Kriya för HSP?

Jag bläddrade fram en ny meditation för mig för ett par dagar sedan som jag har gjort sedan dess. Att göra något utöver kriya for elevation, som jag ju är fast med nu ett tag innebär lite nytändning och extra energi. I denna meditation, som är för nervsystemet, känner jag en ansamling av nervositet och stress i uppåtrörelsen som sedan dränerar i nedåt rörelsen. Jag tror på det här! Jag tror på att det är rätt för mig. Jag tror att de flesta som drar sig mot yoga har en släng av HSP, och använder yogan som en form av självmedicinering i viss mån. Förra sommaren och i höstas var det väl som det var mycket snack om HSP i media samt bland yogabloggarna. Och alla verkar vi ha vår egen variant av det hela. Jag exempelvis tar inte in så mycket av synfältet, ganska mycket ljud och enorma mängder känslor. Jag är i grund och botten extrovert men lever ändå avskärmat för att skydda mig själv, tror jag. Om jag ser en film finns den i mitt nervsystem i flera dagar vare sig jag vill eller inte, bearbetar jag alla storylines i tankar, meditation och drömmar. Det har till och med hänt att jag får feber om en film är för våldsam. Jag ser om filmer flera gånger så att jag slipper alla chockmoment och kan njuta av det finstilta. Ju fler gånger jag ser en film ju bättre blir den. Första gången känner jag nästan alltid att den våldför sig på mig. Men det leder till att jag nästan bara orkar med romantiska komedier. Det tragiska är väl att jag egentligen skulle vilja ha mer innehåll i livet än vad jag orkar med. Det finns där som en dröm, men varje gång som jag försöker realisera den stoppar jag mig själv. Dessutom blir varje litet steg framåt så otroligt dramatiskt. Så eftersom det finns så många fina meditationer och kriyor för nervsystemet tänkte jag att det vore en väg ut ur detta.

Om denna meditation:
" This kriya builds on the nervous system, so that nothing bothers you. It stimulates the pituitary and gives you an expanded intuitive sense; it makesthe mind clear and decisive. If the aura and the nerves lack strenght, it is difficult to act on you ideals. This kriya helps you direct yourself with conscioussness and courage"

Kommer från boken Sadhana Guidlines.

Tågmantrat

Det här är ett av det återkommande teman i min blogg. Att vara i fas. När saker kommer till en. Man är på rätt sida av sannolikheten. Det händer kanske lika ofta att jag är på fel sida sannolikheten, då Murphys lag alltid slår in. Eller att jag är i nivå med sannolikheten, vilket ger intrycket av att livet kanske bara är mekaniskt ändå. Men den inre observatören noterar sambanden. Och på så sett vet jag vilka sinnestillstånd leder till vilka upplevelser, var jag befinner mig kontra sannolikheten.

Sedan går ju sinnestillstånden i vågor. Det går upp, det går ned. Och om man aktivt arbetar med sig själv kan dessa små nedgångar kännas som fundamentala misslyckanden. De är de ju inte, men det kan vara svårt att vända tidvattnet bara sådär i en handvändning. Men när det gäller att åka tåg, något som jag tack vare mitt nya jobb gör väldigt mycket numera så orkar jag inte vara på fel sida sannolikheten, inte ens i bland. För jag har ändå så himla lite tid över till annat.

Mitt bästa tågåkartips är mantrat Wahey Guru! Har säkert berättat om det förut. It works like a charm. Tåg stannar med dörren framför nosen på mig så att jag får sittplats trots att perrongen är överfull. Tåg som är försenade så att jag hinner precis även om jag kommer helt fel tid till tågstationen (med en halvtimme till nästa tåg). Jag har aldrig kännt ett sådant inre lugn av att åka tag som nu, men det är väl så med det man gör ofta. Och även om tankarna överlag är negativa så gör ett enda litet Wahey Guru! tyst för mig själv att något oförutsett positivt har hänt mig inom en timme eller under resten av dan. Det gäller bara att vara uppmärksam.

Ta da!

Det här kom med posten för ett par veckor sedan. Det är officiellt :) Även om det aldrig var ett krav. Min lärarutbildning slutade i början av December förra år, och det var skönt på ett sett. Men sedan fick vi varsin läxa, och jag skall göra kriya for elevation  max tid i 1001 dagar. Jag har gjort den varje dag sedan jag kom hem. I bland när jag är supertrött eller sjuk drar jag ned på tiden. Den bästa effekten är att jsg känner mig grundad och jag lättar på spänningarna i ryggen varje dag. Vilket gör att de aldrig riktigt byggs upp.

