Den sjunde januari, morgon sidor

Jag är sjuk. Jag går omkring med tankar om att jag står mitt i mellan. Jag har gjort mig av med cancer. Inte riktig cancer, men allt i mitt liv som har fungerat som svarta hål. Det som aldrig blir friskt hur mycket ljus man än lyser på det. Jag har gjort mig av med mina yttre kaos- och ångestgeneratorer. Men jag vet inte hur mycket av mina inre kaos- och ångestgeneratorer jag har kvar. Det var ju så bekvämt att skylla ifrån sig. Allt är borta, släppt och förlåtet. Nu står jag här med ett sjok med tid framför mig. Och rädsla. För jag har samtidigt gjort mig av med det som var de yttre källorna till min trygghet och stolthet; mitt yrke.

Jag vet att jag kan och måste skapa själv nu. Men hur? Att göra något är inte det samma som att skapa. Här är vacuumet som är förutsättningen, som jag drömt om och aktivt skapat. Men vad fan nu? Jag vågar ingenting. Jag vill sjunga prosperitymantran men jag kan inte för jag har ingen röst. Strukturen för det nya är byggd, men jag kan inte fylla den. Det kan gå i alla riktningar nu. Jag kanske har använt för mycket energi till att övertyga andra och för lite till att övertyga mig själv.

Bara tanken på att släppa ändå mer nu känns obehaglig. Om jag läser en till bok kommer jag ändå inte att komma någonvart. Jag kan inte ägna tid till att förbereda. Alla råd och tips jag kan ge mig själv är klyschor och jag vet att jag inte förmår mig att följa dem. Njuter jag av att vara stuck? Det är klart att då kan jag gömma mig ifrån den rädsla och det motstånd som utgör första tröskeln. Jag vill inte känna det för jag är rädd för att ju mer jag går åt det hållet ju starkare kommer jag att bromsa mig själv. Jag vet inte om det någonsin släpper.

Jag vill ha någon som tar mig i handen och säger att det här kommer att gå bra, ta de här stegen bara. Men jag rör mig utanför min egna programmering nu. Jag har ingen aning om vilket steg som är rätt att ta. Men jag tippar på eufori för varje steg jag lyckas ta. Det här är på riktigt livets äventyr. Det är inget som händer mig. Jag har sökt det. För första gången i livet måste allt komma inifrån och ut. Jag måste känna tillit, till mig själv och universum. Är detta Dharma? Den stig som man egentligen skall gå?

Jag måste fostra mitt mod. Det måste bli starkare än allt motstånd och alla rädslor.

Vad jag önskar mig för framtiden är rötter. Egna rötter. Jag har varit rotlös ett tag och även medvetet dragit upp konstgjorda rötter. De som jag tagit näring ur tillfälligt men som kanske mer visat sig vara ogräs. Nu vill jag sticka ned tårna i jorden och låta dem gro. Jag vill känna att min rikedom finns inom mig och att min trygghet finns inom mig. Låta dessa känslor som är som små aningar nu växa till sig så att de är min grund, på vilken jag står, och som jag kan manifestera utåt. Dela med mig. Våga dela med mig orädd för at få kritik och att bli bedömd. Låta det som är jag inuti blomma och sprida sin doft utåt.

Jag vill identifiera mig med det som är beständigt och uppskatta det som varierar. Jag vill stå med tårna i jorden i närheten av vatten på en plats som jag älskar. Jag vill stå stilla och expandera på samma gång. Applicera det subtila i det grova.

Jag känner den, den subtila världen. Det är grovheten jag inte behärskar. Hur man manifesterar harmonin i det subtila i grovheten runt sig. Man ser det i naturen, hur den subtila harmonin manifesteras i det materiella. Men jag vill se den i mänskligheten och dess artefakter. Och i mig själv. Och i det jag skapar. I mina relationer också.

Jag vill veta att allt det jag gör slutar spela med i den skeva och falska melodi som eroderar jorden och allt liv på den. Jag vill bidra till harmonin, som kommer från hjärtat och som balanserar allt igen. Utan ilska mot det som var och är. Utan adapterandet av motsatsidéer som är lika obalanserade fast åt ett annat håll. Jag vill bara långsamt stämma in i harmonin, göra den starkare så att fler kan höra den över allt oväsen.

