Skepsis

Skepsis är som jag sa, inte enbart nagot intellektuellt; den är ocksa moralisk;en kronisk förtvining och sjukdom i själen.

THOMAS CARLYLE

            

Det där som skulle firats

Var det här; jag har disputerat. Jag vet inte vad jag skall skriva om det hela da jag kännt mig hel tom efterat och mest kännt som om jag blivit av med cancer. Ett stort svart hal är borta. Vilket ju är skönt. Men samtidigt grämer jag mig mest för att jag satte mig i en position där jag hade ett svart hal fran början. En viktigaste lärdomen är väl att inte ta pa sig mal som andra tycker är viktiga om man inte tycker det själv. Det här var inte ett genuint mal för mig vilket gjorde det näst intill omöjligt för mig att samla energi till att ta mig igenom det, men fran min position kunde jag inte se hur jag skulle bli av med det där svarta halet pa nagot annat sätt. Jaja... hurra för mig!

White Tantric Yoga All The Way!

Vill bara uttrycka mig lite snabbt om hur mycket jag älskar WTY! Jag var pa ett event i Hamburg i helgen. Jag var ocksa i München i höstas och innan dess var jag livrädd. Jag vill bara säga följande om nagon skulle lyckas läsa detta innan nästa helg da det gar av stapeln i Stockholm. Ak!!! Det finns inget att vara rädd för. Det är en enorm energi men den är grundad. Jag har själv en tendens att spaca ut, vilket jag tycker är ganska obehaglig och vilket är den största anledningen varför jag undviker att delta pa större event ibland men det händer överhuvudtaget inte pa WTY. Medan man ibland i yogan och i sin meditation far kämpa ganska länge med sina blockader, dunsar de i en san snabb takt här, pa bara en dag. Jag kan inte värdera riktigt vilket försprang man far, men det känns som ett ar eller halvar minst (men man märker det först efter 40 dagar). Ga inte och vänta pa att du skall känna dig redo, för det är bara att skjuta upp de liv du kan ha i dag till flera ar senare. Det är här juicen finns i kundaliniyoga. Och sätt en intention! (Min intenion fran München är numera realiserad) Kram kram!

Blåbär

Vin till maten. Jag kan i bland önska att jag kunde njuta av att upptäcka nyansrikedomen i vin, att använda vinkännedom för att förfina mina smaklökar. Men så kommer det nog aldrig att bli för mig antar jag. För jag har på ett subtilt plan börjat kommunicera med min kropp. Varje gång jag gör något snällt mot den, så tackar den mig i en öronbedövande kör av tacksägelser, som naturligtvis inte är hörbart för öronen men som en bas ton i mig av grundglädje. Men när jag dricker alkohol då tystnar kören och jag får ett litet sting av vetskapen att jag måste vara utan den ett tag. På måndag nästa vecka är det ändå mycket troligt att jag trots allt kommer att skåla i Champagne. För då kommer jag att ha något utöver det vanliga att fira. Men till vardags, då firar jag hellre med cellerna i min kropp med ett glas råpressade blåbär.

Att alltid göra samma kriya del 2

I sommras berättade jag att jag fått i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Nu har jag just nått 400 dagars gränsen. Men det finns inte så mycket att säga. Jag har gjort den kortaste versionen hela hösten och räknat sekunderna. Nu har jag ökat till mellanlångt efter att ha gjort fulllångt några dagar över jul. Just nu känner jag att jag kan vara i nuet i varje övning, att det inte finns någon som jag räds eller så att säga i förväg lider för. Och det är nog ett skift, fast skiften kommer inte så ofta längre och är inte lika märkbara som de var i början.

