Lite värme...

...i grådasset. Kram

Framtiden

I dag när jag var klar med min yoga flög en tanke förbi "Jag kommer att vara en yogalärare". Och så såg jag en bild av mig själv klädd i vitt, graciös och smidig som många yogalärare är, och med vissheten att jag skall få sprida en teknik som gör mina elever väl. Det fick mig att känna mig varm inombords.

Det är ingenting som jag har tänkt så mycket på trots att jag har anmält mig till en lärarutbildning som börjar i slutet av Mars. Jag har mer sett det hela som någonting själviskt. Någonting som jag gör för att få chansen att fördjupa mig, gå bortom nybörjarstadiet och för att få lära av någon som har lång erfarenhet. Så att jag kan få ha en lärare eller en mentor att få stöd av när motståndet blir för starkt eller när reningen blir tuff.

Det finns så mycket man kan göra som en yogaklass. Man kan lära ut kriyas för stresshantering och koncentration på Universitet. Man kan ha speciella kurser för att hela brustna hjärtan, har inte alla ett illa läkt brustet hjärta djupt där inne? För mig har det i alla fall kommit upp minnen som jag trodde var förlåtna och glömda för länge sedan. Man kan ha morgonyoga med fokus på navel kraft, intuition och kreativitet på företag. Man kan ha enskild coaching, där man kan lära ut enskilda kriyor för elever att göra i 40 dagar som hjälper dem med de utmaningar de står inför. Möjligheterna är oändliga.

Jag har aldrig riktigt tänkt att jag skall bli yogalärare. Jag vill ju bli uppfinnare och entreprenör. Men jag tror att ett fåtal yoga undervisningstimmar eventuellt skulle hjälpa mig på vägen med de planerna. I alla fall vore det en ynnest att få dela med sig av någonting som är 100% positivt.

Den där flaskhalsen igen

Nu är jag tillbaka i Tyskland efter ett tva veckors jullov i Sverige. Varje gang som jag varit hemma lite längre känner jag mig enormt melakolisk när det är dags att aka tillbaka. Massor med känslor kommer upp. Gnällighet, arrogans, ilska om man skall vara mer exakt fast dessa känslor är inte sa intensiva. Men de finns där. Jag känner att jag vill flytta tillbaka. Men jag är samtidigt sa neddragen av känslorna att jag inte kommer mig för att göra nagot at det. 

Här finns jobben och möjligheterna, inte bara till mig utan till M ocksa. När jag är i Sverige känner jag att jag har lättare för att vara glad. Jag känner en värme som strömmar fran alla adventsljusstakar som fortfarande lös i fönstrena. Husen och naturen inspirerar mig pa ett helt annat sätt än här.

Här har vi ett sa kallat sanningsdilemma för mig. Vad är rätt? Jag vet ju att när man bearbetat känslor sa gar de antagandena de baserat sig pa upp i rök. Jag tror att man later sig själv bli "narrow minded" om man alltid haller sig inoim de bekväma ramarna om man alltid betraktar det främmande för främmande och det hemtama för hemma. A andra sidan har jag bott här i fem ar och den här kontrasten blir inte mindre även om jag försöker jobba med mig själv.

Jag lade in allt dessa i min kriya för halschakrat i dag som visst heter Kantha Padma Kriya och finns här, om än i en mycket längre version än den Maya gör. Ut kom sorg, massor av sorg. Jag far nog koncentrera mig pa det här ett par dag tills jag kommer till insikt.

Annan information som jag hittat pa Spirit Voyages blog om halschakrat säger att Vishuddha, vilket är Sanskrit för halschakrat betyder ocksa rening (purification). När man har bearbetat nagonting men ej släppt taget om det kan man uppleva att det fastnat i halschakrat. Detta kan kännas som att man vill grata men inte kan. Sa har jag ju kännt det ganska länge. Sa även om jag inte är klar med de fyra lägre chakrana ännu, tror jag att det var ett bra val att göra det här nu, i den milda form som Maya Fiennes DVD erbjuder.

The Truth Will Set You Free

Kundalini Yoga with Maya Fiennes - A Journey Through the Chakras: Love & Truth

Efter bara fem dagar med Maya Fiennes program för halschakrat tycker jag mig märka att tankarna dras mot sanningen. Många hävdar att riktig självutveckling kan endast ske när man är ärlig med sig själv. Sådana påståenden har alltid kastat in mig i en stark rädsla och en ovilja att söka sanningen eftersom jag trott att sanningen inte passar mig och hur jag vill att livet skall vara. I bland kan en sanning vara enkel. Men i det flesta fall så känns det som det som många tar för sanning inte kan vara annat en subjektivt, något som konstruerats av sinnet av känslor tankar och programmering. Det som börjar urskilja sig för mig de här sista dagarna är en visshet att det är min subjektiva sanning som jag är rädd för. Medan den absoluta sanningen. vad det nu må vara, är något som finns bortom all subjektivitet inger mig ett inre lugn. Och från detta lugn märker jag att min kommunikation med mig själv och andra är aningen ärligare. En bra start på 2012. 35 dagar kvar.