Så som så många börjar göra nu. Dansar efter harmonins pipa. I större och större grad avveckla det andra. Vi är pionjärer! Vi vet inte vart vi går men vi följer ropet från våra hjärtan. Och då och då möter vi vacuum. Det som står mitt emellan det gamla och det nya. Lika mycket skräck som eufori.

Här lär vi oss tillit och mod. Stillhet och tålamod. Att lyssna till tystnaden efter det som var, för att bakom den upptäcka den nya melodin. För någon form av melodi kommer vi alltid att leva efter så länge vi är på jorden.

Att alltid göra samma kriya i två år

Every damn day

snyggbilder :)

När jag var student sa köpte jag kokböcker för pengarna och läste dem medan jag at fil till middag. Lite sa har det blivit med min yoga ocksa. Jag tror att jag börjar närma mig ägandet av varenda kundaliniyoga bok som finns i print, men jag har inte tid att testa nagot för jag maste alltid göra samma kriya. I morgon den 4de december är det tva arsdagen sedan jag började med denna;  "kriya for elevation". I bland är jag inte hemma och da gar jag i bland och laser in mig i ett rum eller sa försöker jag engagera folk att hänga pa, som här ovan.

Jag väljer mina meditationer pa ett taktiskt plan. För att komma sa nära ett slutstadium som jag satt som mal för mig själv som möjligt. Och ja jag vet att jag omöjligen kan veta i dag var de egentligen kommer att ta mig. Men ibland far man försmak, man kanske fa ga omkring en timme och vara kärlek exempelvis. Det händer oftast första gangen jag testar en meditation. En teaser pa hur jag skulle kunna känna hela tiden. Och sa blir jag besatt ett tag. Men ju mer jag gör meditationen ju jobbigare blir den. Man upplever snarare sin skuggsida, den som star i vägen och rensar den. Till slut blir jag trött pa skuggsidan i en viss meditation och tänker att 40 dagar far fan i mig räcka. Men i alla fall, sa tänker jag ofta att när jag är klar med den här kriyan, da skall jag jobba ordentligt med första chakrat, och tredje, och auran, och pa tredje ögat och göra en kriya mot rädslor och ilska och blah blah.. Men vad jag märker är att om man gör en kriya tillräckligt länge, sa bildar den en kanal där allt det där kan bearbetas. I höst har jag njutit av att känna rädsla sippra ut fran hjärttraken. Nu har det avtagit och jag vänta med spänning pa nästa rensning. När man alltid gör samma kriya bryter man kontinuerligt ny mark. Man lär sig själv vilka vägar ut som finns för allt som varit stuck alldeles för länge därinne. Rädslan tar den vägen ut, eftersom det är den vägen som erbjuds.

(Wo)man's mind, once stretched by a new idea, never regains its original dimensions

Jag har varit ganska tyst här pa bloggen det senaste aret och det är för att jag känt att jag behövt assimiliera min energi till en förändring i mitt liv, som jag mer eller mindre skrivit om sedan bloggens start. Det är en lang process för mig, fran att ga och drömma om nagot tills jag har om format dessa drömmar till ett beslut och en plan. Nu är beslutet taget och planen är pa god väg.

Jag skall flytta till sverige i februari och jag skall starta eget företag. Det är vad jag vet i dagsläget. Jag vet att mitt företag i slutändan kommer vara ett uppfinnarföretag som tar idéer till prototyper och säljer dem vidare i nagon form. Jag vet vad min första uppfinning är. Men ej hur jag skall tillverka prototypen. Eventuellt kommer jag att ga nagot som heter Uppfinnarskolan med start i augusti. Där man lär sig det praktiska i att ta idéer fran idé till tillverkning.

Min första uppfinning är en komponent till bränsleceller och jag fick nys om de när jag testade en kreativ metod som heter Image Streaming. Jag testade det för första gangen 2007, och jag sag den här komponenten och visste att den kommer att bli en game changer. Jag har inte haft tillfälle att fokusera pa den tills nu. För även om jag har forskat inom bränsleceller, har varken tiden eller platsen varit rätt. Men nu har ja bestämt mig för att den är det. Men eftersom jag inte har nagot kapital sa kommer jag att fa börja mitt företagande mer som konsult, eller hur det nu blir. Mycket star öppet.