Det finns två saker som jag lagt märke till. Mamma frågade mig i julas om jag använder spikmattan fortfarande. Nej, sa jag först. Sedan sa jag, jag är överhuvudtaget aldrig stel eller har ont i ryggen nu för tiden. Omärkbart har det försvunnit, cykeln mellan att samla på sig smärta via en konstig position när jag sover eller via någon träningsform för att sedan släppa lös den i yogan. Jag har inte någon smärta eller stelhet som försvinner av yogan lägre. Allt är borta. Det andra är att man har sin balanspunkt i Sat Kriya. Om jag nu gör 3 minuter så kan jag direkt efteråt göra något annat. Det är min baslinje. Men om jag gör 4-7 minuter (7 är maxtiden för Sat kriya i den är kriyan) så krävs det att jag ligger ned och rebalanserar mig, så som man skall. Jag tror att det är tanken bakom att skynda långsamt med Sat Kriya. Att låta den fostra och forma en energisystem allt eftersom. För kundaliniyoga är ett system med vilket vi kan lära kroppen att leva och vara bekväm i högre vibrationer. Att inte göra för lite eller för mycket. Att inte pumpa mer energi i systemet än vad det kan ta hand om men att alltid höja baslinjen lite. Så från nu är 4 minuter minimum för mig.

Quantum leaps eller langsamt och stadigt

Nytt ar ny energi! Jag älskar nyar och att sätta nya intentioner. Jag har en känsla av att 2014  blir ett soft ar. Ett da man (eller snarare jag) skall fokusera pa att i langsam takt jobba med auran, hjärtchakrat och kanske lite abundance pa det. Sadant som gör livet lite bättre och färggrannare bit för bit.

Jag har fastnat pa en blogg som beskriver langsamt och snabbt energiarbete väldigt bra. Jag är en quantum leap människa egentligen. Jag har noll talamod med att ga och vänta 1000 dagar pa att na en effekt. Det gör att jag har levt som i en toktumlare i ett par ar. För mig var yogalärarutbildningen en torktumlare, och jag tror at den är det för manga. Men det senaste aret har jag jobbat relativt langsamt. Inga utbildningar, en yogafestival som lämnade mig aningen turbulent i ett par veckor bara. Jag har börjat undervisa, tagit nagra enstaka klasser och yogat pa med min kriya varje dag. Samt att jag i oktober gjorde White Tantric Yoga en dag i München. Jag känner mig stabilare och mer öppen än vad jag nagnsin gjort tidigare.

Det finns massor med issues som inte gar att lösa i en handvändning. Jag försöker och stutsar tillbaka,  blir frustrerad och försöker igen. Försöker att flyga fran A till Ö utan mellanlandningar och hamnar tillbaka pa A eller snarare -F. Men efter en 90 dagars meditation har jag helt plötsligt hamnat pa ett stadigt B. Vibrationen ar fatt öka i sin egen takt och jag har inte behövt krisa. Sköldpaddan har vunnit över haren och kan nu sikta in sig pa C.

Men samtidigt tänker jag WTF! varför vänta. I ar kan vara aret da allt händer. Sa jag ha satt en intention att ganska avancerade saker skall fa utrymme att manifestera 2014. Och jag har planerat in event för att ge energisk support at detta. Dels tror jag att det handlar om att om man vill börja röra sig mot sitt livsmal och sätter stora intentioner sa kommer motstanden att rada upp sig. Men jag är bättre rustad att hantera dem än vad jag nagonsin varit förut. Jag kan komma hela vägen i ar eller kanske bara en bit. Inget att sura över, da det är svart att förutsäga sant. Och jag har min basrutin som i vilket fall gör mig starkare allt eftersom.

(WTY var nagot sa fantastiskt, förresten, som ett QL som inte tubulerade överhuvudtaget. Tror knappt att det är sant men ett skift som jag jobbat pa i aratal fick sin sista dust där. Puts väck utan att det började klia och ila i kroppen som det alltid gör för mig när jag blivit överladdad. Jag lovade mig själv snabbt att göra sa manga WTY jag kan komma över. I Februari blir det Hamburg och till sommaren yogafestival i Frankrike med 3 dagar WTY.)

