När min yogalärarutbildning var klar i december förra året trodde jag att friheten skulle ta vid. Friheten att få välja kriyor själv. I stället råkade jag nämna till min lärare att jag gillade formatet med att göra en och samma kriya eller mediation 40 dagar i rad, men att jag kunde bli lite lat emellan dem ibland. Då fick jag i läxa att göra "Kriya for elevation" 1000 dagar i rad. Jag väjer inte för en utmaning. Men 1000 dagar är tre år. Jag kan inte förutsäga att jag kommer att vara kapabel att göra den vaje dag i tre år. Inte heller vill jag ha ett så förutsägbart liv. Men än så länge knallar det på. Dag efter dag gör jag den. På lördag har jag gjort den 280 dagar i rad. Motivationen att fortsätta är större än att avsluta och det kanske är bra.
Men när jag tog tåget hem från Yogafestivalen i juni, så pratade jag med en tjej om när vi låter egot få komma in i yogan. Enligt hennes observation så finns det där i hetsen att aldrig avbryta en serie. Och jag kan hålla med. Jag blir själv väldigt nervös av tanken.
Det som har varit bra är att se olika faser passera. Att man aldrig riktigt kan blir fulllärd av en kriya fastän att poserna blir bättre och bättre. I början släppte så otrolig många spänningar från ryggen, som jag inte visste att jag hade. Min rygg blev flytande på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. Nu kan jag få spänningar av att sova i en konstig ställning eller av att träna tungt, men de försvinner med nästa kriya. Det är skönt! En hos mig icke utblommad folksjukdom har blivit övervunnen innan den fick chansen att börja plåga mig. Nästa fas var att sorgen som satt i mina skulderblad och som jag kännt av varje gång jag gjort en övning innefattande skuldrorna, nu är bortblåst. En vecka var det som att käkbenen släppte ut en massa mjölksyra. Nu vet jag inte om det är möjligt för en kroppsdel att samla på sig mjölksyra på sikt. Men det kändes så. Käkana blev lite lösare, men jag har fotfarande spänningar där. Sista fasen som jag märkte tydligt var att det började knäppa i övre ryggdraden och att jag efterdet kan räta up den lättare. Slutligen så verkardet som att en massa kanaler öppnats som jag inte känner av i vanliga fall. Men i fredags när jag tog en lektion fick jag så otroligt med energi som jag har lyckats hålla kvar lättare än förr. Jag känner fortfarande av den.
Men förutom allt det braiga, så kan det kännas tråkigt och oinspirerande att inte ha tid för alla andra fantastiska kriyor som finns. Jag försöker få utlopp för det via att variera mina meditationer lite mer. Det är också svårt att förbereda sig för att undervisa, då jag bör öva de kriyorna också men har väldigt lite tid över för det.