(Detta betyder ocksa, Carina, att du har en partner i WTY i Stockholm i februari. Jippi!)

Boomerangen

Min dröm kom tillbaka till mig igen efter nagon manad. Men den kom tillbaka i en mer positiv form. Som nagot manifesterbart. Utan alla tvivel och besvikelser som den burit pa innan. Nu har jag bestämt mig för att satsa. Mitt beslut blir starkare varje dag men det har slagit följe med bade enorm rädsla men även en massa energi. En känsla av att oavsätt hur läskigt är det just det här jag skall göra, för det är rätt för mig.

Vad är det de säger... nagonting med att man skall släppa den man älskar fri. Är den din kommer den att atervända men om den inte gör det var den aldrig din fran början.

Jag vet inte hur det här skall ga till men jag vet att varje cell i min kropp är jublande glad.

Att ge upp stora drömmar...

Jag hoppas att det inte går att läsa vad jag skrivit för det är bara dravel... :)
 

Hur börjar jag nu efter att inte ha varit här på så länge. Jag har ingen lust riktigt att göra en redogörelse efter sommaren :). Men jag var i alla fall i Frankrike på Yogafestivalen. Det var intensivt, kan man säga. Jag nämner det för jag tänker att det vore konstigt att bara skriva på som vanligt när man varit med om något sådant starkt, som skalat av ytterligare ett lager. Även om sinnesstämningarna ändå avlöser varandra med tiden som går ändå.

För ett par veckor sedan var M och jag på en liten bonus semester i Italien för att fira en vän till Ms bröllop. Vad som hände då var att jag tog med mig två böcker. The Artists Way och The Vein of Gold. Jag har skrivit om The Artists Way tidigare. För lite mindre än ett år sedan påbörjade jag The Artists Way at Work. Jag kom nästan halvvägs innan jag slutade. Dels för att jag stötte på ett block naturligtvis men också för att det var dags att disputera så jag fick lov att lägga min energi på det. Sedan dess har jag kanske skrivit Morning Pages ungefär en gång i veckan. Jag har tänkt att jag skulle börja göra den vanliga The Artist Way men jag har liksom inte kommit igång. Men i Italien så började jag läsa The Vein of Gold. Det är boken som Julia Cameron skrev efter The Artist Way, med ganska djupa övningar. Hon skrev sedan två andra böcker Walking in this World  och Finding Water som inte är lika djupa för att hon såg att folk hade ganska svårt att ta sig i genom The Vein of Gold (jag vet det eftersom jag läste hennes biografi non-stop helgen förrförra veckan). Men när jag låg där och lapade mig i solen i södra Italien och hade all tid i världen att göra det som boken frågade av mig, så kände jag ett enorm sug att påbörja The Vein of Gold, kanske just för att den är djupare.

Nu skriver jag Morning Pages varje dag. Går på en Artist Date  varje vecka och går ut på en liten promenad ett par gånger i veckan. Det är grundverktygen i den här boken liksom alla Julia Camerons böcker. Fast jag skrev Morning Pages innan så har det blivit skillnad. För det gör skillnad på att skriva varje dag även då man känner att man inte har något som måste behandlas. En annan sak som kanske låter konstigt är att jag i våras och somras bara gav plats för mitt högre själv. Nu låter jag även mina lägre jag komma till tals. Lyssna på vad rädslan har att säga och vad ångesten vill mig. Det känns som om jag låter dem prata ut så kan jag komma vidare. Det känns mer integrerat.

En morgon kom jag fram till att den dröm jag levt för de senaste 12 åren faktiskt inte gagnar mig längre. Att ha den började likna mer och mer ett destruktivt förhållande. Jag började må dåligt när jag tänkte på den och kände mig otillräcklig. Den höll alldeles för många dörrar stängda men öppnade inte någon. I alla fall inte längre. Den gjorde det förut för fem år sedan senast. Jag vill inte vara så låst till det omöjliga längre. Och jag menar inte att drömmen är i sig själv omöjligt men den kräver mer än bara mig. Den kräver ett samhälle som är motiverat till förändring och en industri och politik som följer med. Jag kände att jag sitter långt bortom livet som pågår här och nu och ruttnar bort i ett labb. Det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mer med det eller att jag inte stödjer en sådan utveckling. Det handlar mer om vad jag kräver av mig själv.

