Blåbär

Vin till maten. Jag kan i bland önska att jag kunde njuta av att upptäcka nyansrikedomen i vin, att använda vinkännedom för att förfina mina smaklökar. Men så kommer det nog aldrig att bli för mig antar jag. För jag har på ett subtilt plan börjat kommunicera med min kropp. Varje gång jag gör något snällt mot den, så tackar den mig i en öronbedövande kör av tacksägelser, som naturligtvis inte är hörbart för öronen men som en bas ton i mig av grundglädje. Men när jag dricker alkohol då tystnar kören och jag får ett litet sting av vetskapen att jag måste vara utan den ett tag. På måndag nästa vecka är det ändå mycket troligt att jag trots allt kommer att skåla i Champagne. För då kommer jag att ha något utöver det vanliga att fira. Men till vardags, då firar jag hellre med cellerna i min kropp med ett glas råpressade blåbär.

Att alltid göra samma kriya del 2

I sommras berättade jag att jag fått i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Nu har jag just nått 400 dagars gränsen. Men det finns inte så mycket att säga. Jag har gjort den kortaste versionen hela hösten och räknat sekunderna. Nu har jag ökat till mellanlångt efter att ha gjort fulllångt några dagar över jul. Just nu känner jag att jag kan vara i nuet i varje övning, att det inte finns någon som jag räds eller så att säga i förväg lider för. Och det är nog ett skift, fast skiften kommer inte så ofta längre och är inte lika märkbara som de var i början.

Det finns två saker som jag lagt märke till. Mamma frågade mig i julas om jag använder spikmattan fortfarande. Nej, sa jag först. Sedan sa jag, jag är överhuvudtaget aldrig stel eller har ont i ryggen nu för tiden. Omärkbart har det försvunnit, cykeln mellan att samla på sig smärta via en konstig position när jag sover eller via någon träningsform för att sedan släppa lös den i yogan. Jag har inte någon smärta eller stelhet som försvinner av yogan lägre. Allt är borta. Det andra är att man har sin balanspunkt i Sat Kriya. Om jag nu gör 3 minuter så kan jag direkt efteråt göra något annat. Det är min baslinje. Men om jag gör 4-7 minuter (7 är maxtiden för Sat kriya i den är kriyan) så krävs det att jag ligger ned och rebalanserar mig, så som man skall. Jag tror att det är tanken bakom att skynda långsamt med Sat Kriya. Att låta den fostra och forma en energisystem allt eftersom. För kundaliniyoga är ett system med vilket vi kan lära kroppen att leva och vara bekväm i högre vibrationer. Att inte göra för lite eller för mycket. Att inte pumpa mer energi i systemet än vad det kan ta hand om men att alltid höja baslinjen lite. Så från nu är 4 minuter minimum för mig.

Quantum leaps eller langsamt och stadigt

Nytt ar ny energi! Jag älskar nyar och att sätta nya intentioner. Jag har en känsla av att 2014  blir ett soft ar. Ett da man (eller snarare jag) skall fokusera pa att i langsam takt jobba med auran, hjärtchakrat och kanske lite abundance pa det. Sadant som gör livet lite bättre och färggrannare bit för bit.

Jag har fastnat pa en blogg som beskriver langsamt och snabbt energiarbete väldigt bra. Jag är en quantum leap människa egentligen. Jag har noll talamod med att ga och vänta 1000 dagar pa att na en effekt. Det gör att jag har levt som i en toktumlare i ett par ar. För mig var yogalärarutbildningen en torktumlare, och jag tror at den är det för manga. Men det senaste aret har jag jobbat relativt langsamt. Inga utbildningar, en yogafestival som lämnade mig aningen turbulent i ett par veckor bara. Jag har börjat undervisa, tagit nagra enstaka klasser och yogat pa med min kriya varje dag. Samt att jag i oktober gjorde White Tantric Yoga en dag i München. Jag känner mig stabilare och mer öppen än vad jag nagnsin gjort tidigare.