Sa för mig är det en salig blandning av harar och sköldpaddor, vi far se vart det leder.

Gott Nytt Ar!

sa ta NA ma

födelse liv DÖD återfödelse

Yay!

Nu råkade det bli så att jag kunde trolla fram en extra semesterdag samt att det fanns flyg till ett rimligt pris en helg i mitten av Oktober så att jag skall få mig en höst dos av Kungsberg också i år. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Men så blir det!

Att alltid göra samma kriya

 

När min yogalärarutbildning var klar i december förra året trodde jag att friheten skulle ta vid. Friheten att få välja kriyor själv. I stället råkade jag nämna till min lärare att jag gillade formatet med att göra en och samma kriya eller mediation 40 dagar i rad, men att jag kunde bli lite lat emellan dem ibland.  Då fick jag i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Jag väjer inte för en utmaning. Men 1000 dagar är tre år. Jag kan inte förutsäga att jag kommer att vara kapabel att göra den vaje dag i tre år. Inte heller vill jag ha ett så förutsägbart liv. Men än så länge knallar det på. Dag efter dag gör jag den. På lördag har jag gjort den 280 dagar i rad. Motivationen att fortsätta är större än att avsluta och det kanske är bra.

Men när jag tog tåget hem från  Yogafestivalen i juni, så pratade jag med en tjej om när vi låter egot få komma in i yogan. Enligt hennes observation så finns det där i hetsen att aldrig avbryta en serie. Och jag kan hålla med. Jag blir själv väldigt nervös av tanken.

Det som har varit bra är att se olika faser passera. Att man aldrig riktigt kan blir fulllärd av en kriya fastän att poserna blir bättre och bättre. I början släppte så otrolig många spänningar från ryggen, som jag inte visste att jag hade. Min rygg blev flytande på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. Nu kan jag få spänningar av att sova i en konstig ställning eller av att träna tungt, men de försvinner med nästa kriya. Det är skönt! En hos mig icke utblommad folksjukdom har blivit övervunnen innan den fick chansen att börja plåga mig. Nästa fas var att sorgen som satt i mina skulderblad och som jag kännt av varje gång jag gjort en övning innefattande skuldrorna, nu är bortblåst. En vecka var det som att käkbenen släppte ut en massa mjölksyra. Nu vet jag inte om det är möjligt för en kroppsdel att samla på sig mjölksyra på sikt. Men det kändes så. Käkana blev lite lösare, men jag har fotfarande spänningar där. Sista fasen som jag märkte tydligt var att det började knäppa i övre ryggdraden och att jag efterdet kan räta up den lättare. Slutligen så verkardet som att en massa kanaler öppnats som jag inte känner av i vanliga fall. Men i fredags när jag tog en lektion fick jag så otroligt med energi som jag har lyckats hålla kvar lättare än förr. Jag känner fortfarande av den.

Men förutom allt det braiga, så kan det kännas tråkigt och oinspirerande att inte ha tid för alla andra fantastiska kriyor som finns. Jag försöker få utlopp för det via att variera mina meditationer lite mer. Det är också svårt att förbereda sig för att undervisa, då jag bör öva de kriyorna också men har väldigt lite tid över för det.

Höstvibbar

De började komma nu i helgen, höstvibbarna. Det är den första helgen pa ett tag som vi inte har haft det helt outhärdligt varmt (allstsa över 32°C). Jag funderar pa det här med höstvibbarna. Är det för att jag har dem som jag älskar hösten eller är det tvärt om. Det finns en massa anledningar saklart. Luften är frisk. Det finns en nytändning, en kreativitet i det man gör. Träningen blir langsiktig. Man är inte lika väderstyrd. Färgerna. Allt detta är fint och bra men de adderar inte upp till den intensiva känslan, pirret, ilningar av förväntan. Allt det jag känner just nu! Men nagot mer ocksa. En blogglust, verkar det som :)

Sensommar kramar ifran mig!