Jag ha kanske lärt mig vad konceptet "Förändra världen" går ut på för en person som samexisterar med 5 miljarder andra. Det kan handla om att vara en inspiration i det lilla. Att välja organiskt och fair trade  när man handlar. Att stödja andra som försöker leva sin dröm. Att samla ihop ett gäng på en gräsmatta och göra yoga tillsammans. Att bita i det sura äpplet och säga till en kollega på skarpen som väljer att ta psykofarmaka mot stressrelaterad ohälsa i stället för att möta sina problem och hur de skapas. Allt det där gör jag redan. Men också lite mer crazy saker som att sjunga mantran för ett gäng rädda hönor som fötts upp (men sedan förflyttats från, thank god!) industriellt.

Här är dom, de små liven. Någon vecka senare när de blivit kaxiga nog att våga sig ut i sin stora farliga hönsgård

Det är inte så mycket man kan göra mer än att ta sin lilla enhet och förvalta den väl. Och kanske slår en av ens idéer rot, så småningom, och man får lyckan att få vara en del av något som är större än en själv. Men jag tänker att om man lever i frustration och i ensamhet så finner inte förändringens vindar en. Så det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och se till att man är lycklig.

Jag måste säga att detta lilla beslut har frigjort en hel del energi för mig. Det jag gillar mest är när jag känner att det är upp till mig att bestämma vad som det skall bli av mig. Men framför allt njuter jag av känslan som The Vein of Gold har öppnat upp i mig. Längtan efter att skapa något med mina händer från mitt inre. Jag har två små grejor som jag har på börjat. Det första är att jag har börjat måla/rita med färgpennor. Det var något som jag lärde mig när jag var Au Pair efter gymnasiet, och som jag i princip inte har sysslat med sedan dess. Det andra är lite mer skrämmande och mer av ett experiment. Det är att se om jag kan skriva en hel roman. Men mitt största mål i livet just nu är att hitta ett jobb i Sverige, så att jag äntligen kan flytta hem.

Kundlainiyogafestival!

I helgen var jag igen pa festival i norra Tyskland. Samma som förra aret. Ondag kväll till söndag morgon.  Jag vet inte hur jag skall sammanfatta det hela. Men jag tror att det var ca 400 personer där sa det var en fantatisk gruppenergi. Jag tog en workshop med SatSanokh Singh (Snatam Kaurs pappa) som hette "Healing the wounds of your past". Den var fantastisk i det att de i min grupp verkligen öppnade upp och berättade om det värsta. Jag är i chock över vad manga har genomlevt, och full av beundran över det mod som krävs att ta det till ytan för helande. Jag var den enda som inte hade växt upp med en valdsam alkoholistförälder och/eller blivit sexuellt utnyttjad. Intressant att samtidigt globalt (men mest i USA) boomar en hashtag #yesallwomen där manga har berättat sina historier om övergrepp och vald. Det ger mig hopp om att vi kan börja tvätta byken av skit som vi samlat pa oss av artusenden av patriarkat i vart kollektiva undermedvetna. Annars var det Sadhana pa morgonen som vanligt. Jag tog tre Gongklasser, man maste unna sig när man har chansen.

Det är fantastisk hur upplyft man blir energimässigt av ett sadant här event. Jag har haft en väldgt trött var. Inte speciellt mycket synchronisitet utan mer malande av samma gamla kriya (är nagonstans mellan dag 500 och 600 nu). Jag har en massa gamla sorger att ta mig igenom, förlata mig själv och andra. Samt att jag har satt en hög intention för det här aret. Jag visste ju att det skulle bli sahär. Det finns inga genvägar. Man kan sätta intentioner som innebär gradvis förbätring och lata saker flyta pa. Det är det bästa sättet, det är ja övetygad om. Men jag vill ha ett kvantskift. Da far man talmodigt arbeta sig igenom den massa som star ivägen. Jag ser just nu bara massan och inte slutet. Men jag har ett ar pa mig. Och har inget hänt da sa far jag lära mig av det. I allafall sa flyter jag ovanpa min vardagliga negativitet just nu. Jag har bestämt mig fö att aka till Frankrike ocksa. Den Eurpoeiska Yogafestivalen. Den är mer hard core, längre, strikt diet, tre dagar White Tantric Yoga och camping. Det är en del i det jag planerat in för att na mitt skift. Jag ser fram emot det... men med en viss bävan