Det finns massor med issues som inte gar att lösa i en handvändning. Jag försöker och stutsar tillbaka,  blir frustrerad och försöker igen. Försöker att flyga fran A till Ö utan mellanlandningar och hamnar tillbaka pa A eller snarare -F. Men efter en 90 dagars meditation har jag helt plötsligt hamnat pa ett stadigt B. Vibrationen ar fatt öka i sin egen takt och jag har inte behövt krisa. Sköldpaddan har vunnit över haren och kan nu sikta in sig pa C.

Men samtidigt tänker jag WTF! varför vänta. I ar kan vara aret da allt händer. Sa jag ha satt en intention att ganska avancerade saker skall fa utrymme att manifestera 2014. Och jag har planerat in event för att ge energisk support at detta. Dels tror jag att det handlar om att om man vill börja röra sig mot sitt livsmal och sätter stora intentioner sa kommer motstanden att rada upp sig. Men jag är bättre rustad att hantera dem än vad jag nagonsin varit förut. Jag kan komma hela vägen i ar eller kanske bara en bit. Inget att sura över, da det är svart att förutsäga sant. Och jag har min basrutin som i vilket fall gör mig starkare allt eftersom.

(WTY var nagot sa fantastiskt, förresten, som ett QL som inte tubulerade överhuvudtaget. Tror knappt att det är sant men ett skift som jag jobbat pa i aratal fick sin sista dust där. Puts väck utan att det började klia och ila i kroppen som det alltid gör för mig när jag blivit överladdad. Jag lovade mig själv snabbt att göra sa manga WTY jag kan komma över. I Februari blir det Hamburg och till sommaren yogafestival i Frankrike med 3 dagar WTY.)

Sa för mig är det en salig blandning av harar och sköldpaddor, vi far se vart det leder.

Gott Nytt Ar!

sa ta NA ma

födelse liv DÖD återfödelse

Yay!

Nu råkade det bli så att jag kunde trolla fram en extra semesterdag samt att det fanns flyg till ett rimligt pris en helg i mitten av Oktober så att jag skall få mig en höst dos av Kungsberg också i år. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Men så blir det!

Att alltid göra samma kriya

 

När min yogalärarutbildning var klar i december förra året trodde jag att friheten skulle ta vid. Friheten att få välja kriyor själv. I stället råkade jag nämna till min lärare att jag gillade formatet med att göra en och samma kriya eller mediation 40 dagar i rad, men att jag kunde bli lite lat emellan dem ibland.  Då fick jag i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Jag väjer inte för en utmaning. Men 1000 dagar är tre år. Jag kan inte förutsäga att jag kommer att vara kapabel att göra den vaje dag i tre år. Inte heller vill jag ha ett så förutsägbart liv. Men än så länge knallar det på. Dag efter dag gör jag den. På lördag har jag gjort den 280 dagar i rad. Motivationen att fortsätta är större än att avsluta och det kanske är bra.

Men när jag tog tåget hem från  Yogafestivalen i juni, så pratade jag med en tjej om när vi låter egot få komma in i yogan. Enligt hennes observation så finns det där i hetsen att aldrig avbryta en serie. Och jag kan hålla med. Jag blir själv väldigt nervös av tanken.

Det som har varit bra är att se olika faser passera. Att man aldrig riktigt kan blir fulllärd av en kriya fastän att poserna blir bättre och bättre. I början släppte så otrolig många spänningar från ryggen, som jag inte visste att jag hade. Min rygg blev flytande på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. Nu kan jag få spänningar av att sova i en konstig ställning eller av att träna tungt, men de försvinner med nästa kriya. Det är skönt! En hos mig icke utblommad folksjukdom har blivit övervunnen innan den fick chansen att börja plåga mig. Nästa fas var att sorgen som satt i mina skulderblad och som jag kännt av varje gång jag gjort en övning innefattande skuldrorna, nu är bortblåst. En vecka var det som att käkbenen släppte ut en massa mjölksyra. Nu vet jag inte om det är möjligt för en kroppsdel att samla på sig mjölksyra på sikt. Men det kändes så. Käkana blev lite lösare, men jag har fotfarande spänningar där. Sista fasen som jag märkte tydligt var att det började knäppa i övre ryggdraden och att jag efterdet kan räta up den lättare. Slutligen så verkardet som att en massa kanaler öppnats som jag inte känner av i vanliga fall. Men i fredags när jag tog en lektion fick jag så otroligt med energi som jag har lyckats hålla kvar lättare än förr. Jag känner fortfarande av den.

