som jag tänker att jag egentligen redan skulle ha gjort, så måste man komma dit att man uppsöker det obehagliga. Rädslan för att när man väl står där så kommer man inte att mäta upp till sin egen drömversion av sig själv. Att man som uppfinnare skall ha slut på idéer. Att behöva leva livet i en evinnerlig telefonskräck, finansiellt risktagande och skrivkramp. För när man väl behärskar det området så är varje steg ett positivt steg, som leder en in i flow istället för att man prickat av ännu ett måste som man skäms över att man inte gjorde igår. Det är att ta steget ut ur den av Seth Godin kallade fabriken, jobb som skapats för att automatisera människor så att de skall kunna bli ersättbara, där man lever i illusionen av arbetstrygghet och i bekvämligheten att följa arbetsbeskrivningen, där man är en kugge i ett maskineri, för att bli en konstnär.

I dag hamnade jag på ett Twitter till en människa som har lyckats med detta till den milda grad. Som är oerhört framgångsrik, utöver den vildaste fantasin. Det var en strategisk positivet som lyste från den sidan med en starkare kraft än vad jag någonsin känt ens från de mest framgångsrika självhjälpsgurus som är som rockstjärnor i sin egen rätt. Jag fick uppfattningen att han började på minus som alla vi andra i början av livet eller kanske efter tonåren. Men att han tar ett aktivt beslut i varje sekund att vara positiv. Om han mötte kritik så skrev han att det var oväsentligt för honom för de som kritiserar honom utgör inte hans fan bas, vilket är dem han kreerar för. På så vis håller han sig i fönstret av flow, att jobba med det som gör honom lycklig. Att kunna jobba hårt med att ge av sig själv och på så vis skapa något makalöst. Jag blev så oerhört inspirerad av det. Kraften i att i varje möte, i varje handling, varje tanke bestämma sig för att vara positiv. Det är grunden till det magnifika.

Dagen för den 16de Juni

Efter tre helger av resande så var det jag som tog emot gäster. Mamma och pappa har varit här i helgen och hälsat på för att fira mig då M åkte till Korea i fredags. Jag gjorde tårtan en dag innan så att han skulle få vara med. Det finns inget bättre än att ha M i närheten när man har bakat nämligen. Det tar slut så fort då utan att någon behöver lägga på hullet. Så m&p och jag har haft en supermysig helg och nu är jag ensam och försöker komma in ett sånt där arbetsflow som man kan få till ibland när man är ostörd.