Du kan alltid välja den kreativa vägen

Du har alltid ett val att leva det kreativa livet. Den dörren står alltid öppen och du har alltid haft en vilja att göra det. Men i stället för att bara göra det så ser du med ilska på det val du gjort; att stanna kvar. 

Den ilskan projicerar du utåt på chefer, strukturer och samhället. Men vet att det är ditt val. Inte deras. Du kan alltid göra ett nytt val. Välj det kreativa livet. Släpp ilskan! Det finns ingen att vara arg på. 

Den enda som kan göra något är du.

Solen skiner och det är ledig fredag. Morgonsidorna kickar ass denna morgon, som numera varje morgon som jag vågar fatta pennan. Jag vill släcka törsten med ett par droppar vatten och över mig forsar ett vattenfall av visdom. Jag vågar knappt fatta pennan längre men är alltid förundrad bortom all sans när jag gör det. Där finns en mentor som jag länge sökt i mänsklig form utan att finna. I andra människor finner jag glimtar av den sanning som mitt inre vill förmedla till mig. I morgonsidorna är allt integrerat.

Jag finns alltid här för dig. Fatta pennan. Du känner motstånd ibland, men fatta pennan så kommer vi att bygga över detta motstånd. Du gör motståndet till en så viktig del av ditt liv. Jag vill styra dig bort från det.

Vill du styra mig?

Nej! Ha ha! Det sker dock av sig själv när du räcker dig mot visheten inom dig. I visheten finns inget motstånd, så genom din egen handling styr du dig bort från det.

I Love You!

Att uppfinna...

... det är vad jag vill göra nu. Att ta den där idén som jag pratat om i  över sex ar och verkligen realisera den och ta den till marknaden. Jag har en plan som är delvis väldigt konkret men som ocksa kräver en del pa manifestationsfronten. Jag använder mig av alla metoder jag känner för att skapa det där rummet inom mig "its done". Och jag kan inte längre skriva att det handlar om att göra det omöjliga möjligt, för det känns inte längre omöjligt. I gar var jag och M i München och vi gick pa "Deutsche Museum"  (som jag fann totalt oinspirerande) för att se en utställning av modeller fran uppfinningar funna i Leonardo da Vincis anteckningar. Jag fattar inte grejen i att göra en utställning i tolkningar istället för att fokusera pa geniala tankeprocesser i orginal. Jag satte mig i en fotölj och tjurade en stund tills jag inom mig fick klart för mig att det är själva antecknandet och sketchandet som är den geniala tankeprocessen. Det handlar alltid om att fanga det subtila och fa oss att fokusera pa det. För da det gäller det subtila ger det en aldrig hela bilden. Koncept svishar förbi, ibland utan att vi noterar dem. Det är när vi noterar har en utatgaende process sasom att vi förklarar för nagon eller börjar skissa, utan att bli för överdrivet oroliga om vi skall första hela bilden. Däri kan vi skapa orignalitet. Det är sa enkelt egentligen.

