Mera mera!

Det visade sig att det blir Workshop om Kriyas för halschakrat KY centret i München. Kul! Jag har anmält mig. I dag gör jag den 27 dagen pa min Kantha Padma Kriya som jag sedan förra söndagen kör enligt det angivna minut antalet och inte längre med Maya Fiennes.

Sanning. Kärlek. Kraft.
Tre hörnpelare att luta sig mot. Att sträva efter. Att växa mot. För mig är det sa att om jag börjar tvivla pa sanningen i nagot försvinner min drivkraft. Om jag funderar pa nagot sa tar jag med mig det in i Kriyan, oftast sa pyser luften ur det hela och jag star aningen mer sansad efterat. Min sanning och min asikt är uppenbarligen inte samma sak. Men 40 dagar räcker för den här gangen. Jag vill upptäcka mer hos yogan än att vrida pa nacken.

När hela livet är som yoga

Sedan nyårsafton har jag lovat mig själv att vara lite modigare varje dag. Att inte väja för saker bara för att de känns obehagliga. För att jag skall kunna komma vidare med livet och inte behöva stå och stampa på samma ställe något mer.Onsdagar och Fredagar är dagar då jag behöver vara extra modig. För de är dagarna jag sitter ensam med slutfilningen på min avhandling. Det är så lätt att göra vadsomhelst för att undvika den (som att skriva och läsa blogg exempelvis). Men idag har jag bestämt mig för en begränsad del som jag skall göra och sitta igenom alla känslor som detta ger upphov till. Jobbet består inte av den mängd uppgifter som finns kvar att göra, utan den mängd motstånd i form av ångest med mera som jag måste möta på vägen. "Be the opening" som en av mina release lärare brukar säga "and see how the stagnant energy becomes moving energy and leave your body". När inte det går så andas jag djupt och då börjar det också att röra på sig. På så sätt kan jag töja mig själv en lite varje dag. Det handlar inte om att blunda, tuta och köra, det är en organisk process.Och det känns som att energin har börjat flöda. Som om att jag är på väg någonstans. Som att alla frön av önskningar har börjat gro någonstans där inne.

Om yogaskador och mitt Vipassana mirakel

Förr

Nu

  Jag har igår läst den där New York Times artikeln om yogaskador, vilket naturligtvis rubbade min balans lite. Jag är ju själv nybörjare utan lärare än så länge. Jag vet att det är kraftfulla grejor vi har att göra med när vi yogar. Jag  känner min litenhet och okunnighet inför det. Men jag kan inte sluta tänka på att livet och kroppen är min. Det är upp till mig att söka upp allt motstånd som döljer sig i kropp och sinne och bli "the opening" så att det kommer ut och jag mår bättre. Att andas igenom känslorna som uppkommer av all rörelse. Jag gör samma sak när jag gymmar även om jag känner att de övningarna tyvärr verkar stänga in energin i musklerna istället för att släppa ut den.

Kroppen och psyket är ju ett. Jag har i hela mitt liv haft en fot som pekat ut 30 grader när mitt knä har varit rakt. Det är något som jag ärvt av min mamma som i sin tur ärvt det av sin pappa, min morfar.  Under mitt Vipassana retreat hade jag så ofantligt ont i hela höften knät och skenbenet när jag satt vanligt med korslagda ben (något jag inte känt av innan). Jag kunde inte sitta still mer än ett par minuter, vilket helt klart var ett problem när man skall sitta och meditera 10 timmar om dagen. På dag 5 var smärtan helt borta. Jag blev lite förvånad och öppnade ögonen och sträckte ut foten som nu var helt rak i linje med knät. Ett kvantsprång. Det skedde inte gradvis. Hade jag försökt töja knät och foten i linje på fem dagar hade jag garanterat skadat mig. För det var någonting där som löstes upp i meditationen och detta något har hållit fast kroppen i den vridna ställningen i alla dessa år (och generationer). Om jag hade haft en yoga ställning att öva så kanske detta hade lösts upp gradvis under ett halvår eller så. Jag tror att om man ser yogan och kroppen på det viset kan man se att man måste vara beredd att bearbeta det psykiska om man arbetar med sin kropp. Kroppen kommer att ändras allt efter det psykiska är färdigbearbetat. Där finns ingen plats att pusha, bara att vara här och nu och andas igenom de känslor som kommer upp.