Det som återstår nu är att börja undervisa. Jag har en lokal, men jag får inte ändan ur och annonsera och sånt. Jag skyller på tidsbrist, eftersom jag spenderar 4timmar per dag med att åka till och från jobbet.

Det är vad som händer på yogafronten just nu.

Tips

Den som jobbar med sina beliefs borde förslagsvis också skaffa den här boken. Hur bra som helst!

Jag är fri

kom det över mig i Fredags efter yogan.

Jag hade lyfts ett steg ovanför mig själv

Allt var samma, men annorlunda

Lidande fanns inte

Jag observerade mig själv, allt jag känner

allt jag gör, sag hur beroende jag är av det 

och det var OK

Jag sag mina känslor som lera

Att använda att forma

Livet är en lek och ett äventyr

Jag är glad att vara här och experimentera med det

Jag satte intentionen att vara den mest kärleksfulla i allt jag är och gör

Sedan blev jag trött och sommnade.

Pa morgonen när jag vaknade var perspektivet borta

Men ända nära, lika nära som ett leende.

Frustrationer och ett vätgassamhälle

Förra helgen var jag på en workshop i Freiburg angående Elektrolys, en omvänd bränslecell där man tar överskottsel från elnätet för att sönderdela vatten i vätgas och syrgas. Vätgasen kan man sedan använda i en bränslecellsbil som bränsle. Resultatet är en bil vars räckvidd är lika lång som en vanlig bensinbil, men som är en elbil som inte behöver laddas. Elbilar har fördelen, förutom att de inte avger några avgaser, att de går helt tyst, har inga rörliga delar i motorn som nöter och skapar oljud, samt att de accelererar många gånger snabbare en en vanlig bil. Jag har ju jobbat med bränsleceller nu i över sex år så det var väldigt intressant att se hur det ser ut på elektrolyssidan. Andra betingelser som gör att man har liknande problem men ändå olika på många sätt. Här i Tyskland har man nu så mycket vind och solkraft att man inte vet vad man skall göra av all ström under topparna mitt på dan. Då den skitiga brunkolkraften och kärnkraften inte svarar så snabbt på regulering måste man ha ett sätt att spara energin på. Det kan man göra via en omvandling till vätgas. Dels för att kunna köra den tillbaka in i nätet när solen inte skiner och det är vindstilla, så att man på sikt kan minska brunkol och kärnkraft, men också för att man skall kunna tanka bränslecellsbilar med vätgas och ladda elbilar. EU har som mål att minska CO2 utsläppen med 95% i transportsektorn till 2030 (tror jag att det var), för att stabilisera växthuseffekten. Det kan man göra med en flotta av 50% bränslecellsbilar, 25% rena batteribilar och resten olika hybrider mellan dagens motorer och batterier ala Toyota Prius. Att ställa om till elbildrift skulle kräva en ökning av elproduktionen med 20% men nu förbrukar transportsektorn 50% av all energi. Så elbilar har mycket högre verkningsgrad och på så sätt kan man använda den energi vi har effektivare.

Att jobba med det här är tillfredsställande på många sätt men också frustrerande. Jag kan känna att Sverige gör extremt lite för den här utvecklingen och även här pendlar pengarna så kraftigt mellan bränsleceller och batteri forskning att många får skola om sig i femårsintervall. Man satsar massor, kräver snabba resultat, blir besviken och drar tillbaka pengarna innan momentum uppnåtts.

Jag har haft väldigt hög energi i några dagar och har börjar jobba med mina inställningar till allt detta. För jag vill inte måla in mig i en ruta av inlärd hjälplöshet, men det är ofta det jag gör. Jag har många inre bilder om min obetydlighet i jämförelse med stat och storföretag, inte så konstigt kanske. Men det hjälper ju ingen. Så jag har börjat kollapsa negativa bilder och trossatser på det här området nu. Under dem finns frustration. En mängd som nockar hela mig. Jag har bestämt mig för att jag skall ta mig i genom det. Jag håller mig öppen. Jag releasar och yogar. För vad är frustration egentligen. Obehaglig. En illusion av en vägg som man inte kan ta sig runt. En förlamning av kropp och sinne. Gandhi var säkerligen inte särskilt frustrerad när han kickade ut britterna ur Indien. Och på samma sätt måste det gå att kicka fossila bränslen.