Men förutom allt det braiga, så kan det kännas tråkigt och oinspirerande att inte ha tid för alla andra fantastiska kriyor som finns. Jag försöker få utlopp för det via att variera mina meditationer lite mer. Det är också svårt att förbereda sig för att undervisa, då jag bör öva de kriyorna också men har väldigt lite tid över för det.

Höstvibbar

De började komma nu i helgen, höstvibbarna. Det är den första helgen pa ett tag som vi inte har haft det helt outhärdligt varmt (allstsa över 32°C). Jag funderar pa det här med höstvibbarna. Är det för att jag har dem som jag älskar hösten eller är det tvärt om. Det finns en massa anledningar saklart. Luften är frisk. Det finns en nytändning, en kreativitet i det man gör. Träningen blir langsiktig. Man är inte lika väderstyrd. Färgerna. Allt detta är fint och bra men de adderar inte upp till den intensiva känslan, pirret, ilningar av förväntan. Allt det jag känner just nu! Men nagot mer ocksa. En blogglust, verkar det som :)

Sensommar kramar ifran mig!

Kundaliniyoga festival i Oberlethe 2013: Bilder

Solen sken

Man sjöng och gjorde celestial communication i solen

Det blommade så fint

Jag sov i ett stall

Det fanns tillgång till Yogi Tea

Helt fantastiska musiker!

Speciellt Jai- Jagdeesh!

och hennes supertalangfulla trummis Tripp

Många yogamattor!

Jag träffade vänner

och var yogaglad!

Nu har jag äntligen fått ändan ur och laddat upp lite bilder från kudnaliniyoga festivalen i Oberlehte i norra Tyskland där jag var fyra dagar i skiftet mellan maj och juni. Det var en spontan grej att jag åkte dit. Lite på vinnst och förlust. Eftersom jag inte hade bokat något fick jag sova i ett stall, vilket var kallt och hårt tills att jag hittade en madrass. Man bränner av ytterligare ett lager. Det är ju bra men jobbigt. Det var program från 4.40 till 22.30. Sadhana, workshops, meditationer och kirtans. Jag skall berätta mer sedan om workshoppen som jag tog om cold depression, det får bli del två. Men på det stora hela kan jag säga att jag fick ett energitillskott som heter duga.

Egentligen har jag massor att berätta...

... jag har varit pa Kundalini Yoga Festival i norra Tyskland och en annan workshop med Tom Keynon, som var helt fantastisk, bland annat. Jag har bilder att visa. Jag har läst böcker. Jag har gjort samma kriya i ett halvar. I morgon avslutar jag en 40 dagars av Conquer Inner Anger meditationen, vilken jag ocksa gjorde förra aret, som man kan läsa om här. Även denna gangen med intressanta resultat. Men just nu passar inte bloggrutinerna mitt vanliga liv.

Jag pendlar 4h varje dag till och fran jobbet, och sa jobbar jag. Jag yogar och äter och sover. Sedan är det min telefon pa vilken Bloggerappen vägrar att fungera. Min ena dator som inte läser kortet fran kameran och min andra dator som helt plötsligt vägrar att känna av WLAN signalen. Det är sa omständigt och jag har inte sa mycket energi kvar efter allt tagakande att starta tva datorer för att skriva ett inlägg. Men i övrigt är allt som vanligt :)