Tjejhelg och rotchakra

I helgen har jag varit i München och hängt lite med min gamla rumskompis Diane. I fredags gick vi och yogade här. Eftersom det inte finns någon kundaliniyoga lärare här i Ulm så får jag åka på små utflykter så att jag får i alla fall lite förvarning på vad jag ger mig in på med lärarutbildningen. Det var en väldigt mysig och varm yoga studio. Jag tog tyvärr inga bilder. Vi gjorde ett pass för rotchakrat. Jag har ju gjort en 40 dagars för rotchakrat med det verkar som om jag bara skrapat en aning på ytan. Jag tror att detta måste vara en av mina mest blockerade chakran. Jag blev väldigt emotionell av passet. Vi skulle egentligen gått ut lite på kvällen men efterdyningarna av passet samt Ds kvällströtthet gjorde att vi bestämde oss att gå hem efter att ha ätit middag på Italiensk resturang. I går fortsatte tjejhelgen med shopping och konditoreibesök som sig bör. Tänk vilken stad man har på bara en timme och 13 minuters avstånd.

Hur man rullar ägget över berget

I dag gick jag och satte mig med en kopp kaffe på ett bokkafé ett tag efter jobbet. På bordet låg en bok som hette "Shaolin - Das Geheimnis der inneren Stärke" eller direkt översatt "Shaolin-Hemligheten med den inre stryrkan". Jag köper ca 50 böcker av det här slaget per år, så ett första tecken på att jag numera besitter en viss inre styrka ligger i att jag trots att jag fann den otroligt intressant inte köpte den med en gång. Det kan bero på att jag känner att jag har nog med de metoder som jag har för tillfället och inte orkar med ytterligare en. Men något som jag verkligen gillade med den här boken var alla grafer som fanns i den. Det är något med grafer som ger mig en mycket djupare aha upplevelse än löpande text.


Jag ritade av en av graferna i min kalender och nu har jag varit så flitig att jag har skannat in den som bild här ovan. De blåa ovalerna skall föreställa ägg och de vita hur äggen wobblar fram och tillbaka på de sk steady state och not so steady state lägena. Alltså, man vill ta sig från det lägre stadium av energi/välmående som man befinner sig på nu till ett högre. Fokus ett är visualisering av hur attraktivt målet är för att skapa motivation. Det andra fokuset är det motstånd man måste övervinna för att ta sig till den högre nivån. 


Det här är ju en rätt så självklar bild om man tänker efter. Det finns alltid en form av bekvämlighet som behåller en kvar vid ett visst läge och de gånger som man verkligen har önskat en förändring av all sin kraft, har man fått lov att möta sina rädslor, övervinna sin lathet och stå ut med att vara obekväm ett tag. Jag tycker bara att det är så fridfullt att se det som en logisk bild. För i rädslan för förändring finns så mycket trams och allt det tramset känns så verkligt när man är mitt upp i det. För mig är det också bra att det står tryck utifrån med på hinder att komma över listan. För många gånger tar jag trycket utifrån som en bekräftelse på att tramset stämmer överens med verkligheten och så stannar jag kvar i tramset lite till.


Jag vill jobba som uppfinnare/start-up entreprenör. På idé-planet har jag en helt fantastisk uppfinning på g som jag vet skulle räcka för en start-up och som skulle locka till sig det riskkapital den behöver. Men jag står helt handfallen inför hur jag skall materialisera den här idén och så att säga göra den verklig. Jag har forskat med material ett tag nu och jag vet att jag kan lita på inpuls-flödet för att få förbättringar som ligger över förväntan så att säga. Men i det här fallet ligger det lite väl out of the box och jag vet inte i vilken tråd jag skall börja dra. Här i ligger mitt trams. Jag kommer ingen vart för jag börjar inte dra i någon tråd överhuvud taget. 


Jag tittade på den här grafen och listan på hinder och frågade mig själv: Vari ligger hindret för mig att bli en uppfinnare?


Och en röst i mig sa "Du måste lära dig att utstå ovisshet"


Är det sanningen som äntligen har fått en röst? Inget kunde då vara mera sant. Jag är en sådan som alltid drar mig mot det (för mig) okända, därför att jag inte står ut med motsatsen. Men samtidigt så känner jag ingen trygghet i det okända och mina rädslor blir starkare ju längre bort jag rör mig. Dessa rädslor äter upp min energi som jag egentligen skulle använda kreativt.


Jag känner mig stark när jag säger det: "Jag måste lära mig att utstå ovisshet". Nu skall jag bara leta upp kriyan för detta :)

Fusion

LONG TIME SUN SOUNDTRACK - STUDIO SCENES from DaVincicode on Vimeo.

Jag har precis varit och gymmat med den här laten i lurarna. Kundalinimantra med Beatles sound. Nice va!

Lite värme...

...i grådasset. Kram

Framtiden

I dag när jag var klar med min yoga flög en tanke förbi "Jag kommer att vara en yogalärare". Och så såg jag en bild av mig själv klädd i vitt, graciös och smidig som många yogalärare är, och med vissheten att jag skall få sprida en teknik som gör mina elever väl. Det fick mig att känna mig varm inombords.