Morning Pages

Jag har ett litet lätt beroende av Instagram. Inte för att jag själv lägger upp sa mycket, utan för att jag följer olika taggar hit och dit och tittar och blir inspirerad. Det är ett sa kallat "guilty pleasure", i stället för  att bläddra i magasin. Ganska passivt och även ganska meningslöst, kan man tycka. I höstas snubblade jag över hashtaggen #morningpages och den paminde mig om nagot som jag gjort ett tag för cirka 12 ar sedan, eller sa. Jag var med i en bokklubb som skickade mig en bok som hette "Artist pa jobbet" ett tolv veckorsprogram för att öka sin kreativitet pa arbetsplatsen. Jag gick pa universitetet da, och följde inte vad jag minns detta tolvveckors program speciellt noga. Men centralt för detta var nagot som hette mogonsidor. Det innebär att man varje morgon skriver tre A4 sidor, vad som helst, fritt det som fanns i huvudet. Jag gjorde det kanske en eller tva veckor för det tog väldigt lang tid. Men under den veckan han jag ta ett beslut som sedan paverkade mitt liv ganska mycket (en av mitt livs största resor och att min bekanskapskrets ökade med kanske 50 personer till sista  aret och ett brustet förhallande), och som jag helt hade missat annars. Jag kom i hag detta och följde hashtaggen hittade en till: #artistsway. Jag köpte mig en moleskin. Jag gick ned i källan för att hitta min gamla bok (och beställde 3 stycken till av samma författare: Julia Cameron, pa nätet). Det verkar finnas 100 tusentals mäniskor världen över som "gör the artists way" världen över, själv eller i grupper. Det är en metod som fungerar för att bli av med sina inre kreativa blockader sa att man kan hitta sig själv som konstnär.

Jag började att skriva morgonsidor igen förra aret i slutet av oktober. Jag har ju tid att skriva pa taget varje morgon i och med at jag pendlar till jobbet och därför var det ocksa lätare att fa in en rutin för mig den här gangen. Efter jul har jag endast skrivit mer sporadiskt eftersom jag först behövde min tagtid till att plugga till in dispuation. Sedan ändrade jag mina arbetstider, sa at jag far en dag ledigt, vilket innebär att jag aker till jobbet en timme tidigare, da jag helst sov pa taget. Men de senaste veckorna har jag börjat komma igang igen, främst för jag märkte att jag fick en ökad dos kreativitet av skrivandet pa  jobbet, och jag är i stort behov av det nu för  att göra mitt jobb meningsfullt.

Det som har hänt den senaste manaden är att en speciell röst har börjat utkristallisera sig i min skrift. Den här rösten talar med klarhet om för mig hur jag bör omfokusera för att hantera mitt liv. Min moleskin har gatt fran att vara rantings om de mest ointressanta tankarna i mitt huvud till att bli kanske min allra bästa självhjälpsbok. En bibel som skräddarsytts för ett speciellt liv, mitt.

Nagon tar mig i handen och leder mig ut i det okända. Sa att jag skall sluta klamra mig fast vid det som är tryggt och kännt för att fa plats att skapa det där, som jag drömt om sa länge utan att ha närmat mig nämnvärt de senaste aren. Och allt via ord som jag skriver själv, en röst i mitt huvud som säger at mig att sluta konsultera med rädslan. Som alltid har funnits men som aldrig har fatt prata till punkt.

Jag tycker att det är häftigt. Läskigt, samtidigt som jag börja känna den där livsgnistan väckas till liv. Än sa länge ä det ett val jag kan ta, men jag vet ocksa att det är ett val jag maste göra, för mig själv.

Fredagar

Numera är jag ledig på fredagar. Det är väldigt skönt att ha en dag mindre då man spenderar 4 timmar på pendling. Igår hade jag en sån mysig dag då jag fick fotvård, åt soppa på ett ställle tillhörande den ekologiska mataffären samt upptäckte ett veganskt café här i krokarna. En väldigt sinnlig dag.

Jag skulle vilja komma igång med något nytt på mina fredagar. Något som står för något nytt som håller på att växa fram inom mig. Men vad är set och hur kan det konkretiseras? Jag känner mig så oerhört ointresserad av det jag håller på med att mitt jobb mer och mer liknar en fars. Jag vill egentligen bara jobba med förnyelsebar energi. Men nu verkar det som att min enda arbetsuppgift går ut på att upprätthålla egot hos min chéf. Kemin som vi håller på med är giftig och känns helt väsenskild från den jord vi försöker rädda. Jag vill ge mig hän till det gudomliga feminina. Skaparkraften i universum. Hur gör man det? Spelar trummor till livspulsen. Dansar regndansen barfota på en äng. Plantera vårlökar eller ett träd så att jag får stoppa mina händer djupt ned i jorden. Jag vill vara ett med världsaltet.