Det kollektiva undermedvetna

Jag har skrivit många gånger här om beliefs. Trossatser som man har och som fungerar som filter för verkligheten. Det finns massor med olika sätt att avprogrammera sig. Bland annat via Gamma healing, NLP, och min nuvarande favorit som man hittar här. Det finns trossatser på olika nivåer. Vad jag tror om mig, hur livet i stort fungerar osv. Men också sådana som vi egentligen inte vill tro på, som vi på ett rationellt plan har tagit avstånd från. Grejen är, att om man kan observera det i världen så tror man på det. I samhällsdebatten kallas de systemfel som vi politiskt måste åtgärda, och som vi alla är ett offer av.

När man föds som människa så tar man del av många av dessa kollektiva trossatser för att man lite ingår ett kontrakt, tidsuppfattningen och materialismen är sådana överenskommelser som gör att själva upplevelsen av jordelivet kan få en viss kontext som man kan lära sig något av för att utvecklas vidare. Men vill man verkligen abonnera på alla dessa konstiga mentala tankesystem som finns här, såsom patriarkat, rasism och klassamhälle?

Jag gjorde en liten övning gällande detta i fredags. För mig har det varit så att jag har inte varit så speciellt medveten om strukturella begränsningar kring kvinnor förrän 1. Jag började studera på en teknisk högskola 2. Jag flyttade till Tyskland. Jag började bli mer och mer frustrerad över detta samtidigt som jag kände lite att jag gav upp. Jag började tänka bittra tankar om att alla män som det gått bra för, har fått sin framgång serverad. Och som grädde på moset kom den där vågen av kvinnohat som vi diskuterade för ett tag sedan. Och hela tiden finns någon slags vilja att försvara kvinnor: Nej vi är inte alls sämre! Vi är inte födda som serviceinrättning till manligheten så att de kan få allt det roliga. Men varför skall man behöva försvara gentemot något som inte är sant, något som inte har någon inneboende bärkraft. Så är det egentligen med allt i samhället som man blir arg på. Man har börjat abonnera på en tankestruktur i det kollektiva undermedvetna mot sin egen vilja. Jag definierade denna för:

KVINNOR ÄR VÄRDA MINDRE ÄN MÄN

Och jag höll energin av denna struktur enligt övningen (nuvarande favoriten ovan) tills den löses upp, vilket tog cirka 7 min. Resultat som jag märkt sa här långt (3 dagar senare): hjärtat öppnade sig enormt. Jag känner mer kärlek för alla människor både kvinnor och män. Jag känner mig 100% jämställd och de inre begränsningar och bitterhet som börjat nästa sig har blåst bort. Sedan känner jag en tillströmning i kraft. Inte fysisk styrka utan en annan form. Kanske den undertryckta kvinnokraften. Häftigt va!

Jag har redan en lång lista på andra saker att åtgärda :)

2 citat fran en sida i en bok

Jag har precis börjat läsa en bok som heter Reality av Peter Kingsley som handlar om den pre-sokratiska filosofen Parmenides och feltolkningen av hans poem som bidragit till den avskurna världsbild som dominerar i västvärlden. Som en yogi vars verk intellektualiserats till den grad att han har blivit det logiska tänkandes anfader. Jag har inga djupa skolastiska bakgrundkunskaper vad det gäller detta sa jag skall inte ga in pa denna feltolkning vidare. Jag har läst 80 av ca 550 sidor bara.
Men jag vill dela med mig av tva citat ur boken som fick min själ att sjunga:

"Most of us think the greatest possible achievment is to come up with everything ourselves, to invent and be creative, put our stamp on the world. But there are those who consider that the greatest achievement is to listen, to change the world by bringing into it what no one else is able to hear. Into the humdrum and ordinary they bring something extraordinary, a magic: not the fabricated type of magic that we invent to try to escape from the tedium of existene but a totally different kind, far more mysterious and infinitely more real."

Jag älskar detta eftersom att det beskriver skilldnaden mellan hur jag vill jobba och hur jag jobbar. Det är sa lätt i naturvetenskap att bara blanda ihop saker för att skapa nagot "nytt". Att nagot som bara för det inte är gjort förut och publicerat för den skull är intressant fast de egentligen är icke idéer. Saker som man kan lista ut utan att behöva sätta sin fot i ett laboratorium bara man skaffar sig en viss bredd pa sitt läsande. Med sadana idéer är det lätt att engagera chefer i och lätt att fa forskningsanslag till. Men de är de djupa idéerna som kommer fran ens inre, de har inga ledtradar runt i kring sig, men de har en enorm potential att verkligen göra nytta för mänskligheten. Det är sa svart att lyssna efter dem för man maste möta sig själv först. Och man vill inte verka lat, sa man haller sig upptagen med bruset fran det genomförbara istället. Och ödmjukheten, jag är inte ett geni i min självbild. Därför maste denna självbild kortslutas genom insikten att man inte är upphovet snarare än kanalen. Inte sa kul för egot alla ganger. Jag hoppas att jag är där snart!