Det är ingenting som jag har tänkt så mycket på trots att jag har anmält mig till en lärarutbildning som börjar i slutet av Mars. Jag har mer sett det hela som någonting själviskt. Någonting som jag gör för att få chansen att fördjupa mig, gå bortom nybörjarstadiet och för att få lära av någon som har lång erfarenhet. Så att jag kan få ha en lärare eller en mentor att få stöd av när motståndet blir för starkt eller när reningen blir tuff.

Det finns så mycket man kan göra som en yogaklass. Man kan lära ut kriyas för stresshantering och koncentration på Universitet. Man kan ha speciella kurser för att hela brustna hjärtan, har inte alla ett illa läkt brustet hjärta djupt där inne? För mig har det i alla fall kommit upp minnen som jag trodde var förlåtna och glömda för länge sedan. Man kan ha morgonyoga med fokus på navel kraft, intuition och kreativitet på företag. Man kan ha enskild coaching, där man kan lära ut enskilda kriyor för elever att göra i 40 dagar som hjälper dem med de utmaningar de står inför. Möjligheterna är oändliga.

Jag har aldrig riktigt tänkt att jag skall bli yogalärare. Jag vill ju bli uppfinnare och entreprenör. Men jag tror att ett fåtal yoga undervisningstimmar eventuellt skulle hjälpa mig på vägen med de planerna. I alla fall vore det en ynnest att få dela med sig av någonting som är 100% positivt.

Den där flaskhalsen igen

Nu är jag tillbaka i Tyskland efter ett tva veckors jullov i Sverige. Varje gang som jag varit hemma lite längre känner jag mig enormt melakolisk när det är dags att aka tillbaka. Massor med känslor kommer upp. Gnällighet, arrogans, ilska om man skall vara mer exakt fast dessa känslor är inte sa intensiva. Men de finns där. Jag känner att jag vill flytta tillbaka. Men jag är samtidigt sa neddragen av känslorna att jag inte kommer mig för att göra nagot at det. 

Här finns jobben och möjligheterna, inte bara till mig utan till M ocksa. När jag är i Sverige känner jag att jag har lättare för att vara glad. Jag känner en värme som strömmar fran alla adventsljusstakar som fortfarande lös i fönstrena. Husen och naturen inspirerar mig pa ett helt annat sätt än här.

Här har vi ett sa kallat sanningsdilemma för mig. Vad är rätt? Jag vet ju att när man bearbetat känslor sa gar de antagandena de baserat sig pa upp i rök. Jag tror att man later sig själv bli "narrow minded" om man alltid haller sig inoim de bekväma ramarna om man alltid betraktar det främmande för främmande och det hemtama för hemma. A andra sidan har jag bott här i fem ar och den här kontrasten blir inte mindre även om jag försöker jobba med mig själv.

Jag lade in allt dessa i min kriya för halschakrat i dag som visst heter Kantha Padma Kriya och finns här, om än i en mycket längre version än den Maya gör. Ut kom sorg, massor av sorg. Jag far nog koncentrera mig pa det här ett par dag tills jag kommer till insikt.

Annan information som jag hittat pa Spirit Voyages blog om halschakrat säger att Vishuddha, vilket är Sanskrit för halschakrat betyder ocksa rening (purification). När man har bearbetat nagonting men ej släppt taget om det kan man uppleva att det fastnat i halschakrat. Detta kan kännas som att man vill grata men inte kan. Sa har jag ju kännt det ganska länge. Sa även om jag inte är klar med de fyra lägre chakrana ännu, tror jag att det var ett bra val att göra det här nu, i den milda form som Maya Fiennes DVD erbjuder.

The Truth Will Set You Free

Kundalini Yoga with Maya Fiennes - A Journey Through the Chakras: Love & Truth

Efter bara fem dagar med Maya Fiennes program för halschakrat tycker jag mig märka att tankarna dras mot sanningen. Många hävdar att riktig självutveckling kan endast ske när man är ärlig med sig själv. Sådana påståenden har alltid kastat in mig i en stark rädsla och en ovilja att söka sanningen eftersom jag trott att sanningen inte passar mig och hur jag vill att livet skall vara. I bland kan en sanning vara enkel. Men i det flesta fall så känns det som det som många tar för sanning inte kan vara annat en subjektivt, något som konstruerats av sinnet av känslor tankar och programmering. Det som börjar urskilja sig för mig de här sista dagarna är en visshet att det är min subjektiva sanning som jag är rädd för. Medan den absoluta sanningen. vad det nu må vara, är något som finns bortom all subjektivitet inger mig ett inre lugn. Och från detta lugn märker jag att min kommunikation med mig själv och andra är aningen ärligare. En bra start på 2012. 35 dagar kvar.