2011s skymning

Här skall vi fira in det nya året i kväll

I en kort sammanfattning till 2011 måste jag säga att detta var en mellanår för mig. Inga större händelser har skett. Jag har jobbat med yoga och meditation och sått vissa frukter av det som inte är så dumma. Gradvis sker kanske en stor förändring under ytan som märks av i ökad harmoni och kärlek i ren allmänhet. Men jag känner också en stark ångest. Ångest över att det ytliga inte förändras. Att jag inte kommer någon vart med den karriär som skulle symbolisera lyckan med mitt liv. Att jag aldrig blir vuxen trots att jag är 33 år gammal. Samtidigt känner jag mig mer och mer stark gentemot samma ångest, som att jag vet att jag kan nypa tag i den och rycka bort den.

Min intention inför 2012 är att medvetet dra huvudet ur sanden. Lite varje dag. Möta detta inre kaos och se sanningen bakom. Är allt åt helvete skall jag göra en plan för att ordna upp det. Jag har inte all jag vill ha, men jag har kärleken. Och nu mina vänner skall jag sätta på mig festblåsan, ta min kärlek i handen och trippa bort till den här herrgården som ligger på krypavstånd och fira in det nya året tillsammans med honom.

GOTT NYTT ÅR!

Ahaa!

En subtil känsla... Här är det jag skall jobba; i halschakrat! Ett epicentrum där Egot befinner sig, irrar runt, snackar goja, är förvirrat, osäkert, klumpigt, skäms lite. Jag har haft det i baktanken i mer än ett år. Jag har så mycket energistockning i min hals. I bland har det strömmat mängder av sorg därifrån. Min röst har klumpats ihop. För att efter en och en halv vecka plötsligt klarna upp och bli stadig, sedan efter ett par dagar grumla ihop igen. Att jobba med halschakrat har helt klart legat på min to-do list. Men det finns ju så många andra chakran att göra innan. Och efter de två första tröttnade jag lite.

Nu har jag tagit med mig en salig blandning av Kundalini Yoga DVDs att göra på julledigheten. Vi har gjort en dag med hjärtchakrat och en dag detox och destress. Med mamma och M. Jag har varit lite blissig. Känt mig så himla glad över att göra KY med just dessa två. Vet ni förresten att energin ökar exponentiellt med antalet människor i gruppen som utför. Är man två är det fyra gånger så mycket energi och är man tre så är det nio gånger så mycket. Hur det kan vara så kom som en blixt från klar himmel till mig i sommras när jag releasade (när tankarna tystnar får sanningen plats), jag kanske kan gå igenom det någon gång men jag tror att man bör göra det med grafik. I alla fall, så har jag inte haft någon plan med yogan, som jag har börjat med nu igen för första gången sedan mitt Vipassana retreat eftersom jag ville komma in i den metoden lite och eftersom jag ändå har varit rätt förkyld. Men idag så kände jag det solklart att jag skall köra 40 dagar med Maya Fiennes Truth ( Thoat chakra ) work out från och med nu. I dag är dag 1 det är 39 dagar kvar.

Legonyheter

Bilder fran The Guardian

Nu var ju det inte tänkt att den här bloggen skulle vara ett forum för nyheter, speciellt sedan jag med stor envishet undviker dem med motiveringen att jag inte vill bidra till negativitetshysterin de förmedlar. Här maste jag dock göra ett litet undantag eftersom jag älskar LEGO. En föreläsare pa kursen för Business Developement Manager som jag tog i Düsseldorf för tva veckor sedan sa att när han jobbar som konsult för olika företag, brukar de börja med att bygga upp företaget i LEGO för att fa en överblick över flödet och outtnyttjad potential. Är egentligen inte allt arbete en form av lek som bedöms som viktig och som har en yta av allvar. Varför inte sla hal pa myten och inse att allt det vi sysselsätter oss med pa dagarna är en lek, genom att införa mer LEGO bygge i processen.

Tomtar små

 

Jag strejkar från julfesten som M är på och sitter hemma ritar strecktomtar på julkort. Jag är egentligen världens sämsta på att skicka julkort men det känns som om att jag börjar tappa bort alla vänner där hemma efter fem år på kontinenten.

Resan

Idag reste vi tillbaka från Graz i Österrike med tåg. Det är en mysig resa efter som den går genom Alperna.