Det andra citatet:

"That sign is its freshness: a strange sense of wholeness so alarming and out of place in this fragmented, upside-down world of ours that we feel a desperate need to complete it. But however hard we try to change it, interprate it, force it to make sense, we can neverpersuade it to fit in.
 This is because we are what needs compleeting-not it. And the only way we can understand it is when we learn to judge and asses ourselves in its light; not it in the imagined light of ourselves"

Pa samma sida som det förra citatet och de hänger därför i hop. Det handlar om det som är kanaliserat fran "ett högre plan". Men det passar ju sa fint i hop med yoga. I Kundalini Yoga far vi inte ändra pa vara kriyor (övningsserier). Jag tycker att de tva sista raderna beskriver det sa bra.

Manga kramar pa alla hjärtans dag!

Who Am I?

Varje morgon pa taget till jobbet lyssnar jag pa en meditation av Jeddah Mali. Denna vecka handlar det om att identifiera sig med sitt högre jag via att öppna ett energicenter "the feminine centre" som ligger mellan hjärt och halschakrat. Detta är en öppning mellan höga och laga vibrationer och det sluts till av tankar av självkritik och skam med mera.

Jag är förtrolig med mitt högre själv. Jag vet vad det är kapabelt till. Det har kontakt med allt levande pa jorden. Vet allt i framtiden och i historien. Besitter en genial intelligens. Kan paverka värdshändelser till det positiva genom att sända kärlek. Det bestar av kärlek, snällhet och ljus och vet inga begrännsningar. Jag tillkallar det när jag yogar, för hjälp och beskydd. Da känns det som att jag värms upp av en eld snarare än att vi blir ett.

När Jeddah säger "Look what is standing in the way for you to identify yourself with that which you are" känner jag blyghet, att jag begär för mycket och en skam över att "jag försöker göra mig större än vad jag är". Inte sa konstigt för det är väl vad religioner predikat i tusende ar: separation. Men det är egentligen heller ingen stor blockad. Det är bara känlsor som man kan släppa taget om (jag far hybris skamsköljning när jag skriver detta :).

Jag kan ibland fa infall och använda mig av mina egenskaper som mitt högre jag har. Jag kan bli ett med blomman i fönstret för att känna dess behov och dess livskraft. Men jag upplever det med som ett partytrick. Det är lek och inte allvar som det vanliga livet i viss man bestar av. Men hur hade livet sett ut om jag varje sekund vagade vara den som jag är. Det är fragan. :)

In i sörjan... och ut igen

Det senaste tiden har jag märkt att jag lätt dras in i saker, diskussioner såsom näthat och vindkraft. Ämnen som för mig är självklara men där många andra inte alls håller med mig. Speciellt på nätet. Och det verkar verkligen som om rikspuckona har tagit över på många kommentarsfällt som är fulla av Sverigedemokrater, haters, folk som tycker att det är intellektuellt att kritisera enskilda människor på deras bloggar med bara lösa antaganden och rykten som grund. Och för att inte tala om gubbarna som inte ser några som helst fel i att använda fossila bränslen och kärnkraft och att all utveckling i en mer ekologisk riktning är ekonomiskt oansvarigt som slösar bort deras pension. I bland tycker jag att jag kan väl kommentera lite själv då, för att skapa motvikt. För att reclaima kommentarsfälten. Men efteråt så känns det så otroligt geggigt. Som om man dragits ned i sörjan. Och dessa känslor tag jag med mig in i min yoga och meditation. Som renar och hjälper mig att släppa taget.

Jag känner en inre konflikt i det att jag vi bidra till en bättre värld men att själva påverkningsarbetet känns så himla smutsigt. Å andra sidan, har man inte folket med sig är man ju inte del av en demokratisk process. Jag har ju bara en röst. Det är så klart lättare att behålla en viss altitud (jag menar inre fridmässigt) om man gör sin grej samt yogar och mediterar på sin kammare. Men är det verkligen så man bygger ett hållbart samhälle? Spelar det någon roll om jag slipar på den perfekta energi visionen om ingen annan (ok överdrift) strävar dit.

Det är sådant jag kan fundera över i bland.

Om mitt ideal är att vara en som via kärlek påverkar min omgivning positivt. Det gör jag ju inte i samma ögonblick som jag tänker tanken rikspucko. Kontentan blir att jag bara kan leva som jag "lär" så länge som jag stannar kvar i min egen lilla bubbla. Det är ju rätt sorgligt ändå.