Effektiv Altruism

Efter att jag avslutat mina studier i Kemiteknik och inte riktigt kommit pa hur jag skulle kunna jobba med bränsleceller läste jag en termin Praktisk Filosofi pa Göteborgs Universitet. I delkursen om Moral hade vi en bok som var skriven av Peter Singer. Det jag kommer ihag av detta var att han tyckte att man bör jobba och leva pa exitensminimum för att använda pengarna till att hjälpa fattiga. Hur ädel den tanken än är sa tyckte jag att det var lite extremt. Men pa senare tid har jag läst en bok som heter The Soul of Money som är skriven av en fanastisk kvinna som blandannat varit delaktig i att sammla in pengar fran privatpersoner till ett End World Hunger project. Hon delar i boken med sig av det hon lärt sig om pengar i sitt liv som fundraiser. Hon hade identifierat tre övertygelser som ligger till grund till det sjuka förhallandet till pengar som vi har. 1. Det finns inte tillräckligt 2. Mer är alltid bätte 3. Det spelar ingen roll vad jag gör (hjälplöshet gentemot världens alla problem). Dessa tre trosatser/överygelser finns saväl hos fattiga och rika och skapar en enorm misär. Naturligtvis satte jag genast igang att avprogramera mig fran den första. Jag vet ju hur man gör :) Jag kan säga att jag höll pa i tva veckor innan jag kom av mig, sa jag är fortfarande inte klar. Men oj vad mycket rädsla det dolde sig bakom. Faktum är att jag far aha upplevelser nästan varje dag tack vare detta. Man kan säga sa här. Du är en människa med kapacitet för kreativitet och skapande som du använder alltsom oftast i ditt jobb. Sa vad för nagot uträttar detta jobb. Det finns sa manga idiotiska jobb som finns bara för att folk och nationer är rädda för att utan de pengar som de driver in med dessa jobb kommer de inte att överleva. Det finns verkligen ingen vettig förklaring till varför en privatperson skulle välja att jobba i tex "försvars" industrin, den bidrar ju enbart med helvete till världen. Dock säger man sa högt i ett rum sa finns det alltid nagon som säger att "sa kan du inte säga". Jo det kan jag för det är sant. Likväl finns det inte en vettig förklaring till varför ett land som Sverige har en försvarsindustri. Kanske kan det vara sa att jag genom att säga sa trampar nagra pa tarna. Nagon som säger att jag kan inte sätta mig till doms över de som inte har möjlighet att välja och som har en familj att mätta. Men det är inte en sadan dom jag dömer, inte människan i sig och jag vet väl själv att möjligheterna kan vara obefintliga. Men om man använder lite logik da! Vi producerar tillräcklig med mat pa jorden sa att alla i teorin skulle kunna äta sig mätta bara den blev rätt distribuerad, bara det att det händer att man ibland väljer att bränna mat för att halla uppe priserna och att en massa mat slängs. Sa om vi bortser fran trosattsen "Det finns inte tillräckligt" och dess verkning pa verklighetsuppfattningen pa miljarder människor och all misär detta innebär, vet vi att den inte ens är sann. Utan den kan varje människa fokusera pa att använda sin energi och kreativitet till nagot som gör jordelivet bättre för en själv och sina medmänniskor.

I bland tänker jag att naivitet alltid är smartast. Sa fort nagon säger "det är mer komplicerat än sa" kommer ett interlektuellt cirkelargument där elände skapas genom annat elände. Kan man inte bara säga "Är det bra?" "Ja""Bra!" "Nej" '"Sluta med det da!". Leder vapen till lycka? Nej! Ok da tillverkar vi inga. Men det kan leda till trygghet. Känner du dig trygg när du är omgiven av vapen. Nej! Ok det leder inte till trygghet, det var inte en sa smart lösning alltsa. Vad leder till trygghet? Hmm kärlek och värme. Ok men da kör vi pa den istället! Bra! OK!

I gar läste ja gen blogg som var sa himla rolig som utvärderade saker och ting pa liknande sätt. Hej Sonja heter den, jag länkar till ett inlägg som just handlar om det ologiska i att ga runt och oroa sig för att bli av med pengar och att använda detta som argument för att vara rädd för sina medmänniskor. Jag skrattade högt om man säger sa.

Jag avslutar detta rabbel med en Ted Talk av just Peter Singer som jag laddade ned som Poddis i morse. Det var inspirerande tycker jag!