Min neuros över frihet har gått över. Liksom många andra neuroser. Ett tag var jag nästan arg på Vipassana, kanske för att retreatet var så jobbigt. Men i mina dagliga meditationer försvinner gammalt skräp med en förvånande lätthet. Det kan vara jobbiga känslor som får hela kroppen att skaka av motstånd, men tillslut bildas det en virvel som när man släpper ut vattnet ur ett badkar. Slurp! säger det så försvinner allt. I bland kommer djupa draman upp; Wow! tänker jag, det här kommer att bli stort, det här är major! Men det försvinner det med, innan jag har hunnit sätta ord på det. Det är lite som att resa med tåg och se en vacker alptopp; åh vad fint! Jag skall ta ett kort till bloggen. Men när kameran kommit upp är alptoppen borta. Vi har redan åkt förbi.

Livet och lidandet

Det är en sak med Vipassana retreatet som jag förundras över och det är att trots att jag ser att det fungerar, så känner jag ingen entusiasm. Jag mediterar 2 timmar per dag som de rekommenderade och i kombination med denna saknad på entusiasm har jag numera så mycket tid för det vanliga livet. Jag beställer inte hundratals böcker på internet, kollar inte så mycket om andras beskrivningar och jag planerar inte heller nästa retreat. För mig är detta helt ovanligt för jag brukar alltid vara besatt av vad jag skall göra härnäst och vilken övning/kriya jag skall göra den närmsta tiden, efter det och resten av året.

Jag har inte givit upp på Releasing eller Kundalini Yoga heller. Jag observerar vad jag känner och releasar för stunden, men jag har inga mål med det. Då det gäller yogan ligger jag för tillfället lågt, men jag och M har bestämt oss för att göra varje morgon hela julledigheten. Jag känner mig glad över att M vill yoga så jag lämnar det till honom vilka DVDs vi kommer att köra och har ingen plan eller tankar över detta. Sedan kommer jag ju att göra mer strukturerad yoga när jag börjar på KY lärarutbildning i Mars, men då får jag ju följa deras program så där finns det heller ingenting att fundera på.

Men det är något med Vipassana som jag stretar emot med hela min kraft. Det är synen på livet och lidandet. I boken "Vipassanameditation som den lärs ut av S. N Goenka" av William Hart står det så här om hur lidandets hjul sätts igång:

Om okunnighet uppstår, uppkommer reaktion;

Om reaktion uppstår, uppkommer medvetande;

Om medvetande uppstår, uppkommer kropp och sinne;

Om kropp och sinne uppstår, uppkommer de sex sinnesorganen;

Om de sex sinnesorganen uppstår, uppkommer kontakt;

Om kontakt uppstår, uppkommer förnimmelse;

Om förnimmelse uppstår, uppkommer begär och motvilja;

Om begär och motvilja uppstår, uppkommer fastklamrande;

Om fastklamrande uppstår, uppkommer tillblivelse processen;

Om tillblivelse processen uppstår, uppkommer födelse;

Om födelse uppstår, uppkommer förfall och död, återföljda av sorg, jämmer, fysiskt och mentalt lidande och alla slags svårigheter.

Så uppkommer detta berg av lidande.

Jag tycker att den Buddistiska livsynen är alldeles för negativ. Även om Vipassanameditationen är en väg ut detta lidande så vet jag inte om jag vill. Jag känner ett begär till livet och allt som står listat ovan, ibland till och med sorg och jämmer. Jag älskar livet och allt det levande, och personer vars passioner sträcker sig längs hela spektrat, som hos Mittja i Bröderna Karamasov. Det oförutsägbara som visar att man alltid har fel när man dömer någon eller något på förhand.

I bland så känns det som om en del av mig instinktivt leder in mig på vägar mot frihet, och en annan del som vill ha liv drama, njutning, makt och pengar. Det paradoxala är att just nu finner jag till och med acceptans för att det är så. Det är ok att spendera en timme i meditation för att göra sig av med egot, för att sedan lägga sig i soffan och läsa Vanity Fair. Förut kunde jag känna att jag borde vaka mig själv så att jag inte får för många degraderande vanor. Nu känner jag att det är ok samtidigt som jag observerar att många dåliga vanor har försvunnit.

Men frihetssteget det skrämmer mig. Jag tycker lite att det känns som självmord. Men denna fråga är bemött i samma bok:

"Fråga: [Men du säger att när kedjan av sankara bryts så återföds man inte mer] är inte det självutplåning?

S. N. Goenka: Det som upphör är illusionen om ett "jag"; det som släcks ut är lidande. Det är vad ordet nibbana betyder utslocknande, brinnandet upphör. Man brinner inte längre av ständigt begär, motvilja och okunnighet. när man inte brinner upphör lidandet. Kvar finns bara det positiva. Men det kan inte uttryckas i ord eftersom det ligger bortom våra sinnen. Det måste upplevas i detta liv- då vet du vad det är. Då försvinner all rädsla för självutplåning."